Senaste inläggen

Av Anna-Karin - 29 april 2011 10:31

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!"

Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det där med "ingenting". Jag är så otroligt dålig på det.


Med en sol som lyser från en klarblå himmel (lite kallt är det....), ett Royal Wedding på TV i hela 5 timmar - ja då tror jag att jag slipper "utegångsförbud"!!


Jag bjuder er på en härlig vitsippsbacke, som fångades på morgonpromenaden.

Jag önskar er en underbar Valborgshelg! Nu är det vår på riktigt.


 

Av Anna-Karin - 1 april 2011 10:59

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla måste dra sitt strå till stacken, för att minska på stress och öka på glädje.


Min familj är nu en familj som mår bra. Barnen har fått en glad och lugnare mamma. Vi arbetar nästan ingenting hemma på kvällarna. Det har blivit möjligt tack vara förändringar som vi gjort tillsammans.

Sen i höstas har barnen fått gå hem från skolan själva. Och det har fungerat jättebra. Vi bor ju bara en kort promenad där ifrån.

De har fått en kortare dag i skolan. De har vuxit som människor och fått lära sig att ta ett större ansvar. En naturlig del i deras utveckling och uppfostran.

Det har också lett till att jag och min man, har kunnat avsluta jobbet - på jobbet. Och därmed minska ned timmarna med datorn hemma. Vi har sluppit att jaga minuter, springa till tåg. Vi har sparat flera timmar i veckan, på att inte behöva åka omvägen till skolan varje dag. Även om den är kort, så blir det trots det ett moment extra. Nu har vi istället kunna åka direkt hem och möta upp barnen någon timme efter de har kommit hem.En win-win situation, som jag skulle kalla det.

Nu har någon berövat oss den friheten. Någon har bytt lugn mot stress. Barnens stolthet är utbytt mot rädsla och skräck.


I veckan fick alla föräldrar i vår kommun ett brev från skolan. Brevet var skrivet av polisen. Vid ett flertal tillfällen den senaste veckan, har någon sjuk jävel angripit barn på väg hem från skolan. Följt efter, jagat och t om försökt bära med sig barn. Detta har skett på barnens skolväg. På vägen som går precis utanför vårt hus. I vårt lugna område, där barn faktiskt haft möjligheten att röra sig fritt, utvecklas som människor. Visat att de kan och fått vara stolta för det. Precis där har de berövats allt detta.


På vägen utanför vårt hus, där det i vanliga fall går många skolbarn på morgon och eftermiddagar, är det nu helt tomt. Borta är de små människorna i färgglada jackor, släpandes på ryggsäckar som nästan är lika stora som de själv. Några med spring i benen, andra som tar det betydligt mer lugnt.

Livet, rörelsen är borta. Det känns helt dött.

Det har istället bytts ut mot bilar, bilar med föräldrar som skjutsar sina barn till skolan. Livrädda för att något ska hända deras allt i livet.


När jag läste brevet från skolan, tårades mina ögon. Jag fick en klump i magen och sen kom ilskan. Ilskan som nästan gör att jag skulle begå ett brott själv om jag såg den här personen. Samtidigt är jag medveten om att personen är sjuk och behöver vård. Men jag kan faktiskt inte tycka synd om honom. Aldrig någonsin.


Det har satt djupa spår hos barnen. Och jag känner varmt för de barn som tyvärr hann bli offer för denna idiot.


Det känns för jävligt...


Av Anna-Karin - 27 mars 2011 18:56

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla tillbaka med sin ärlighet. Åtminstone inte berätta allt.


Så med ett visst inre motstånd, packades alla hundratals väskor (det känns så i alla fall) och GPS:en ställdes in mot berget i Dalarna.

Lunchstoppet i Falun gjorde mig inte mer motiverad. Fler än vi hade planerat detta som ett bra ställe att fylla på energireserven för sina barn. Mac Donalds måste vara det närmaste "helvetet på jorden" man kan komma. Åtminstone där och då.

Just den här dagen var kön till de två fungerande toaletterna längre än den brukar vara. Köerna i de fyra öppna kassorna var också längre än de brukar vara.

Mac Donalds i Falun är också mindre till ytan - än de brukar vara.

Ni förstår själva.


Så det blev till att plocka fram lite artig fräckhet och helt enkelt ställa sig två decimeter bakom ett bord där det möjligen kunde vara så så att de snart var färdiga. Ni som har haft någon med en bricka i handen, väntandes lite för nära det bord där du sitter - vet att man gör bäst att äta klart i rask takt. För befinner man sig för en stund i helvetet, så kan man slå sig i backen på att det bakom den halvstressade personen dyker upp ett litet barn som är ännu mer stressat. Och hungrigt....


Väl framme i backen möttes vi av kritvit snö, klarblå himmel och strålande varm sol. Jag erkänner att det gick rätt fort att både glömma lunchen på Mac Donalds som den något vacklande motivationen för att spänna på sig ett par slalompjäxor och ställa sig i liften. Det var jag bestämde mig. Den här veckan skulle få avsluta vintern. Sen - får det vara vår. På riktigt.


Att åka iväg, utan någon annan tid att passa än den när liften öppnar och skidskolan startar, är rätt skönt. 

Att få sätta på sig träningskläder (utan att träna!) efter en dag inkapslad i skiddress och slalompjäxor - är ännu skönare.


Den friska luften gav oss rosiga kinder, den härliga solen brände små fräknar på våra näsor och de långa dagarna i backen, gav våra ben rejäl träning. Precis så mycket att man blir bara så där lagom trött. 


 

På vägen hem var vi alla rörande överens att det var en riktigt bra vecka.


Och som den bästa av avslutningar, fick vi hemlagad ärtsoppa och nygräddade pannkakor hos mormor och morfar på vägen hem.


Ni minns va? Det "lilla i livet" är det som är allra bäst...

 
Det gladde mig att se att så mycket snö hade försvunnit under dagarna vi varit iväg. Nu finns ju förutsättningen för att jag (och alla andra längtande människor) ska får vår på riktigt!


Idag köpte jag mina första penséer! Nu jag har jag bestämt mig. Nu är vintern slut...


Av Anna-Karin - 18 mars 2011 13:31

...vi väntar på dig!  


Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap.

Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bli påhoppad av säljare som ska visa att just deras produkter är de bästa på marknaden. Och precis lika är det i nästa monter och nästa.....

Men den här mässan var annorlunda. Här kunde man flanera runt bland såväl blommor, inredning och kläder. Inte en enda gång kände jag mig trängd eller stressad. Trots det stora antalet besökare, så kändes det varken trångt eller stressigt.


Tre timmar bara flög iväg och fulla av längtan och inspiration åkte vi hem med våra påsar, tidningar och intryck.  Som sagt - nu väntar vi bara på våren.


På radion talade man om 10 cm snö idag! Det känns väl så där... men redan nästa vecka stiger temperaturen igen och återigen får vi vända våra ansikten på solen - och bara njuta. Tänk vad lite som behövs...


Sedan mitt förra inlägg har det hänt mycket - inte bara runtom i världen, utan även i min eller vår lilla värld. I min familj. Det har därför varit svårt att hitta tid och ro till att reflektera över livet som ter sig just nu. Vad jag egentligen menar, är att jag inte haft tid att förmedla det med Er - som jag gör just nu. För reflekterar det gör jag - varje dag.


Lycklig, något förvånad, nyfiken och otroligt ödmjukt, kan jag konstatera att det goda livet håller i sig. Det jag brukar kalla för "flow". Ett flyt som går allt snabbare (vilket jag inte alltid känner mig bekväm med) men ett flyt som trots det - känns både bra och under kontroll.
Jag är förvånad hur det senaste halvåret har påverkat mig, förändrat mig. Ja förresten - inte bara mig, utan andra människor i min närhet. Vänner, arbetskamrater, familj. På något sätt känns  det mer närvarande, mer "OK" - med det mesta. Om ni förstår vad jag menar.

Det är en skön känsla. Det är "Flow" i min värld.


Jag använder mina lediga dagar att ta hand om mig själv - och familjen. Orken jag nu har fått igen, gör att jag också kan göra annat än bara såsa runt eller sova. (Vilket väl är nog så viktigt. Det har jag också lärt mig)


På jobbet har jag också "flow". Jag känner en bra balans. Jag lär mig nya saker varje dag (som jag dessutom förstår!) samtidigt som jag emellanåt kan bidra med nya infallsvinklar. Som dessutom tas emot på ett positivt sätt.


På skrivbordet, precis under min bildskärmen har jag satt min hemläxa från coachen Maria på förtagshälsovården. Jag fick själv bestämma vad läxan skulle bestå av. På den gula notisen står det "Få arbetsdagen att funka bra."

De allra flesta dagar gör det. Fungerar bra. Och med alla som "håller koll" på mig känner jag mig fortsatt trygg. Tack för att ni gör det   


Nu har det det börja snöa ute. Brr - det känns skönt att sitta i soffan med en varm filt på benen.

Mina underbara tjejer kommer snart hem, vilken sekund som helst. Sen inleder vi vårt fredagsmys. Idag består det dessutom av ett besök till gulliga frisören Linda, som ska klippa båda två. Lite lyx för två små tjejer - och deras mamma.


Ha det bäst, tills vi ses nästa gång! Kram.


Av Anna-Karin - 4 mars 2011 20:41

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det?
Idag var en sån dag.


För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det var alltså helt tyst. Inte ens flygplanen passerade idag. Så varför inte ligga kvar i sängen hela dagen? Något som faktiskt är möjligt på min lediga dag.

Men jag kände att en lång frukost i lugn och ro i sällskap av tidningen och TV4's "Nyhetsmorgon", skulle ge mig minst lika mycket energi. Och genom att komma upp i tid, får man också mycket mer tid till att göra annat. Ingenting  - till exempel. Fast i vaket tillstånd.


En tidig morgon gjorde också att jag kunde gå ut och njuta av det härliga vädret, medan dagen ännu var morgon. Jag kan låta hälsa att "knarret" i snön, sakta håller på att bytas ut mot "knastret av grus på asfalt"... Våren är på gång.

     


Det finns mer man kan göra på sin lediga dag. Passa på att klippa sig t ex.
Idag var det lite speciellt.
Det är så otroligt mycket som har hänt i mitt liv - i mig, den senaste tiden. Jag ser saker på nya sätt, jag känner saker på ett annat, i bland helt nytt sätt.
Att byta frisör - var t ex en sån sak som jag kände kunde vara på sin plats efter många år hos samma. OK - att jag erkänner - jag tycler också att det började bli lite väl dyrt på mitt "gamla" ställe. Framför allt när jag prioriterat mig själv och min tid. Något som naturligtvis påverkar den ekonomiska sitationen.
Nu har jag hittat ett nytt ställe, en ny frisör som gjorde mig minst lika nöjd. Hon såg mig med nya ögon. Hon också - och det var just det jag behövde.
Jag blev supernöjd!


Väl hemma igen, blev det lunch och sen - Mindfulness.
Meditation i soffan. Fokus på absolut INGENTING. Förutom andning och närvaro.
Inga rörelser, inga tankar. Så nära "Ingeting" man kan komma. Ni som inte har testat det - gör det. De säger att "mindfullness" gör att du tänker bättre, blir lugnare, ser saker med nya ögon. Hmmm, det ligger nåt i det...


Lite lagom avslappnad överraskades jag av ett telefonsamtal från min underbara vän Julie. Hon finns i mitt hjärta, in mina tankar varje dag. Och har så gjort i mer än 30 år. Hon bor oändligt långt borta i avstånd, på andra sidan jordklotet faktiskt. Men ändå och alltid finns hon nära, nära.

När hon frågade hur min "Anna-day" var, så svarade jag; "Perfect! Och nu blev den ännu bättre". Hon hade också en ledig dag. En dag som hon fick börja på ett lika bra sätt.


Nu njuter jag av lite eget fredagsmys, i mitt eget sällskap. Jo det är klart, familjens "fredagsmys" ville jag förstås inte vara utan. Snacks och Let's Dance.
Det gör att det känns nästan som vanligt.


I morgon kommer de hem igen. Tills dess fortsätter jag att njuta av en dag som blev så mycket bättre.


Må bäst till vi hörs nästa gång.
Jag hoppas att era dagar också blir så bra som bara ni vill och önskar.

Kram!

Av Anna-Karin - 25 februari 2011 13:51

Visste ni att det finns något som heter "Bloggtorka"?

Jag som själv läser en del bloggar (nuförtiden) har noterat att just det uttrycket dyker upp ibland. Det inträffar "när man inte har något att skriva om".  Det finns alltid något att skriva om!!
Min tolkning av det hela, är att alldeles för många har alldeles för höga ambitioner med sina bloggar. Kan man inte bräcka det förra inlägget - då blir pressen för stor och orden och bilderna tar slut. Torkar bort.


Jag har sänkt mina ambitioner. Eller åtminstone ändrat på dem. Det kan väl lätt missuppfattas det där med "sänkta ambitioner"? Jag vill inte påstå att jag förvandlats till någon slö och slapp människa, som inte vill göra sitt bästa. Näe, så är det inte. Däremot, tänker jag efter före. Jag prioriterar annorlunda. Jag ser till att hålla den kurs jag har tänkt mig hålla i mitt "nya liv". Jag har fortfarande mycket att lära, men framstegen blir fler och fler.


Min läkare på företagshälsovården rekommenderade mig att träffa en hälsopedagog. En s.k friskvårdare. Han tyckte det skulle vara ett bra nästa steg, för att inte hamna tillbaka i stress, press och alldeles för höga ambitioner.

Efter bara en träff, är övertygad om att han hade rätt.

Hon heter Maria och hon är pigg, alert och mycket energigivande person.

Hon gav mig en metafor som jag vill dela med mig av. Jag är beredd att säga att det är den bästa jag någonsin har fått.

Den handlar just om det här med att "ta ut rätt kurs" och framförallt hålla sig till den. Metaforen är den, att du ska segla. Du vet till vilken ö du vill. För att komma dit måste du redan innan avfärd ta ut din kurs. Om du under seglatsen bara ändrar på kursen lite, lite - så kommer du inte till den ö du ville från början.
Du hamnar någon annanstans. När hon hade berättat den här för mig, vid vårt första möte, så var det ytterligare några pusselbitar som föll på plats. Ja men självklart är det så.

Om jag nu bestämt mig för att hålla mina tider, ta hand om mig själv. Både kropp och själ. Om jag då istället prioriterar något annat, om jag hela tiden tänker, "ja, men jag ska bara sitta kvar en stund och fixa det här". Sannolikheten för att jag hamnar på fel ö, ökar då också för varje "felaktigt" beslut. Även om jag just då och där, inte tycker att det gör så mycket. "jag ska bara..."

Jag brukar och brukade säga väldigt ofta" jag ska bara..." eller "jag kan gör det...." eller "visst, men det går bra...." . Ni som följt mig i bloggen, ni som känner mig, vet att jag kom aldrig till rätt ö. Jag hade å andra sidan inte heller tagit ut någon kurs. Min kurs.


Vis av smärta, tårar och många viktiga lärdomar, börjar jag nu bli bra på att ta ut kursen. Jag kan inte riktigt kalla mig "kapten" ännu men jag är helt klart på rätt väg. På rätt kurs.

Marias metafor, kommer till mig rätt ofta har jag märkt. Den är så enkel och så självklar. Inte för alla, men för mig är den det nu.


Att få sitta och verkligen njuta av den vackra utsikten. Att få känna hur bra jag mår och vilken ynnest det är att få t ex "min egen dag" - det är värt mycket.

Min älskade make sa häromdagen ..."när du är lyxhustru på fredagar". Ja - min käraste vän. Det är en lyx. Och tänk att jag fick bli det till slut. Lyxhustru.

Priset var högt, men nu betalar jag helt själv. Visst, jag kan inte längre gå hos frisören på den fina gatan, eller unna mig det där lilla extra. Men det gör inget. Det finns så mycket annat i livet, som är värt så oändligt mycket mer.


Det finns alltid saker att skriva om och berätta. Bara man vågar vara sig själv, vågar sänka ambitionen. Vågar vara nöjd över just det jag kan prestera. Inte jämföra sig med andra, inte överträffa sig själv hela tiden.

Att bara säga det - var ju inte så svårt.


Må bäst tills vi hörs igen!

Kram

Av Anna-Karin - 18 februari 2011 08:38

... "ja, men jag känner mig glad."
Allt oftare hör jag någon säga just det till mig och varje gång får jag svara - "att just så är det"! Jag säger inte det för att det är enklare, för att slippa de jobbiga frågorna. Nu säger jag det för att jag menar det. Helt ärligt. Och det är en stor skillnad, som spelar en ännu större roll. 


Det har varit en bra men ganska tuff vecka. Jag har fått nya arbetsuppgifter, som jag tror kommer att passa mig mycket bättre. Jag har nämligen arbetat i många år med liknande saker. Så det här känns tryggt, på ett helt annat sätt.
Men det är ändå många nya saker att ta in. Arbetsdagarna har också blivit längre igen, sen jag nu har lämnat min sjukskrivning bakom mig som ett avslutat kapitel, fyllt med lärdomar och erfarenheter. Jag trodde inte det skulle ta så mycket på krafterna, att arbeta lite längre dagar - men det gör det. Men jag tar en dag i taget. Känner efter och prioriterar därefter. Mina egna dagar, mina fredagar för återhämtning känns nu viktigare än någonsin.
Om veckorna gick fort förr, så var det ingenting med hur det känns nu. Måndag fredag. Måndag fredag... Näe _ måndag- torsdag!! Swisch!!


Bloggen får inte så mycket utrymme nu för tiden. Den finns där i bakgrunden varje dag, men fylls inte med ord och tankar lika ofta. Jag skriver ibland på tåget, men så var det ju den där lilla detaljen att föra över texten till internet. Just den lilla... brukar tyvärr falla i glömska.
Men jag behöver ju inte vara så ambitiös längre. Åtminstone inte när det gäller att prestera, leverera - varje dag för att jag har "bestämt" det.
Det får bli någon gång ibland, helt enkelt.
Tiden ska räcka till så mycket annat än mig själv nu...


Innan jag avslutar, måste jag bara få lägga ett ord om den debatt som florerat i veckan ang "Stockholmsmössan"... eller vad den nu kallades. En helt vanlig yllemössa med ett lite för stor pälsboll på toppen.

  
(bilden lånad från Spirit of st Louis hemsida)


Vi som bär den, kallas numera "hjärtlösa" människor, som utsätter stackars djur för onödigt lidande.
Till de omtänksamma hycklare som uttalat detta, vill jag också meddela att jag vilar mitt söta nylle på en dunkudde och värmer mig med ett duntäcke. Min dunjacka har en äkta pälskrage (att den sen är typ 8 år gammal och knappt hänger ihop längre behöver jag ju inte nämna här....). Jag äter både skinka och kyckling - och tycker att det är jättegott.

Jo - nog är jag hjärtlös alltid. Fast ni som känner mig, vet ju - att skulle jag HA ett hjärta, så vore det både stort och varmt....


Må bäst tills vi hörs nästa gång!<3


Kram!

Av Anna-Karin - 11 februari 2011 08:20


 ...eller?
Efter de senaste 5 månaderna, känner jag ett större behov än någonsin att rensa ur, göra om och skapa nytt hemma. Lusten, kreativiteten har ju inte direkt funnits där de senaste åren. Inte alls faktiskt. Men nu, nu när jag har fått tillbaka mina krafter, finns både glädje och lust att vara kreativ! Det är härligt !!

Men var ska man börja? Vi har börjat rensa ur skåp och lådor. Barnens spel och pussel, som de inte längre använder - de ska få glädja andra barn på vårt gamla dagis. Jag är mer för att återvända nu för tiden, än att slänga. Förr tog jag alltid den "enklaste vägen" utan att behöva fundera vad man skulle kunna göra istället. Det var som om kraften räckte ut till sophögen i garaget - men inte längre än så.
Nu ser jag snarare det som en sport att återvinna och ändra det som redan finns. Inte köpa nytt.

Det är en härlig känsla när kreativiteten och tankarna griper tag i en. En tanke föder en ny, som föder en ny och ännu en...Och plötsligt sitter man där med nått helt nytt!! Och ofta en helt annan lösning än den som kändes självklar från början. Idag ska jag konsultera min härliga kollega J, om färgval. Hon bubblar också av idéer och har ett gott öga för färg och form. Sen ska jag hugga jag tag i mitt första målningsprojekt! Och det gamla, det får stanna kvar.


Ha en härlig helg!


PS! Jag vet att det var länge sen sist - men den här veckan har varit så intensiv. Lite för mycket på en gång, så jag kom liksom aldrig till skott...

 

Presentation


Jag hamnade i en situation där orken en dag tog slut. Att skriva blev ett sätt för mig att läka.

Nu mår jag bättre och fortsätter min blogg om livet, om nya tankar och funderingar. Eller bara vad som hänt en helt vanlig dag...

Välkommen!

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards