Visste ni att det finns något som heter "Bloggtorka"?

Jag som själv läser en del bloggar (nuförtiden) har noterat att just det uttrycket dyker upp ibland. Det inträffar "när man inte har något att skriva om".  Det finns alltid något att skriva om!!
Min tolkning av det hela, är att alldeles för många har alldeles för höga ambitioner med sina bloggar. Kan man inte bräcka det förra inlägget - då blir pressen för stor och orden och bilderna tar slut. Torkar bort.

Jag har sänkt mina ambitioner. Eller åtminstone ändrat på dem. Det kan väl lätt missuppfattas det där med "sänkta ambitioner"? Jag vill inte påstå att jag förvandlats till någon slö och slapp människa, som inte vill göra sitt bästa. Näe, så är det inte. Däremot, tänker jag efter före. Jag prioriterar annorlunda. Jag ser till att hålla den kurs jag har tänkt mig hålla i mitt "nya liv". Jag har fortfarande mycket att lära, men framstegen blir fler och fler.

Min läkare på företagshälsovården rekommenderade mig att träffa en hälsopedagog. En s.k friskvårdare. Han tyckte det skulle vara ett bra nästa steg, för att inte hamna tillbaka i stress, press och alldeles för höga ambitioner.

Efter bara en träff, är övertygad om att han hade rätt.

Hon heter Maria och hon är pigg, alert och mycket energigivande person.

Hon gav mig en metafor som jag vill dela med mig av. Jag är beredd att säga att det är den bästa jag någonsin har fått.

Den handlar just om det här med att "ta ut rätt kurs" och framförallt hålla sig till den. Metaforen är den, att du ska segla. Du vet till vilken ö du vill. För att komma dit måste du redan innan avfärd ta ut din kurs. Om du under seglatsen bara ändrar på kursen lite, lite - så kommer du inte till den ö du ville från början.
Du hamnar någon annanstans. När hon hade berättat den här för mig, vid vårt första möte, så var det ytterligare några pusselbitar som föll på plats. Ja men självklart är det så.

Om jag nu bestämt mig för att hålla mina tider, ta hand om mig själv. Både kropp och själ. Om jag då istället prioriterar något annat, om jag hela tiden tänker, "ja, men jag ska bara sitta kvar en stund och fixa det här". Sannolikheten för att jag hamnar på fel ö, ökar då också för varje "felaktigt" beslut. Även om jag just då och där, inte tycker att det gör så mycket. "jag ska bara..."

Jag brukar och brukade säga väldigt ofta" jag ska bara..." eller "jag kan gör det...." eller "visst, men det går bra...." . Ni som följt mig i bloggen, ni som känner mig, vet att jag kom aldrig till rätt ö. Jag hade å andra sidan inte heller tagit ut någon kurs. Min kurs.

Vis av smärta, tårar och många viktiga lärdomar, börjar jag nu bli bra på att ta ut kursen. Jag kan inte riktigt kalla mig "kapten" ännu men jag är helt klart på rätt väg. På rätt kurs.

Marias metafor, kommer till mig rätt ofta har jag märkt. Den är så enkel och så självklar. Inte för alla, men för mig är den det nu.

Att få sitta och verkligen njuta av den vackra utsikten. Att få känna hur bra jag mår och vilken ynnest det är att få t ex "min egen dag" - det är värt mycket.

Min älskade make sa häromdagen ..."när du är lyxhustru på fredagar". Ja - min käraste vän. Det är en lyx. Och tänk att jag fick bli det till slut. Lyxhustru.

Priset var högt, men nu betalar jag helt själv. Visst, jag kan inte längre gå hos frisören på den fina gatan, eller unna mig det där lilla extra. Men det gör inget. Det finns så mycket annat i livet, som är värt så oändligt mycket mer.

Det finns alltid saker att skriva om och berätta. Bara man vågar vara sig själv, vågar sänka ambitionen. Vågar vara nöjd över just det jag kan prestera. Inte jämföra sig med andra, inte överträffa sig själv hela tiden.

Att bara säga det - var ju inte så svårt.

Må bäst tills vi hörs igen!

Kram

... "ja, men jag känner mig glad."
Allt oftare hör jag någon säga just det till mig och varje gång får jag svara - "att just så är det"! Jag säger inte det för att det är enklare, för att slippa de jobbiga frågorna. Nu säger jag det för att jag menar det. Helt ärligt. Och det är en stor skillnad, som spelar en ännu större roll. 

Det har varit en bra men ganska tuff vecka. Jag har fått nya arbetsuppgifter, som jag tror kommer att passa mig mycket bättre. Jag har nämligen arbetat i många år med liknande saker. Så det här känns tryggt, på ett helt annat sätt.
Men det är ändå många nya saker att ta in. Arbetsdagarna har också blivit längre igen, sen jag nu har lämnat min sjukskrivning bakom mig som ett avslutat kapitel, fyllt med lärdomar och erfarenheter. Jag trodde inte det skulle ta så mycket på krafterna, att arbeta lite längre dagar - men det gör det. Men jag tar en dag i taget. Känner efter och prioriterar därefter. Mina egna dagar, mina fredagar för återhämtning känns nu viktigare än någonsin.
Om veckorna gick fort förr, så var det ingenting med hur det känns nu. Måndag fredag. Måndag fredag... Näe _ måndag- torsdag!! Swisch!!

Bloggen får inte så mycket utrymme nu för tiden. Den finns där i bakgrunden varje dag, men fylls inte med ord och tankar lika ofta. Jag skriver ibland på tåget, men så var det ju den där lilla detaljen att föra över texten till internet. Just den lilla... brukar tyvärr falla i glömska.
Men jag behöver ju inte vara så ambitiös längre. Åtminstone inte när det gäller att prestera, leverera - varje dag för att jag har "bestämt" det.
Det får bli någon gång ibland, helt enkelt.
Tiden ska räcka till så mycket annat än mig själv nu...

Innan jag avslutar, måste jag bara få lägga ett ord om den debatt som florerat i veckan ang "Stockholmsmössan"... eller vad den nu kallades. En helt vanlig yllemössa med ett lite för stor pälsboll på toppen.

  
(bilden lånad från Spirit of st Louis hemsida)

Vi som bär den, kallas numera "hjärtlösa" människor, som utsätter stackars djur för onödigt lidande.
Till de omtänksamma hycklare som uttalat detta, vill jag också meddela att jag vilar mitt söta nylle på en dunkudde och värmer mig med ett duntäcke. Min dunjacka har en äkta pälskrage (att den sen är typ 8 år gammal och knappt hänger ihop längre behöver jag ju inte nämna här....). Jag äter både skinka och kyckling - och tycker att det är jättegott.

Jo - nog är jag hjärtlös alltid. Fast ni som känner mig, vet ju - att skulle jag HA ett hjärta, så vore det både stort och varmt....

Må bäst tills vi hörs nästa gång!<3

Kram!

 ...eller?
Efter de senaste 5 månaderna, känner jag ett större behov än någonsin att rensa ur, göra om och skapa nytt hemma. Lusten, kreativiteten har ju inte direkt funnits där de senaste åren. Inte alls faktiskt. Men nu, nu när jag har fått tillbaka mina krafter, finns både glädje och lust att vara kreativ! Det är härligt !!

Men var ska man börja? Vi har börjat rensa ur skåp och lådor. Barnens spel och pussel, som de inte längre använder - de ska få glädja andra barn på vårt gamla dagis. Jag är mer för att återvända nu för tiden, än att slänga. Förr tog jag alltid den "enklaste vägen" utan att behöva fundera vad man skulle kunna göra istället. Det var som om kraften räckte ut till sophögen i garaget - men inte längre än så.
Nu ser jag snarare det som en sport att återvinna och ändra det som redan finns. Inte köpa nytt.

Det är en härlig känsla när kreativiteten och tankarna griper tag i en. En tanke föder en ny, som föder en ny och ännu en...Och plötsligt sitter man där med nått helt nytt!! Och ofta en helt annan lösning än den som kändes självklar från början. Idag ska jag konsultera min härliga kollega J, om färgval. Hon bubblar också av idéer och har ett gott öga för färg och form. Sen ska jag hugga jag tag i mitt första målningsprojekt! Och det gamla, det får stanna kvar.

Ha en härlig helg!

PS! Jag vet att det var länge sen sist - men den här veckan har varit så intensiv. Lite för mycket på en gång, så jag kom liksom aldrig till skott...

Ni som har följt min blogg, kanske minns att jag vid flera tillfällen har berättat om min svarta dagbok. I den skriver jag nu varje dag. Den har hunnit runt sitt första varv. Vad jag menar är, att jag började skriva för ett år sen. Ni anar inte vad roligt det är att läsa vad som hände just den här dagen för ett år sen. I helgen, när jag satt och skrev, slog det mig att det hade varit den största av skatter att ha haft en fullskriven bok, från den dag vi fick barn. Det var tio år sedan och boken hade med andra ord varit fullskriven. Och en skatt, inte bara för mig...
Jag får istället försöka minnas så gott det går genom alla tusentals bilder som finns från "dag 1". Letar jag i gömmorna så ligger det säkert några sporadiska dagboksanteckningar om jag känner mig själv rätt.   

Låt mig återkomma en stund till den svarta dagboken. I slutet av varje månad finns en tom sida. Perfekt för reflektion. Det var härligt att få summera årets första månad. Den som annars är så mörk och trist. I år innehöll den vinterprakt i iskall kyla för att endast några veckor senare bytas mot takdropp och vårkänslor.

Och det bästa av allt var meningen; "...och jag mår bra!" Jag mår bra.

Det känns skönt när pusselbitarna faller på plats igen. Att jag faktiskt har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om livet. Jag är mycket ödmjuk inför allt detta och jag njuter av att få lägga min energi på saker jag tycker om att göra. Att det faktiskt finns energi över till det.

Jag reflekterar varje dag, flera gånger dagligen över hur annorlunda jag tänker, vilka relativt små förändringar jag har gjort och hur otroligt mycket det har påverkat mig. Och förresten - inte bara mig utan även familj, vänner och andra i min närhet. Det är en rätt skön känsla...

Idag var en sån dag när det droppade från taken. Vi lämnade just Januari bakom oss,  men inte kan det väl vara så att våren redan är på väg?

Hoppas kan man alltid, men troligtvis får vi vänta med våra förhoppningar någon månad eller två. Till dess njuter jag av härliga vårblommor! Varje torsdag köper jag en bukett vår och ställer på köksbordet. Idag delar jag med mig av den till er...