Det blir långt mellan inläggen nu. Vardagen - även fast den är långt lika fulltecknad som förut - tar all tid och kraft.

Jag arbetar fortfarande halvtid och det räcker fullt tillräckligt. Det kräver ändå en stunds vila när jag kommer hem. Hur i hela världen orkade jag tidigare? Det frågar jag mig ofta. Ja, fast det var ju just det jag inte gjorde till slut...

Idag är jag hemma och vabbar med min yngsta dotter. Det blir inte lika ofta nuförtiden, som när de var små barnen. Skönt tycker jag. Sjuka barn är också söta, men inte för ofta!

Det slog mig idag, den här vab-dagen kändes annorlunda på något sätt. Var det för att solen skiner ute från en blå himmel? Var det för att jag inte behöver springa upp och titta till henne hela tiden? Näe. Det slog mig att jag för första gången i stort sett, INTE ARBETAR samtidigt som jag vabbar. Förr hade jag alltid datorn hemma, det fanns alltid saker att göra. Att vabba - passade liksom inte in i tidplanen. Trots att jag själv ofta hade planerat hela projektet.

Nu behöver jag inte känna stressen när hon ropar "Kan du komma, mamma?" jag behöver inte bli irriterad över att störas mitt i något viktigt telefonmöte, eller annan arbetsuppgift. Vaddå "viktigt"? Vad kan vara viktigare än att ta hand om sitt barn, när det behöver din omvårdnad mer än någonsin? Usch... nu kommer tårarna när jag tänker tillbaka. Jag hoppas att de är för små för att minnas - så tänker jag ibland...

Eftersom jag var hemma idag (och min jobbdator står fastlåst på kontoret i stan) så kunde jag börja dagen på samma lugna sköna sätt, som jag gör på mina egna dagar. (när jag "vammar" - vårdar mig själv). En nygjord latte, ett tänt ljus och med datorn i knät. Nyhetsmorgon brukar hålla mig sällskap - så också idag. Den lilla (hon är sju år...men kommer alltid att vara "den lilla")  låg fortfarande och sov.

Jag läser mail och läser andras bloggar. Det blir en hel del inredning, som är ett av mina intressen. Jag fascineras av alla dessa UNDERBARA hem!! Vad GÖR folk? Hur har de råd? För arbeta kan de knappast göra. Hur ska de då ha tid att skapa dessa fantastiska bloggar, ta alla dessa vackra bilder - på möbler och stilleben av alla de slag. Jag vet ju själv hur lång tid det tar att få en bra bild, föra över den till datorn och sen publicera allt. Inget man fixar på 10 minuter precis. Och sååå, ovan är jag inte inom varken fotokonst eller datorteknik....

Jag hittade en blogg idag, som heter "på vår udde". Kvinnan som bloggar hade gjort ett inlägg om en jugendvilla med en stor glasveranda - "som hon gärna ville ha". "Åh, hon drömmer också...", tänkte jag. Om ett gult hus på landet, vid vattnet. Ni vet som jag gör.

När jag kommer genom fler av hennes inlägg, ser jag bilderna på hennes hus. Det som ligger på udden. Min första tanke var förstås - "men herregud - hon BOR ju redan i ett sånt hus, fast av lite modernare snitt.

Huset ligger på en udde. Just det - vid vattnet. Det är så nära ner till vattnet, så att man nästan kan fiska från köksfönstret. Utsikten är underbar!

Hemmet är välstylat och väl färgkoordinerat. Ja - suck.... Dessutom är det gult på utsidan.

Jag skulle nog kunna sitta en hel dag och surfa runt och drömma bland alla dessa fantastiska bloggar. Varken mitt hem eller min blogg kommer ens i närheten. Det finns vissa svårigheter att förvandla ett radhus från 60 talet, till en gul jugendvilla vid vattnet. Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än drömmer... Fast som sagt - det händer att drömmar går i uppfyllelse - i alla fall för en del.

Dagens inlägg kommer att avslutas med några riktigt kloka ord - som jag hittade på en av alla dagens bloggar. Illustrationen är skapad av Katrin Bååth.

Den kommer snart att sitta på någon av mina väggar.... från 60 talet.

Ha en underbar dag.

Tillsammans igen...efter trettio år! Att det skulle bli en virtuell mötesplats där allt är möjligt, som skulle föra oss samman, det kunde man väl aldrig tro. Inte trodde jag det i alla fall. 

Trettio år är en lång tid, ändå kändes det som vi nyligen hade setts. Historien började ännu längre tillbaka, redan på "lekis". Vi var fyra små tjejer som bodde och växte upp i en idyll. De flesta husen i vårt område var ganska små. Gator och gränder var trånga. I utkanten av det lilla området rann en å, förbi skolan, förbi det gamla väveriet - "fabriken" som vi kallade det. På våren förvandlades ån till en brusande, vild fors, som vi alla hyste den största respekt för.

I vår klass gick det 2 killar på varje tjej - 16 mot 8. Utan att veta mer än så,  anar man att en viss form av maktmissbruk skulle komma att utövas mot de stackars tjejerna. Och visst var det så. Under vissa perioder var vi alltid rädda när vi gick hem från skolan. Speciellt på vintern. De kunde vara elaka och beräknande killarna i vår klass. De bestämde sig redan innan skoldagen var slut, för att "ta" en varsin tjej och snöpurra. Två stycken mot en. På den tiden var vår klass världskänd (!) i hela stan.Till högstadiet delades vår klass och vi hamnade i paralellklasser. En av oss fyra hade tidigare flyttat in till stan. Det blev inget hinder för vår vänskap, utan vi två har följt varandra genom livet. Det är egentligen helt otroligt! Hela livet. Men de andra två tjejerna tappade jag kontakten med.

Efter gymnasiet valde vi alla olika inriktningar i livet. Vi reste för att se världen, arbeta i andra länder, andra städer eller så småningom bilda familj.

Och så kom Facebook. En mötesplats för nya och gamla kontakter över hela världen. Och en dag så fann vi varandra igen, de fyra tjejerna från den lilla idyllen. Redan i höstas bestämde vi ett datum, långt fram i tiden, så långt fram att alla vi hade tomma kalendrar just den helgen. Och så förra helgen var det äntligen dags!

Det första mötet, på 30 år, var både pirrigt, förväntansfullt och helt fantastiskt roligt! Det var som om orden aldrig tog slut, inte minnena heller.Jag ser redan fram emot nästa träff och det kommer inte att dröja lika länge. Det är jag säker på.

Efter en vecka, känner jag mig fortfarande helt upprymd. Nu när jag reflekterar över detta, kommer jag på mig själv sitta och le hela tiden.
Tack - härliga vänner från förr...

Jag har alltid tyckt om att sjunga och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tyvärr tillhör jag inte de födda med guld i strupen, men emellanåt har det genom åren låtit helt OK. När jag var tio år gammal  började jag i kyrkans barnkör. Jag gick dit med min bästis Annica.

Kören leddes av Gudrun, som också var kantor i kyrkan. Hon mötte mig med det piggaste leende jag någonsin hade sett. Det spelade ingen roll att hon såg så snäll ut och var kvittrande positiv, jag var ändå jättenervös för uppsjungningen.
Men det gick bra och just körsång kom att bli en del av mitt liv i drygt trettio år.
Nu sjunger jag inte längre, inte ens i duschen. Jag saknar det enormt, men tiden har inte funnits, inte orken heller de senaste åren. Min struma gör också att rösten inte längre är vad den har varit. Men jag gläds istället åt mina två barn sjunger i barnkören här i vår lilla kyrka. Det är inte bara av stolthet jag sitter där med tårfyllda ögon utan gamla minnen - från tiden i min barnkör kommer tillbaka. Minnen som finns kvar långt, långt inne. Härliga, glada minnen.

Jag minns speciellt ett tillfälle på ett sångläger vi hade. Vi fick besök av en lärare från Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Han var lång och mörk och hette Bosse. Näe förresten, det var nog Bo. För i Stockholm heter man inte "Bosse", det har jag lärt mig nu, när jag själv har bott här i mer än 20 år.
Han hade kommit till vår lilla kör för att ge oss extra övning, för att utveckla våra späda flickröster. Tips och träning som inte Gudrun hade på sin agenda.
Bo gjorde underverk med oss. Vilken klang, vilken skillnad det blev! Jag minns ännu att han sa åt oss att gäspa. "då öppnas gomseglet och ni får en bättre klang". Gomseglet - vilket konstigt ord tänkte jag, men han borde väl veta. Och jag märkte ju hur väl det fungerade och hur starka och klara våra röster blev.
Det var då jag drömde om att få gå på Adolf Fredriks musikskola. Nu bodde vi en stad, tjugo mil ifrån Stockholm, så det förblev bara en dröm.

Min tioåriga dotter har också drömmar. Idag har vi varit på uttagningsprov för musikklassen som finns här i vår kommun. De håller inte riktigt samma höga nivå som Adolf Fredriks, men inte långt ifrån. Jag vet inte vem av oss som var mest nervös - hon eller jag. Vi bestämde oss för att "idag är en turdag". Hon såg nöjd ut när hon kom upp igen från den sal där själva testet genomfördes. Jag drog en osynlig suck av lättnad...

Jag hoppas och tror att hon blir antagen. Just nu är detta vad hon drömmer om och jag vill verkligen att hon ska få uppleva, kanske t om leva sin dröm, någon gång i framtiden. Åtminstone en av dem.  Om några veckor vet vi...

Hon valde att sjunga sin favoritsång. En gång i tiden, tillhörde den också mina favoriter....

...till en ung brunett - fattig som en kyrkråtta. Det är Askungens förvandling efter ett par timmar hos min gulliga frisör.

Om sanningen ska fram så har jag under en längre tid funderat på att göra slut med honom. Inte för att jag på något sätt är missnöjd. Inte alls. Och visst skulle jag vilja fortsätta med den här lyxen ett tag till. För det är verkligen en lyx. Men jag känner bara att den där extra tusenlappen jag betalar, jämfört med en "vanlig" salong skulle kunna spenderas på andra saker.  Tusen andra saker faktiskt. Så när jag nu valt att prioritera min hälsa, blir också beslutet att byta frisör något enklare. Snarare ett måste. Tyvärr är det ju så att det  ekonomiska utrymmet minskar rätt drastiskt av att arbeta deltid. I synnerhet när Försäkringskassan får datahaveri och inte ens betalar ut några pengar alls! Noll, intet, nada - ingenting!

Kvicktänkta läsare undrar nu kanske; "Jaha, ska du vara gammal och grå istället nu då? "Nämen, det hade jag inte tänkt! Jag gjorde det en gång - funderade på att vara gråhårig alltså. Jag ändrade mig snabbt, efter att att diskuterat detta min härliga och ärliga vän. Hon sa precis vad hon tyckte (och sannolikt vad alla andra också tyckte, men inte vågade säga). Då bestämde jag mig - grått hår får vänta!

Idag skulle vi ha vår sista dejt - jag och min frisör. Trodde jag i alla fall. Han såg väldigt förvånad ut när jag kom in genom det fantastiska trapphuset. (Bara det gör att man kan betala en extra slant - nästan) Glad, men förvånad. Jo just det - jag kom dit på fel dag! Törs jag säga att det inte är första gången heller? Som tur var hade jag inte missat tiden. Den hade bara inte inträffat. Den är på fredag istället!  Alltså - under mina gyllenbruna dyra lockar, så döljer sig ju helt askgrått hår (läs: kvinna i medelålder ++) Att min ålder på något sätt skulle ha något samband med denna totala tidsförvirring, förnekas härmed å det bestämdaste! Nej, mer sannolikt beror på det på den slutkörda hjärnan, den som inte längre har 100-koll på läget. Det är inte alltid kul att göra den insikten, men ibland också ganska befriande. Trodde aldrig att jag skulle kunna känna så...

  

Så jag får fortsätta vara gammal, grå, mindre fattig och förvirrad några dagar till. Det gör inget, för under ytan finns hon. Den där tjejen som jag försöker lära känna och som jag gillar mer och mer. Hon ryckte t om med på axlarna åt en missad tid och gick och åt en lunch i lugn och ro istället. Såg jag inte ett leende på läpparna också?...

Hela dagen idag har jag trott att det var söndag. Känt den där lite oroliga känslan i kroppen. I morgon - upp tidigt, jullovet är slut för barnen. Karusellen snurrar igång igen - och nu på riktigt. Lite lätt panik faktiskt.

Men så kom jag på att " det är ju faktiskt bara lördag idag". Suck... Så, nu kan jag vara lugn ett tag till.

Jag inser att jag måste lära mig ett annat förhållningssätt till "karusellen". Jag kan ju inte riktigt hoppa av den - inte helt i alla fall. Jag måste hitta ett sätt att få tillvaron på ett sätt jag kan hantera. (det går bättre och bättre kan jag meddela!!)

I morse (läs: förmiddags) tittade jag på Nyhetsmorgon på TV4. De hade besök av en stressdoktorn Tomas Danielsson. Han verkar vara en så där riktigt go person. Lugnet själv - och förnuftet med,  för den delen. Han talade om vikten av återhämtning. Att det faktiskt är helt OK att bara sitta en stund, "göra ingenting" eller bara ta en promenad. Och inte bara OK - utan dessutom helt livsviktigt.

Han delade med sig av ett bra tips som jag ska anamma. Han sa; "se till att ha något roligt inbokat på torsdagen" . Det behöver inte vara något stor grej, utan bara en social aktivitet, eller annan må-bra aktivitet. Då har man det roliga att se fram emot och sen är det en dag kvar att jobba innan helgen. Alltså  torsdagen blir nästan som fredag - en dag att se fram emot. För jag tror i alla fall att de flesta längtar efter fredag och helgen som stundar?

Så vinn en dag - låt torsdagen blir den nya fredagen. Kanske kan man känna samma lugn som jag gjorde idag. En suck av lugn, när jag insåg att det faktiskt bara var lördag. Man vinner liksom en hel dag....

PS! Idag töar det för första gången. Snart, snart kommer de riktiga snödropparna!

(den här vackra bilden har jag lånat från odlingspyssel.blogg.se)

Mjukstart...Smaka på det ordet. Inte gasen i botten för att hinna först, utan bara komma iväg lite så där försiktigt. Det är därför det kommer en ny helg bara ett fåtal dagar efter nyår! Det passar mig bra. Det passar förmodligen de flesta bra, men det är inte alltid ok att säga det, att tycka det. 

Då har vi klarat av ytterligare ett år med traditionsenlig jul- och nyårshelg som grande finale. Och det blev ungefär som det brukar, dvs i lugnt tempo hemma med familjen. Förknippat med den här tiden brukar också vara nyårslöften. Ofta är det något man har lovat sig själv, ibland också andra, både en och flera gånger. Lovat men sällan hållit. Det resulterar oftast i en besvikelse, ett litet misslyckande. Jag har också avgivit löften -i  många år men insett vad jag just beskrivit och har därför lagt ned det där för länge sen. Jag unnar mig det jag vill istället, inom de eventuella gränser som finns. Och jag har insett en hel massa saker den senaste tiden. Jag behöver inte lova mig själv att ta hand om mig t ex. Jag måste. Min ambition är dock att det ska bli en del av vardagen. Inget som ska planeras in. Den där timmen egen tid, kanske på ett café på väg hem, eller en parkbänk om vädret och årstiden tillåter. Att den blir en del i vardagen, att det inte gör något om jag kommer hem lite senare - eller går lite tidigare. Det kommer att jämna ut sig i slutänden i alla fall.  Att ta hand om sig själv med ett tänt ljus, en bra bok eller onödig, lyxig men ack så nödvändig, inredningstidning. Andra föredrar att ta en sväng i skidspåret eller skidbacken. De riktigt modiga gör snöänglar på marken - eller leker drakar i vinden.

Det är att ta hand om sig själv - i alla fall för mig. För det behövs inga nyårslöften för det. Bara lite insikt.

Årsbokslut... det är väl det man ska göra när det gamla året tar slut och ett nytt tar vid? Ett nytt år, med oskrivna blad som kan fyllas med precis vad som helst! Vad var bra, och mindre bra? Vad får gå in på pluskontot och hur stor blev de eventuella förluster som dök upp? Ingående och utgående balans. Resultat...

Jag har inte gjort något bokslut. Eller kanske har jag det? Jo, jag gjorde nog mitt under hösten - under min timeout. Då hade jag både tid och ro att fundera. Stämma av varje konto eller åtminstone de mest viktigaa. Mer som ett livsbokslut kanske. Eller låter det för dramatiskt? Det är ju inte så att jag på något sätt tänker försvinna - snarare tvärtom. Men lite så där summering av livet - tills nu. Ni förstår vad jag menar.

De som känner mig, brukar beskriva mig som; strukturerad, organiserad, lugn, lojal. (själv tycker jag att det låter som en riktig tråkmåns) De som lever med mig håller nog inte alltid med. Inte nu i alla fall. Jag håller inte heller med. Så tråkig är jag faktiskt inte! Men om vi ska relatera mer till egenskaperna organiserad och strukturerad, så var det nog mer så förr. Men inte längre. I går reflekterade jag över mitt dåliga minne. Att jag har kört slut på kapaciteten bara för att.. Ja varför då, egentligen? Så jävla onödigt! När det enda jag hade behövt göra var att be om hjälp. Man behöver inte vara strukturerad och organiserad hela tiden. Man behöver inte vara bäst hela tiden. Det är faktiskt rätt skönt att inte vara det. Livet fungerar ändå liksom. Vissa saker har tagit onödigt hårda smällar och det gör ont att inse. Men livet går vidare. Minnet kanske kommer tillbaka, till den nivå där det en gång var? Eller kanske inte?  
De riktiga vännerna finns kvar - eller har kommit tillbaka och andra har försvunnit eller ställt sig en bit ifrån. Det tillhör också livets gång och det går vidare - med eller utan bokslut. 

Jag började den här bloggen i ett ganska kritiskt läge. Precis när jag mådde som allra sämst. Jag grät varje dag. Av trötthet och av hopplöshet.  I och med skrivandet fick jag ett forum att sortera mina tankar i. Det behöver man när allt är ett enda virrvarr,  på samma gång som hjärnan känns helt tom - helt utan tankar. Att samtidigt berätta om det här för dig och för alla andra som läser, blev min säkerhetslina in i framtiden. Det blir svårt att falla tillbaka, åtminstone utan att någon ser mig. Tack för att ni gör det.

Nu mår jag mycket bättre och jag känner att jag vill skriva om andra saker. Som jag sa redan i mitt första inlägg. Då visste jag inte var bloggen skulle ta vägen, vilka tankar och funderingar som skulle komma att publiceras. Jag sa då att jag inte hade tänkt att den skulle " handla om utbrändhet specifikt, utan mer om livet i synnerhet". Så nu kommer bloggen att ta en lite annan inriktning. Det är i alla fall vad jag tror och hoppas på just nu. Kanske blir det mer än dagbok eller bara kortare reflektioner av det jag ser och möter?  Inte så mycket om mig och mina tankar. Kalla det ett bokslut om du vill. För mig blir det ett nytt kapitel, ett inlägg i det som kallas livet.