Många av de nya upptäckter jag hittills har gjort under min läkningsprocess, har blivit tydliga i samband med mina dagliga promenader. Det är svårt att värdera någon av dem högre än någon annan. Alla har haft sin alldeles speciella mening. Omöjliga att rangordna. 

Mina promenader har den senaste tiden varit, och kommer framåt att vara helt kravlösa. Jag vill förknippa de med eftertanke, mod och nya insikter. Jag vill att de ska ge mig kraft och återhämtning. De ska inte gå fort för att jag ska tappa något kilo eller två. De ska inte vara något jag "måste hinna med".

Många människor hämtar sin kraft och sitt lugn i musik. Även för mig är musiken ett livsviktigt element. För mig har alltid melodin varit det som har fångat mig, det jag har lyssnat på först. Det har liksom inte funnits plats för själva texten. Jag har aldrig kunnat ta in ordens betydelse. Det har varit ledsamt och gjort ont genom åren, eftersom jag själv finner det så enkelt att uttrycka mig med just ord. Varför kan jag inte höra texten? Varför får den inte beröra mig, som den gör med andra? Under en av den gångna veckans promenader, hände just det, som jag trodde var omöjligt. Helt plötsligt fick orden i den musik jag lyssnade på en betydelse. För första gången hörde jag vad de sjöng!
Jag har lyssnat på den låten oräkneliga gånger, men nu helt plötsligt fick även orden liv! Jag kommer aldrig att glömma platsen där jag gick när det här hände, inte heller vilken sången var jag lyssnade på. Jag stannade upp på vägen där jag gick - sen skrattade jag och gick vidare...

Jag vill dela just den sången med er. Den är hämtad ur "Impossible Duets" med Katie Melua ( 1984-)  och Eva Cassidy. (1963-1996) Slut dina ögon en stund och ta emot deras enkla, eftertänksamma och kärleksfulla budskap.
Låt denna omöjliga duett bli ett möjligt tillfälle för dig att fånga tiden en stund och bara vara...

Jag har fått det förklarat, att när man har levt länge under stress , när transaktionerna varit fler än tillfällena för återhämtning, då blir det överfullt. Då kan man inte ta in något nytt, förrän man har frigjort plats i hjärnan. Jag vet inte hur vetenskapligt säkerställt det resonemanget är. Inte heller spelar det någon roll för mig. Det räcker som förklaring. Jag har frigjort plats. Jag kan nu ta in ytterligare en dimension av musik. Något jag önskat och saknat under så lång tid i livet. Det omöjliga är helt plötsligt möjligt. Det känns stort.

Och ganska självklar blir då nästa fundering. Vad mer kan vara möjligt?
I veckan som gått kunde jag också för första gången berätta om allt som hänt , utan att bli ledsen.  Det var inför en person som jag inte känner så väl. Våra barn den gemensamma länken. Vi pratade länge och väl och jag berättade att jag skriver mycket. Främst för att det är roligt, men också för att läka och för att mina tankar och funderingar ska bli tydliga. Nu har de också fått en annan mening. Plötsligt frågade hon mig: "Har du aldrig tänkt att du skulle göra vad som helst nu? " "Jaa, joo", hörde jag mig själv svara,  med en viss tveksamhet i rösten. "Kanske". En helt omöjlig tanke bara för några veckor sedan.

I natt tog sommartiden slut. För mig känns det som den har varit slut länge.

Mörkret har mött oss tidigare och tidigare för varje dag. När vi nu har ställt om våra klockor, gör istället vintertiden dagen lite ljusare, lite längre.
Det omöjliga blir helst plötsligt möjligt. Och ibland kan det vara så enkelt...

För bara ett par veckor sedan visste nästan ingen. Nu vet så många fler. Och jag vet nu att många, inte bara ibland kollegor och vänner -utan även andra som har hört av sig till mig - upplever precis samma sak som jag har gjort.
De känner samma rädsla, uppgivenhet, samma maktlöshet och stress. De är lika trötta. De funderar också -  hur länge orkar jag?...
De har berättat sina historier, delat med sig och börjat att tänka efter. Det känns helt fantastiskt. Om jag bara hade vetat...

Om jag bara hade vetat, vilka reaktioner det skulle bli, vilket varmt och innerligt gensvar jag skulle få för det jag delar med mig av.
Att det skulle bli så - fanns inte ens i mina tankar...

Tack alla ni som hör av er. Tack för att ni delar med er av er verklighet och era historier. Tack alla ni som säger" vad fint du skriver". Ni anar inte vad det betyder och hur mycket det betyder - hur det lyfter mig. Det läker och föder nya drömmar. All kärlek till er.  

Om jag bara hade vetat hur lugn och trygg  jag skulle känna mig bara av att skriva. Att få ligga i sängen eller soffan eller sitta någonstans i skogen på en stubbe. När orken har tillåtit, få sitta på ett café och låta alla mina tankar bli till ord. Låta osynligt bli till synligt. Tänk att mina ord,  kan bli får blir andras reflektioner!

Om jag bara hade vetat, skulle jag ha börjat för länge sen...

I takt med att krafterna nu sakta återvänder, börjar det bli dags att planera för framtiden. Hur livet ska vara fr om nu. På jobbet och hemma. De senaste åren har jag så många gånger önskat att någon skulle komma till mig och säga: "Anna-Karin, nu gör vi så här. Då blir allt bra" .
Ni vet, och jag vet - att det bara är en utopi. Ingen kommer att knacka på dörren och säga det.  Ingen kommer heller att ringa för att säga samma sak. Ni vet, och jag vet, att man inte behöver ringa på sin egen dörr. Men om det nu var så,  och man saknar ork att lyfta handen till ringklockan eller slå telefonnumret, om man inte vet vad och hur man ska be om hjälp. Hur ska det då bli någon förändring? Utifrån detta föddes den maktlöshet jag har brottats med under flera år i mitt liv.

Snart orkar jag, nu vet jag att be om hjälp. Nu kan jag planera för mitt nya liv. Jag ska bara läka lite till. Jag måste ju orka vara uppe en hel dag för att gå tillbaka till arbetet. Så är det inte nu.

Om jag bara hade vetat om kroppens makt och förstått dess försvarsmekanismer, om jag istället hade lyssnat och agerat på alla signaler- var hade jag varit då?
Nu vet jag, hur man bättre kan ta emot livet. Att det går att släppa kontrollen. Det fungerar ändå. Jorden går inte under.

Nu vet jag att jag kan. Jag törs känna tillit till det som sker. Det är ny och härlig känsla. Den är både kittlande samtidigt som den skänker ett behagligt lugn inom mig - ett lugn som inte funnits där förut.

Nu vet jag att många saker måste förändras. Jag måste förändras. Nej - behöver förändras. Skillnaden kan tyckas marginell men i verkligheten är den oändlig. 

Små små ting,  gör stor stor skillnad. Det hade jag aldrig kunnat veta inte heller förstått.  Det har jag lärt mig. Det vet jag nu.

Har jag verkligen inte lärt mig någonting??!!  Just nu känns den frågan mycket befogad. Jag har just tagit av mig jackan och satt mig tillrätta på pendeltåget. Det känns tungt att andas, jag känner att jag blir ledsen... 

Jag skulle åka in till stan idag. Jag hade ett bokat samtal med min terapeut och ett möte med min chef. Jag kämpade mig upp med barnen. Ingen stresströskel, men de är tålmodiga och förstående nu - mina barn. Jag älskar er.
En hel timme hade jag på mig efter barnen hade gått till skolan. Enkelt. Det var bara det att jag hade glömt hur långsamt allting går nu. Hur långsamt det måste gå nu för att hela jag ska hinna med.
Efter min sommarsemester har jag åkt bil till pendeltåget varje dag. En resa på ca två minuter. Att promenera samma sträcka tar ca tretton minuter. Eller tog. När man lever på sina sista krafter, så funderar man inte ens på att gå till tåget. Det är inget alternativ - hur bra det än må vara.
Jag vet inte vad som hände idag, hur jag tänkte, men i morse bestämde jag mig för att gå till tåget..." med en marginal på femton minuter. Det hade räckt förut, för länge sen. Men inte nu. Jag började gå i den takt som krävdes för att hinna dit i tid. Efter ett par minuter, skrek hela min kropp: "SLUTA!! Det gör ont, jag kan inte gå så här fort !" Precis som förr, som jag alltid har gjort, så trotsade jag vad kroppen sa till mig och fortsatte i samma höga tempo. Jag hann med tåget. Jag var helt slut. Men jag hann. 

Nu sitter jag här på tåget. Jag har satt på min musik, den som får mig lugn. Jag har börjat att skriva. Jag andas och kämpar mot tårarna. Varje tanke som byts till ord, svart på vitt, ger mig lugn och trygghet. 

Vad hade hänt om jag istället hade lyssnat, känt efter och känt in - gjort det som kroppen sa till mig. Allt det som jag har tränat på den senaste månaden?  I värsta fall hade jag kommit några minuter för sent. Några minuter. Precis så länge hade jag också kommit för sent alla de morgnar jag har stressat på mina barn, skällt och varit en dålig mamma. All morgnar när jag har fått andnöd, när jag har givit både mig själv och mina barn en dålig start på dagen. Några minuter har det handlat om...

Jag har inte lärt mig någonting...Jo, förresten - nu reflekterar jag.
Jag återspeglar det som nyss har hänt. Jag känner att jag gjorde fel och jag delar det här och nu. 

(Jag fortsätter att skriva senare ...)

"Det kommer att ta lång tid för dig att bli frisk". Han sa så min läkare. 

Den här veckan har jag känt att krafterna börjar komma tillbaka till mig. Morgonens händelse kickade ner mig igen. Inte ända ned i gropens botten, men tillräckligt långt och tillräckligt hårt för att det skulle göra ont. Jag slog mig, men hos min terapeut jag fick hjälp att förstå vad som hade hänt. Jag hade inte gjort fel, det var inte jag som hade agerat fel. Jag har bara inte lärt mig ännu. Min kropp vet inget annat. Inte ännu. 

Nu börjar jag också förstå vidden av det här. Det kommer att ta tid - men det kommer att bli bra. Det är fortfarande svårt att se, men tilliten finns. Det är så det måste vara. Det är så jag vill att det ska vara.

Under mitt terapisamtal fick jag en anekdot berättad för mig. Den gick rakt in i mitt hjärta. Den handlade om "att man måste vänta in sin själ".  Det är det jag gör nu. Jag väntar in min själ.

Efter mötet med min chef,  ägnade jag ett par timmar till att bara gå omkring. Jag besökte bl a ett underbart koloniområde på söder. Doften av fuktig jord , löv och stängda trädgårdar. Bara tanken på att vistas där en sommardag i början juni, när blommorna precis har öppnat sina själar, den kändes helt svindlande. 
Promenaden - i det lugnaste av tempon , musiken och alla intrycken fick min själ att öppnas och komma lite, lite närmare. 

Efter en ganska lång stund, började jag gå tillbaka ned mot Gamla stan. Till sist hittade jag ett någorlunda lugnt café med en plats där jag kunde vila en stund. Jag fortsatte att skriva.

När jag efter 1,5 timme reste mig, var jag helt knäsvag. Hur kunde jag tro att jag skulle orka vara igång nästan en hel dag? Hur skulle jag orka ta mig hela, långa vägen hem?

Det gick bra, men det fick ta väldigt lång tid. Jag fick ringa efter hämtning vid tåget.

Jag avslutar den här dagen, med många nya reflektioner och lärdomar. 
Jag är absolut inte redo ännu. Min kropp och själ står inte sida vid sida.
Nästa gång jag går till tåget, ska det få ta den tid JAG behöver. Inget annat.

Jag läser Astrid Lindgrens underbara skildring om två små rövarbarn i storskogen. Varje kväll följer jag och barnen, Ronja och Birks spännande upptåg och ständiga kamp om vem som härskar över Mattisborgen.

Idag bestämde jag mig för att gå tillbaka till ängen, ängen där jag var den allra första dagen - av mitt nya liv. Eller då hade nog inte riktigt börjat. Ibland vet jag inte om det har det nu heller. Jag vet inte riktigt var i processen jag befinner mig. "Tänk inte på det nu", säger man till mig. Men när ska jag tänka då? Hur länge ska jag läka? När måste jag bestämma mig för hur livet ska se ut i framtiden? Frågorna är många. De kommer fler och fler varje dag. Jag har inga bra svar - inte ännu.
Den första dagen  - då gick jag bara omkring - fram och tillbaka, runt, runt.
Allt snurrade. Tankarna, ängen, träden, människorna. Tårarna rann.

Jag minns inte hur länge jag gick där den gången- allt var som i ett töcken. Då var jag bara kraftlös och tom.

Idag kände jag mig mycket piggare. På vägen dit noterade jag min hållning. Den kändes mer upprätt på något sätt. Jag stannade flera gånger på vägen och fångade olika ögonblick. Rimfrost. Frusna vattenkristaller. Vackra - men mycket vackrare i verkligheten.

Det var kallt ute, men en underbar dag. Ängen var stilla idag. Musiken var den samma - den jag lyssnar på varje dag när jag är ute och går. Det blir som en slags meditation.

Idag vågade jag gå lite längre. Första gången gick jag inte längre än det röda staketet. Det som finns i slutet på ängen. Nu har jag lärt mig att det finns så mycket mer - om man bara vågar gå lite längre, välja en annan väg.

Stigen bakom staketet var smal och lerig. Träden hade lagt ut en matta av löv, för att underlätta för människor att gå där. I samma ögonblick stängde jag av musiken, för att lyssna på skogen istället. Löv snöade ned från träden. Vattendroppar föll till marken för att solen smält det som natten frusit ned. Ljudet av rimfrostiga löv som trampades på.
Efter en liten stund kom jag fram till ett stort rött hus, med gigantiska hästhagar som omsluter det. Jag vet vem som bor där. Dit gick jag - men inte längre.

För att undvika den värsta leran, valde jag att gå lite längre upp i skogen på vägen tillbaka.  Fortfarande mycket vaksam på minsta lilla ljud.

Plötsligt - plötsligt befann jag mig mitt i Mattisskogen. En trollskog, ni vet en sån där träden är höga, marken är täckt av tjock, grön mossa. Där det är mjukt under fötterna och man kan ta sig fram helt ljudlöst. Att gömma sig för vildvittror och grådvärgar är ingen konst.

Jag hörde några barn en bit bort i skogen. Kunde det vara?... 

I nästa sekund passerade ett flygplan ovanför mig och påminde mig om att sagan inte var verklighet - utan bara en skogsdunge under inflygningen till Arlanda.

Idag log jag när jag gick över ängen. Jag vet inte varför - men det kändes bra.
Jag vill le ofta, jag vill inte att tröttheten ska ta överhanden längre.
Jag känner att jag har fått ny kraft - även om den fortfarande är ganska bräcklig, ganska opålitlig. Minsta lilla motstånd känns jobbigt. Men jag kämpar, jag vill...

En annan dag, när vindarna blåser annorlunda, när planen landar från andra hållet - då ska jag gå tillbaka till Mattisskogen.

"Gör nåt kul!", sa han. "Vad tycker du om att göra, Anna-Karin?" frågade min chef.

"Jag vet inte", svarade jag med tårarna rinnande ner för kinden. "Jag vet inte..."

På vägen tillbaka från sjön där vi hade suttit och pratat en lång stund, frågade han igen. "Jo förresten - jag tycker om att skriva", sa jag. "Bra - men gör det då!"

Just då, då när vi gick där kände jag mig fortfarande väldigt osäker. Vad skulle jag skriva om? Att jag inte orkar med min vardag. Jag vill egentligen inte berätta det för alla. Jag ville inte visa min svagheter, att jag inte orkar. Vem skulle vilja läsa om det?

Senare samma dag när jag satt på tåget hem bestämde jag mig. Utanför fönstret passerade nya vyer. Nya hus, nya ängar som jag aldrig hade sett förut. Hållplatser jag inte ens visste existerade. Då bestämde jag mig.

Att jag skulle berätta och erkänna. Berätta om det som är svårt, det som jag har gjort allt för att tränga bort, kämpat emot. Precis det skulle jag berätta om, på min blogg som ännu inte fanns. Då förstod jag inte hur viktigt skrivandet skulle bli.

Det kommer ju fortfarande att vara JAG. Alla kommer fortfarande att tycka om mig. Några kanske t om tycka synd om mig, jag vet inte. Det får de inte göra. Det är verkligen inte synd om mig...

Samma helg gjorde jag mitt första inlägg här på bloggen. Jag bestämde mig för att inte planera så mycket, utan bara låta tankarna komma. Om det nu skulle komma några....

Det var som om hela min kropp, hela min själ bara hade väntat på att släppa ut allt, väntat på att få börja skriva.  Mina nära vänner visste redan. Min chef visste. Men inte alla...

Jag hade redan haft två veckor på mig att landa i den här nya situationen. Bestämma mig för om det var ett misslyckande eller en succe.Kan det här någonsin bli en succé? Kanske.
Bestämma mig för om jag överhuvudtaget skulle våga släppa kontrollen. Våga ta ett steg tillbaka, låta någon annan ta ansvaret. Försvinna.

Dagen efter jag gick hem från jobbet hade jag mitt första möte med min chef. "Jag vill att vi träffas där du känner dig trygg", sa han. 

Just då var det bara ett misslyckande. Jag kände att jag faktiskt inte hade kraft  att fundera över situationen mer än så. Min chef, satt då bredvid mig i soffan, vänd mot mig, bokstavligt höll han min hand och sa; "Du kan släppa allt nu, jag tar ansvar för dina arbetsuppgifter. Jag stänger av din telefon och dator nu. Jag meddelar dina kontaktpersoner. Du kan koppla bort det. Nu vet vi inte hur länge du blir borta. Det kan ta en vecka, en månad, ett halvår. Men du behöver inte tänka på det nu..."

Nu förstår jag att det var där och då jag vågade för första gången. Släppa kontrollen. Jag kände mig tom, fundersam och lättad. Alla känslor bara snurrade i huvudet. Men jag litade på honom. Jag kände ett litet uns av tillit till det som hände. Det kommer att ta tid, jag får den tid jag behöver. Det är dags nu...

Nu skriver jag, nästan varje dag. När jag sätter mig vid datorn (egentligen ligger jag i sängen och skriver!) har jag ingen aning om vad det ska ta vägen. Vad orden som kommer ska beskriva, vilka minnen de ska plocka fram. För det har ofta blivit så. En händelse idag, har plockat fram minnen från långt, långt tillbaka i tiden. Saker jag inte tänkt på eller kommit ihåg på mycket länge. Det är en häftig upplevelse.

Alla nya saker jag ser, det som jag sprungit förbi tidigare, inte sett - det ger mig också ny, positiv energi. Tänk vad mycket jag har missat de senaste åren. Tänk vad mycket som finns där ute - som väntar på att upptäckas av mig eller någon annan. Det kan vara den minsta, enklaste sak.

De här vackra bilderna är tagna på handelsträdgården. Dit kan man gå om det är kallt och ruggigt ute. Om det har snöat på natten och man inte känner sig riktigt redo för att ta emot vintern.  Då kan man fly dit en stund.
Njuta av färgerna, känna efter hur det doftar. Fundera på hur det skulle kännas att vara där en hel dag....

Jag visste om det redan när jag vaknade. Och ändå kändes det så tungt. Kallt och ruggigt. Ute öste regnet ned. Temperaturen låg gissningsvis runt 3 grader. Precis en sån dag när man bara vill gå och lägga sig igen eller slippa gå upp överhuvudtaget. Glömma att hösten gör sitt sista tappra försök att klamra sig fast ett tag till,  hålla vintern borta några dagar, några veckor till....

I vår lilla kyrka var det familjegudstjänst idag - för stora och små. Det var trångt i bänkarna och såväl barnen i kören som föräldrarna i bänkraderna var spända av förväntan. Äntligen skulle de få framföra sångerna de övat på varje vecka. Äntligen skulle föräldrarna få höra sångerna i dess helhet, inte bara de fragment som glatt framförts till middagen varje kväll.

Om man är liten och har pirr i magen, om man är liten och bara längtar till "kyrksaften" som prästen berättade om att man skulle få efter gudstjänsten - ja då är det svårt att sitta still, svårt att vara tyst. Det får man ha överseende med på en familjegudstjänst.

Men barnen var så duktiga att sjunga. Mina fina änglar, njöt till fullo. De tycker om att sjunga. Det kunde jag se, det kunde andra se.

Jag har nära till tårar nu för tiden. Idag var det andra tårar. Glada tårar, vackra tårar. Känslor, minnen, sångernas betydelse...

I en av sångerna sjöng barnen; "Vi tänder ljuset, här mitt i huset. I varje stråle en ängel bor...I ljusets vila får vi bli stilla,  med våra tankar i lugn och ro."

Ute är det forfarande kallt och ruggigt. Dagen har lämnat plats för kvällen. Snart är ytterligare en dag ett minne, en notering i dagboken.
För barnen väntar en ny skolvecka, för mig en ny vecka med nya upptäckter. Dagar när jag stannar upp. När jag vågar känna efter, när jag tar emot livet som det kommer till mig. Släppa kontrollen och bara vara. Bara vila...

Jag har tänt alla mina ljus i kväll. Allt är stilla - jag är stilla.
I mitt hus bor minst 15 änglar just nu.

Min farmor skrev alltid dagbok. Hon kunde plocka fram sin bok med mörkgrön pärm och berätta för oss exakt vilket väder det var förra gången vi hälsade på henne. Vad vi gjorde, vem som kom och hälsade på. Om vi fick några aborrar i tjärnen som låg några kilometer från huset. Om fiskelyckan varit framme, kunde farbror Henning röka våra fiskar. Han hade en egen fiskerök bakom björkbersån vid farmors bagarstuga. Hon bodde långt borta min farmor, eller "farmera" som hon sa själv. Man sa så, i den lilla byn i norra Ångermanland - farmera.
Vi kunde oftast bara träffas två gånger per år, på sommarlovet och jullovet. Det tog nästan en hel dag att köra dit. Oftast åkte vi på kvällen. När jag var liten behövde man varken sitta i bilstol eller ha bilbälte. Mamma och pappa bäddade åt mig och min lillebror i baksätet. Sen åkte vi. 
Varje sommarlov vi var där, fick vi rita av våra händer och fötter på ett papper. Lagom till julafton, fanns alltid ett mjukt paket med nya lovikavantar och raggsockor. Lite stickiga men det enda som hjälpte riktigt bra mot den kalla vintern. 
Varje gång vi var där läste farmor i sin dagbok.  När jag blundar och minns, kan se henne framför mig, när hon stod framåtlutad mot köksbänken och läste. Hon var en lång och reslig kvinna. Alltid i klänning och kofta. På huvudet hade hon ofta en sjalett knuten. Ibland satte hon sig vid köksbordet istället. Bordet hade alltid en vaxduk med blommigt mönster. Själv satt jag i kökssoffan vid fönstret och lyssnade med spänd förväntan.

I början av det här året skaffade jag precis en sån dagbok som farmor hade. Det var en sån som räcker i 10 år. En dag per sida. Jag fick köpa den av en god vän som råkat få en dubbelleverans. Perfekt tänkte jag. Bara fyra ynka rader att fylla i varje dag. Det går ju fort att skriva och sen kan man ha full koll på vad som hände, år efter år. Det behöver inte bli betungande på något sätt. Perfekt, helt enkelt!

Den här dagboken skiljde sig från alla andra dagböcker jag skrivit genom årens lopp. Jag har haft fler än jag både minns och kan räkna till.  I början var de rosa, kanske med Törnrosa eller Askungen på framsidan. Bladen var rosa - ibland ljusblå eller ljusgula. ALLA dagböcker hade lås- och nyckeln fick man förstås gömma på säkert ställe. Ju äldre jag blev, desto mer sällan hade  dagböckerna lås. De har varit små, stora, billiga eller lite mer lyxiga.
Inläggen i mina dagböcker skrevs oftast de dagar eller stunder när något speciellt hade hänt. Något jag bäst skulle minnas eller bearbeta genom att skriva om det. Alla de böckerna har ett gemensamt - innehållet skrevs för att aldrig läsas av någon annan än jag själv. Privat, i förtroende - mellan mig och min dagbok.

Dagboken jag skaffade nu, i början av det här året, hade ett helt annat syfte. I den skulle jag bara kort notera något om dagen, som det var just då. Väder, vind eller något kul som hade hänt. Som jag och övriga familjemedlemmar kunde ha glädje av. Precis som farmera gjorde...

Den 18 januari skrev jag för första gången, full av motivation.
 "Fick köpa den här dagboken av Johanna. Kul att se vad vi gör under tio år"

19 april
"Första dagen med frukost på terassen. Askmolnet låter flygplanen stå på marken."...

Idag är det den 22 oktober. I dag mindes jag för första gången att jag överhuvudtaget har en 10 årsdagbok. Att den står där på bänken i köket. Bredvid familjekalendern som håller koll på vårt schemalagda liv. Bredvid högen av dagens inkommande post. Där jag står varje dag...

Idag, mer än 5 månader senare, 5 månader sen det förra inlägget skrev jag : "Första snön!.."

På ängen betar fyra rådjur fridfullt och stillsamt. De är så långt borta att ögat nästan har svårt att uppfatta deras existens. Man ser bara en svag skiftning mot den ljusbeiga marken, det som inte för allt för länge sen var en åker med gyllene ax av vete.

Inom loppet av en sekund bestämde jag mig för att vika av gångvägen och istället gå ut på ängen. Inte rakt ut i riktning mot de fyra djuren, utan istället följa kanten på ängen - lugnt och försiktigt - väl medveten om att jag kunde skrämma iväg dem. Sakta, sakta följde jag de senaste traktorspåren. Nästa gång jag tittade upp var de redan på väg. Förlåt - det var inte min mening att skrämmas.

Jag forsatte över ängen och upp i backkrönet. Ganska snabbt kom jag in på en gammal grusväg, ni vet en sån som fortfarande har en tjock tuva med gräs i mitten. Ca 30 meter bort, snett upp till vänster fanns ett gammalt torp. En gång väl underhållet, med nymålade röda väggar och vita knutar. Nu var färgen avskavd på de flesta ställen. Dörren satt snett och på marken låg det som en gång var fönsterluckor. Inga fönster fanns kvar. Fallfärdigt.

Den lilla stugan plockade fram ett minne från när jag var liten.
På en cykeltur med familjen, minns jag att vi stannade vid just en sån här liten stuga för att äta vår matsäck. Det var liksom höjdpunkten och belöningen för den  långa cykelturen.
Jag minns att jag fascinerades av det huset. Det var också fallfärdigt, utan fönster, säkert flera hundra år gammalt. Det låg där helt ensamt och öde i skogen.  "Vem hade bott här? Tänk om vi ser ett skelett i huset, eller en gammal skatt gömd i något av rummen?"

Med en något mer mättad nyfikenhet, tittade jag in genom fönstret på den fallfärdiga stugan.  

Doften var densamma. Obebott, unket men säkert också med en alldeles egen historia att berätta. Att börja leta efter någon skatt ibland all bråte var knappast någon tanke som slog mig idag. 

Jag vände tillbaka istället, över ängen och ned till allén. Till vägen som nu blivit en rutin i vardagen, en rutin som ger ny energi. Jag vågar och njuter av att göra små framsteg varje dag. Hitta nya vägar, gripa tag i ett löv på en gren vid sidan av vägen.

Den känns som om hösten är redo att dra dig tillbaka, ge plats åt kyligare vindar och kanske t om lite snö. Det känns i luften på något sätt. Den är lite kallare, lite krispigare.

I morgon ska jag träffa J. Tillsammans ska vi upptäcka nya saker i en av Stockholms vackra parker. Vi ska prata om livet och bara vara en stund.
Jag är så tacksam för att han är med mig på den här resan. Han lyssnar, han låter mig vara ledsen. Ibland får han mig att skratta och förstå att ett liv i Bossa Nova takt inte är så tokigt... 

Stigen i minneslunden är snart helt täckt av de löv som har fallit från träden. En del har redan blivit bruna. Ihopskrumpna, döda men ändå med ett syfte att uppfylla. De ligger där för att skydda marken mot den snö och kyla som snart kommer. De skyddar de själar som vilar i närheten.

Och förresten, stubben har inte tre stammar - de är faktiskt dubbelt så många! Det såg jag idag.