Tillbaka på jobbet efter två månader i en annan värld. Min egen värld.
Jodå, det var många som hade saknat mig och många som jag har saknat.

Dagen blev fylld av värme och glädje. Jag var inte nervös, jag kom fortfarande ihåg portkoden. Rörelsemönstret över knappsatsen fanns där i ryggmärgen. Frågar ni mig efter sifferkombinationen, är jag inte lika säker på svaret. Det har gått två månader, det kändes mer som två dagar. En vanlig helg som passerat. Det fanns dock en stor skillnad. Tjejen som gick in idag log och hållningen var upprätt och stolt.

Idag fanns inga krav, inga måsten. Inget annat än en lugn, glad och trygg start. Det hade min kloka chef bestämt. Det blev det verkligen. Kramarna blev långa och innerliga. Ärliga och välkomnande. Tack alla!   
Nu märker jag att jag är väldigt trött, trots denna jätteinjektion av positiv energi. Intrycken har varit många, krafterna fortfarande rätt svaga.

Jag fascineras över hur och vad jag registrerar i min omgivning. 
På perrongen vid den sista stationen innan tåget nådde centralen strax efter 08.00 i morse, stod i vanlig ordning alla de som var på väg till jobbet denna riktigt kyliga novembermorgon. Min uppmärksamhet fångades av en tjej i mörkblå täckjacka. På huvudet hade hon en stickad ceriserosa mössa. Samma rosa färg kunde jag urskilja i hennes randiga halsduk. I handen höll hon en kaffe i brun pappmugg med lock. Kanske hade hon köpt den på Pressbyrån precis utanför stationen?  Tåget norrut var ett "kort tåg", vilket innebär att det är hälften så många vagnar mot vad det brukar vara och bör vara den här tiden på dagen. Det stannar därför med tågets första vagn på mitten av perrongen. Inte längst fram, där tjejen i den blå täckjackan hade ställt sig för att komma så långt fram som möjligt, så nära utgången som möjligt när hon sen ska kliva av. På så sätt sparar hon någon minut varje dag....
Jag såg henne springa med sin stora väska så fort hon kunde, utan att spilla ut kaffet. Även om muggen hade lock. Mitt tåg fortsatte sakta söderut, i motsatt riktning. I det "korta tåget" stod människor tätt, tätt, i vagn efter vagn.

Jag hann aldrig se hur det gick för tjejen i den blå täckjackan, men jag minns att jag tänkte på hur galen hela situationen var. Att hon kanske inte ens fick någon plats. Att hon kanske fick dricka sitt förmodligen rätt smaklösa automatkaffe där i den stränga kylan på perrongen i stället. Hur hennes puls ökade för varje vagn hon fick passera utan att ens komma in.  Eller hon djupt hon skulle andas ut, efter att ha klämt sig in, mellan några andra resenärer. Några som som där och då känner att det kommer att bli väldigt trångt innan det är dags att kliva av. Just det funderade jag på medan mitt tåg knarrade fram på de nedisade spåren. Och hur det för bara några månader sen kunde ha varit jag som hade den blå täckjackan...

I mitt tåg gav varje andetag en svag rök. Som det blir när man andas och det är riktigt kallt ute, eller när värmen på tåget inte fungerar.

Jag var på väg tillbaka till jobbet. Jag såg på livet med andra ögon. Jag visste att en bra dag väntade mig.  Att jag var saknad och varmt välkommen tillbaka...

I morgon ska jag börja arbetsträna. Träna på något jag gjort i halva mitt liv. Väldigt bra dessutom och under många år. Många år med för mycket jobb och för lite vila. Nu ska jag träna på att hitta en bra balans. Det känns lite märkligt om jag ska vara ärlig.  

Jag är både rädd och nyfiken på hur det ska gå. Mest nyfiken faktiskt. Och vaksam. För jag tänker inte hamna i samma situation igen. Inte, aldrig. Aldrig någonsin. Det kan bli så, att jag känner symptomen komma krypande igen, att det är för tidigt, men nu vet jag, nu vågar jag säga stopp. Bryt - hit men inte längre.
Jag märker att jag agerar annorlunda nu, i så många situationer. Det är en häftig känsla. Är detta verkligen jag!? Jag tar mig tid att vila och kör inte på i ett oavbrutet flöde av handlingar och tankar. Fortfarande sker det under full kontroll. Jag är medveten om allt som sker. Varför det sker och frågar mig allt oftare om jag verkligen måste göra klart allt på en gång. Jag reagerar och agerar.
Lika ofta märker jag att det går alldeles utmärkt att dela upp arbetet, eller t om be om hjälp. Något så enkelt, som varit så svårt för mig. Något som nu är ett måste för att jag ska kunna överleva. Leva.

För ett år sedan vid första advent  hade jag ett jättestarkt behov av att ta fram alla ljus och stjärnor. Att få fylla min tillvaro med ljus och värme. Jag var desperat av att hitta ett lugn. Att fly bort från den verklighet jag kämpade i dag efter dag. Redan då för ett år sen hängde allt på en skör, skör tråd. Och hela tiden kändes det som någon tillfällig händelse, en kort paus, gjorde den tunna tråden hållbar ett litet tag till. Innerst inne visste jag , att förr eller senare brister den. Jag förstod inte, förmådde inte göra vad som behövdes för att den skulle växa sig starkare och mer hållbar. I år, när adventstid återigen är här, är allt annolunda. I år bestod behovet mer av längtan. Längtan att få tända alla ljus. Inte för att fly in i dem utan gör att skapa en mysig plats för mig och familjen . Där ljus och stjärnor sprider värme, där tallris och hyacinter, lockar fram den där speciella känslan som bara finns så här års. Alla minnen från barndomen. Min mamma planterade inte hyacinterna förrän precis innan jul. Och då visste man att snart - snart kommer tomten. Jag älskar själva doften och planterar alltid de första till advent. Gärna flera stycken...

Jag känner på mig att den här månaden kommer att bli den bästa på länge. Utanför mitt fönster gnistrar alla snökristaller. Oändligt många. De som jag känt i luften under alla mina promenader. Nu är de här.
Inne har jag fyllt huset med många, stora ljus i år. Såna ljus som man kan tända hela tiden och som räcker länge, länge.

Det finns en frid i mitt hus. Det finns en frid inom mig. Det känns som en bra grund att börja om från. Att leva livet i min nya takt.

Just den meningen har en alldeles speciell betydelse i mitt liv. Nu är det nära.
För många år sen, träffade jag prinsen som räddade mig. Han var ung, jag var lite äldre. Vi träffades av en tillfällighet - som i allra flesta fall. Det var sommar och jag hade tagit ledigt en långhelg.

Vi bodde långt från varandra och våra liv delade inte många likheter - inte till en början i alla fall. Kanske var det också en av anledningarna till att vår kombination blev alldeles extra lyckad. Det jag saknade i mitt liv kunde han tillföra - och tvärtom. Tillsammans var vi starka.

Ofta kände jag att vi hade alla odds emot oss. Åldersskillnad, geografiskt avstånd, var vi befann oss i livet. Men det fanns något speciellt - något som gjorde att vi vågade tro på vår kärlek, fast andra tvivlade.

Vi fick lära känna varandra på avstånd. Vi pratade och skrev - varje dag. Eller JAG skrev, men det gjorde inget att han inte skrev tillbaka. Han besvarade ändå alla meddelanden på ett sätt som bara stärkte mina känslor för honom. 
På grund av det geografiska avståndet, hade vi inte möjlighet att träffas varje dag, vilket förstås var en anledning till detta så här i efterhand överdrivna kommunicerande...

Det kunde gå sju veckor mellan varje gång vi fick träffas. Jag förstår inte hur vi fixade det. Sju veckor. Det är en oändlig tid när man längtar...
Varje gång, varje dag de sista veckorna inför våra möten, sa vi alltid: Nu är det nära... Det höll hopp och längtan uppe.

I dryga tre långa år fick vi säga "nu är det nära". Det har vi fortsatt med i andra sammanhang, men varje gång känns precis som då. Alla minnen kommer tillbaka. Längtan finns fortfarande kvar.

Det var mer än sjutton år sedan. Idag lever vi ett hektiskt familjeliv. Eller åtminstone har vi gjort det. För jag vill, hoppas och tror att inte bara mitt liv kommer att bli annorlunda, utan även hela familjens. Nu när det handlar om att känna efter och inse att man inte kan göra allt. Att livet, kärleken och familjen - går före allt annat.

Jag önskar att tiden gick att vrida tillbaka. Att jag inte hade varit den där mamman, som irriterad och stressad skrikit på mina barn var och varannan morgon. Mina ljuvliga tjejer. Jag önskar att jag hade varit en glad hustru fler dagar än jag var var arg, irriterad och stressad.
Jag önskar det för deras skull - och för min egen. För den som mått allra sämst, är nog jag. Som sårat utan kontroll. Det var aldrig min mening. Jag försökte bara ha kontroll på allt annat. Det som egentligen inte spelar någon roll.

Under den senaste tiden har jag rannsakat och reflekterat. Funderat över mina handlingar och anledningen till att jag agerat på olika sätt.
Det har varit smärtsamma insikter många gånger, men också oerhört lärorika. Många gånger har inte ens förstått hur jag kunnat göra eller inte göra på olika sätt. Hur jag har kunnat svälja mer och mer - utan att känna var gränsen har gått. Att den egentligen var passerad för länge sen...

Livet går nu vidare. Jag har förlåtit mig själv - att min familj har gjort det samma är jag säker på. Det är så med villkorslös kärlek.
Jag känner på mig att hela familjen kommer att må bättre.  Det känns underbart!

Barnen bakar pepparkakor. Nu är det nära...

Mer än himlen är blå och havet är djupt. Mer än livet är - älskar jag Dig underbara du.

En ny vecka har just börjat. Klockan är strax efter halv tio - någonstans mitt emellan morgon och dag.
Jag försöker nu att vara uppe istället för att gå och och lägga mig igen när barnen har gått till skolan. Att sova några timmar till, har ju varit min rutin de senaste två månaderna. Det har varit något som jag har behövt för att återfå kraften.

En del av tröttheten finns fortfarande kvar, så visst skulle jag kunna sova några timmar till även idag, men det finns en anledning till det och det får jag lära mig att leva med.

Nästa vecka vid samma tid, är jag tillbaka på mitt arbete igen. Förra veckan kände jag för första gången mig redo att hälsa på mina kollegor igen. Inte förrän då, fanns mod, kraft och lust att gå dit igen. Det blev ett lustfyllt möte. De är så gulliga mina kollegor. Omtänksamma, vänliga och fulla av humor.
Under en lång tid - innan jag blev sjuk - var de just anledningen till att jag orkade en dag till och en till... Men till slut, hjälpte inte ens det.

Nu tycker jag att det ska bli roligt att komma tillbaka. Jag vet inte alls hur det kommer att kännas när jag väl är där. Men just nu, känns det roligt. Det känns som om jag ska orka. Och det blir ju förstås en mjukstart, med reducerad tid under en tid. Jag känner mig helt trygg.

Utanför fönstret känns det återigen som hösten har fått ge med sig. Löven rör sig sakta i vinden. Fortfarande håller många löv sig krampaktigt fast i äppelträdet. Det känns inte som det brukar vara så. Men jag antar att ju kyligare vinden blir, ju starkare den blir, desto färre blir också löven.

De som redan har fallit av, har jag lagt över mina blomrabatter. Jag brukar göra så varje höst, skydda de spröda blommorna mot den stränga vintern som väntar.
Jag är bra på att ta hand om andra. Nu ska jag också bli bra på att ta hand om mig själv.

Jag antar att jag inte är ensam om att längta efter Advent så här års. Jag längtar efter ljusen, efter doften av hyacint och stjärnanis. Jag längtar efter en värmande glögg och hembakade pepparkakor som barnen har gjort.
Jag tänder alla ljus i rummen vid den tid när mörkret tar över dagen. På något sätt känns allt mer fridfullt då,  mera lugnt på något sätt. Precis det jag behöver. Precis det alla behöver.

Nu känner jag ett lugn inombords,  både när jag är ensam och i sällskap med andra. Jag lär mig att leva kravlöst, vilket just nu gör att jag hela tiden måste hålla koll på både känslor och tankar. En person som har levt stora delar av sitt liv, med höga krav på sig själv, kan inte från den ena dagen till den andra "bara släppa allt". Det går inte. Så fungerar i alla fall inte jag. Jag måste istället hela tiden vara vaksam, på allt som händer inom mig, på alla invanda mönster och redan i tanken stoppa dem från att bli en handling. Så helt jag har faktiskt inte släppt kontrollen, åtminstone inte den här delen.
Men det känns att det nu är för en god sak. Då är det okej. På sikt hoppas jag ha lärt mig hantera de här situationerna på ett sätt  - så att jag slipper vara medveten i samma utsträckning som jag är idag.

En ny vecka har börjat i mitt nya liv...

Jag drömmer om ett hus på landet. Ett gult hus, där skogen skymtar en bit bort. Där det finns en liten sjö i närheten. Kanske kan jag ha en båt ligga vid en av bryggorna? Vid skogen och sjön - drömmer jag om att bo. 

För några år sen, när jag ganska nyligen hade börjat på min nuvarande arbetsplats gick jag en väldigt bra kurs. Den handlade om karriär och möjligheter. Jag tillhör inte de dom går på kurs så ofta, men den här var helt klart en av de bättre. Som alla kurser, så innehöll även den här en rad olika övningar. Övningar för att ytterligare befästa de nya kunskaper som just förvärvats. Övningar för att frigöra tankar från inrutade mönster. Övningar där drömmar föds...
Jag minns speciellt en övning. Den handlade mer om att frigöra sig från låsta tankar, än att träna på nya kunskaper. Just den övningen och inte minst  resultatet av den,  har kommit till mig i mina tankar den senaste tiden.
Vi fick alla en fråga som löd: "Om du inte hade några ekonomiska begränsningar eller andra begränsningar, hur skulle ditt liv då se ut, vad skulle du då vilja göra?"
Det är ganska svår och stor fråga att besvara. Fundera ett tag själv på vilket svar du skulle ge?

Jag minns tydligt mitt svar, även om det här var länge sen. "Jag skulle vilja bo i ett gult hus vid vattnet. Jag vill skriva böcker och kunna vara hemma när barnen kommer hem från skolan." 
Jag kände mig modig när jag svarade så. Jag hade ju precis börjat ett nytt jobb - så främmande från den drömmen som det bara går. Och vad skulle de tänka nu? Men det ju bara en övning - på "skoj".

Men jag såg framför mig just det där gula huset. Om jag kunde rita, skulle jag göra det här och nu - så att ni fick se vad jag menar. När jag drömmer mig bort idag - flera år senare, ser jag precis samma hus. Och resten av drömmen finns också kvar.

Fortfarande är det just bara en dröm - kanske blir det aldrig mer än så?

Kanske finns det också någon av er som tänker- "ja men det är ju så du har nu... nära på i alla fall." Jag har själv slagits av samma tanke.  Jag bor i ett hus - ja, det stämmer. Men det ligger inte på landet och det är heller inte gult. Jag skriver... eller bloggar. Är det någon skillnad förresten?  
Och jag har kunnat vara hemma de allra flesta dagar när barnen har kommit hem.
Men det finns några västentliga skillnader, som inte ens fanns i närheten av min dröm - inte då och heller inte den här gången. 
De senaste två månaderna, har jag tagit mig ur en situation där jag har mått väldigt dåligt under en väldigt lång tid. Något som inte hade varit möjligt utan allt fint stöd jag har fått från olika personer i min närhet. Tack alla ni!   
Något som inte hade varit möjligt, utan att först ha blivit så rejält omskakad som jag blev. Att slå mig så hårt som jag faktiskt gjorde, när jag ramlade ned med en duns, längst ned på den hårda botten.

Jag har försökt läka min kropp, så att jag inte längre tappar håret, att jag nu kan komma ihåg vad jag gjorde alldeles nyss. Att jag kan läsa och skriva igen utan problem. Att jag kan lägga mig på kvällen utan att vara "halvt medvetslös" och att kunna vakna upp till en ny dag, till en tillvaro där allt inte bara snurrar och jag får kämpa med både yrsel och tårar. Där jag inte längre behöver vara rädd varje gång jag ska gå över en trafikerad gata. - Rädd för att inte ha koll på trafiken, rädd för att bli påkörd för att hjärnan inte längre hänger med.

Jag försöker vänja mig vid tanken att det är helt OK att säga nej när kroppen och själen inte räcker till eller hinner med. Det har varit,  och är fortfarande svårt, men jag glädjs åt alla mina framsteg. Små eller t om ännu mindre. Det spelar ingen roll, bara det går åt rätt håll. Och det gör det!
Jag glädjs också att människor i min närhet är glada för precis samma sak som jag.

Jag är medveten nu på ett annat sätt, jag reflekterar över det som händer och det jag gör. Ni som har följt min blogg från början, kan säkert se ett mönster, ett behov av att berätta precis hur det var. Allt jag har skrivit är helt spontant. Jag planerar inte vad jag skriva utan låter bara orden komma. Många saker, händelser kommer tillbaka om och om igen. Jag märker det själv. Förmodligen därför att det jag alltid har flytt från den verklighet jag levt i, inte velat eller vågat erkänna för mig själv och andra, hur det egentligen stått till.
Att skriva om det, om och om igen har för mig varit en del i läkningsprocessen.

Och tillsammans med att krafterna har kommit tillbaka, så ser jag nu fram emot att prova att vingarna bär igen också på jobbet. Jag har känt en viss oro för att det ska bli som förr. Att jag snabbt ska falla ner igen, känna samma symptom som sakta men säkert brutit ned mig under alla år.
Men jag blir faktiskt allt mer övertygad om att det inte blir så. Och bara för att JAG har förändrats. För att jag har erkänt och för att jag nu hittar nya vägar.

Jag kommer att fortsätta att skriva. I vilken form vet jag inte ännu. Jag vet inte heller om den här bloggen kommer att fortsätta precis som nu. Tillsvidare får det bli så i alla fall, sen tror och hoppas jag att innehållet kommer att få en annan inriktning.

Jag kommer att fortsätta att drömma om ett gult hus på landet. 
Man måste ha drömmar och för en del går några t om i uppfyllelse. Jag kan ju vara en av dem...

Idag var just en sån dag. Det kändes som hela världen hade stelnat, i just det ögonblick den befann sig när temperaturen gick under noll grader. Allt är vitt, fruset och helt stilla.

Och så fick min morgon och förmiddag bli idag också. Helt stilla. När jag satt i soffan och tittade ut, blev jag ännu mer övertygad att det var just stilla jag skulle vara idag. Idag också. För jag gör ju inte så mycket på dagarna, förutom att ta hand om mig själv. Tänk att det ska behöva gå så långt för att jag skulle förstå att det är minst lika viktigt - som att ta hand om alla andra.

Igår var det dags igen att ta en sväng in till stan för att träffa min terapeut. Vis  av tidigare erfarenheter, valde jag att ta bilen till tåget. Vid pendeltåget finns tre stora infartsparkeringar på den sida av järnvägen där jag bor. Igår hade fler än jag tänkt samma tanke. Det fanns inte en enda parkeringsplats kvar till min lilla smidiga bil. Parkeringsplatsen var fylld till bredden och mer därtill. Alla tre parkeringsplatser. Den tjej som för två månader sen skulle ha fått ett sammanbrott, en ohälsosamt hög puls och fått kämpa med tårarna, för detta faktum att hon inte kunde parkera någonstans och på så sätt hinna med tåget, satte sig den här gången på ett senare tåg. Helt lugn. Ja ni läste rätt-helt lugn.

Det är var en mycket märklig känsla. Det var en helt underbar känsla och jag kom på mig själv leende, medan jag väntade på nästa tåg.

Det jag just berättat, ter dig för de flesta människor som en högst banal sak, att missa ett tåg, att tänka "det löser sig, jag kommer lite för sent men det är inte hela världen" ...Men så finns det människor, som jag, där faktiskt en t ex så löjlig sak som att missa ett tåg, komma för sent, har gjort att jag har vänt ut och in på mig själv, och mått sämre än de flesta kan föreställa sig. Det har självklart inte med tåget att göra. Anledningen, drivkraften är större än så. Mycket större. 

Igår hälsade jag också på mina kollegor - för första gången på nästan två månader. Det var väldigt trevligt. De är de goaste av människor och hade ordnat en jättefin överraskning! Men visst fanns inslag av blandade känslor. Inte för att träffa dem förstås, men för själva arbetsplatsen, arbetet. Kommer jag att vara välkommen tillbaka? Och vad ska jag göra? Det jag inte klarade av, klarar någon annan av nu...

Fast nu kommer jag kommer jag att klara av andra saker, mycket bättre. Hur ska jag få andra att förstå det? Min nya tro på livet säger att det löser sig. Det löser sig när tiden är mogen. 

Nu fortsätter jag mina dagar i mitt eget tempo. Kanske måste jag snart vänja mig tanken på att gå tillbaka till arbetet. Men det kommer ändå aldrig att bli som förr.Jag är annorlunda. Jag tänker annorlunda. Den här resan är på intet sätt slut. Den har bara börjat och jag har valt ett annat resmål, än det jag tänkte från början...

...och börjar sakta förstå.

Nu börjar tankar och funderingar att snurra i huvudet. Jag börjar att förstå hur många saker jag behöver ändra på.

Efter de senaste dagarnas samtal och reflektioner, så har jag fått en annan tanke till mig - eller mer än fråga faktiskt. "Vem är jag egentligen?" Jag som under hela mitt liv försökt leva upp till andras förväntningar, genom att vara på ett visst sätt, ställs nu helt plöstligt inför frågan "Vem är jag?" Vad vill jag, vilka behov har jag? Är jag den som alla tror?

Så länge jag kan minnas, har jag försökt att göra mitt allra bästa - i alla lägen. För mig var det inte OK att "göra fel". För mig har det inte varit OK, att strunta eller vänta med saker på "att göra listan". Att be om hjälp.
Det har inte spelat någon roll om det har varit på jobbet eller hemma.
En tidigare chef, sa till mig för många år sen: "jag vill att du ska göra fel"... Jag bara tittade honom och tänkte - "Du måste skoja?! Är du dum eller? Varför då?! " Redan då - för kanske 10-15 år sen, såg han och säkert många andra, det jag börjar förstå nu. Att det är OK att göra fel, att misslyckas. Det är OK att vara sig själv och slappna av. Det är OK att be om hjälp.

  
Om ni bara kunde ana, vilken press det är, och har varit att leva så här. Att vända ut och in på sig själv, att pressa sig och ta de sista krafterna till att slutföra något, bara för att på något sätt få bekräftelse eller tillfredsställelse. I tron att då blir man en bra och omtyckt person. "och när andra är nöjda...då blir jag nöjd...". Var det inte så jag sa?  Att aldrig tillåta sig att vila och bara strunta i allt.... Det har inte varit lätt och jag har drivits av krafter, jag inte kunde styra över.

När man hamnar i en situation där orken har tagit slut och där trötthet, håglöshet, hopplöshet och negativa tankar tar överhanden, så blir man ingen rolig vän, hustru eller mamma. Jag förstår det nu.
När livet blir en kamp för överlevnad, så blir varje samtal, varje klagomål, varje bitsk kommentar - ett slags rop på hjälp. Så tänker man kanske inte, Så har jag inte heller tänkt - förrän nu. Man hör bara någon som är negativ och som suger kraft och energi ur sin omgivning. Nu förstår jag, att jag vid många tillfällen har varit just en sån person. En sån person som jag inte skulle vilja umgås med, en sån person som jag absolut inte vill vara.

Jag förstår också att jag kan ha skrämt iväg personer, vänner.
Vem vill umgås med någon som hela tiden måste vara "perfekt", som aldrig kan göra fel? Vem vill framstå som otillräcklig, mindre värd i sällskap med en sådan person.  Inte många i alla fall. Inte jag heller.

Det är både skrämmande, jobbigt  men faktiskt också väldigt spännande att få omges av dessa funderingar. De börjar bli tydliga för mig först nu. Först nu, när jag har tillåtit mig att "misslyckas". När jag har tillåtit mig att vila så mycket, så att det finns energi över, till att komma närmare själen.
Det skulle vara lätt att bryta ihop fullständigt nu och jag är glad att jag har fått möjlighet att samla på mig tillräckligt mycket krafter för att stå emot.

Kära vänner och ni andra som läser;  Ingen är perfekt -inte jag heller. Jag vill inte ens vara det. Det är en befrielse att få känna det och att få lära känna sig själv...

Fram till nu har jag inte kunnat läsa böcker eller längre texter. Texten har bara varit en suddig massa, som flyttat sig runt på sidan. Klumpvis och helt omöjlig att ta in och förstå.

I april 2009 blev jag rekommenderad att läsa en bok av Madeleine Åsbrink - "Nystart i livet, hitta livsglädjen efter utbrändhet". För ett och ett halvt år sen, trodde jag - hoppades jag - att det skulle räcka med att läsa en bok.

Samma vän som rekommenderade mig att läsa boken sa också - "Du kommer att gråta redan på första sidan". Hon hade rätt. Jag grät. Boken handlade om mig och jag grät mig genom hela boken.

Den innehåller delar ur Madeleines egen historia, varvat med erfarenheter från hennes arbete som terapeut.  Den innehåller också ett antal olika övningar, som kan hjälpa till att hitta livsglädjen igen. Som kan vara ett stöd på den långa resan. Nu - ett och ett halvt år senare, har jag börjat om,  att läsa boken. Nu  - när jag äntligen kan läsa igen...

Jag ägnade stora delar av förmiddagen idag, till att läsa just den här boken. Som jag berättade i mitt förra inlägg, känner jag mig redo att ta nästa steg. Det är i alla fall vad jag tror. För mig känns det också bra att ha en struktur att gå tillbaka till. Visst har jag ett stort stöd i personer jag träffar för samtal, men det blir aldrig på samma sätt.

Första delen av boken handlar om att kartlägga sin stress. Det är ungefär så långt jag har hunnit. Ett par kapitel.
Första gången jag läste boken, var jag "duktig" med att fylla i övningarna. Jag har en svart bok, som jag använder ibland för "att skriva av mig".  Den använde jag innan jag bestämde mig för att göra det samma här istället. I den hamnar också det allra svåraste, det mest privata.

Jag gjorde övningarna. Sen hände inget mer. Jag funderade egentligen aldrig vilket resultat jag fick. Jag reflekterade inte.
Och som en följd av det - vidtog jag heller inga åtgärder för att ändra på saker.
Jag orkade inte - jag var för trött, för slut. Jag fortsatte istället uppgivet genom kapitel för kapitel.

Idag har den värsta stressen lämnat mig. Orken är på väg tillbaka. Och framför allt har jag nu kraft och mod - att reflektera över det jag gör, det som händer, det jag läser.

Den första övningen heter "Hur stressad är du?" Den beskriver 25 olika symptom man känner av när man är stressad. Det finns tre olika svarsalternativ (Aldrig, Ibland, Ofta). Så här svarade jag:
Aldrig 2
Ibland 6
Ofta 17

Jag har hunnit läsa fram till den andra övningen. Också den handlar om hur mycket stress man utsätter sig för och heter "Vilka är dina stresskällor?".
Övningen beskriver 28 olika stresskällor, fördelat på områdena; Den fysiska kroppen, Känslolivet, Intellektet och Själen. Det finns två olika svarsalternativ. Ja - är positivt, Nej är negativt och betyder att man utsätter sig själv för stress.
Jag svarade Ja på 2 st. Resten blev Nej. Jag har 26 av 28 stresskällor som jag har utsatt mig själv för - under en lång tid - flera år...

När man väl tar modet till sig och berättar om livet. Hur det är och har varit. När man väl tar modet till sig att börja lyfta på de pusselbitar, som med tiden har fått tryckas ned i pusslet för att passa in, för att få allt att gå ihop -
då händer det ofta att den man pratar med ställer frågan; "Men varför gör du så här? Varför ställer du upp hela tiden? Varför tar du på dig den största delen? Varför är det alltid du...? Osv. Jag förstår att man ställer de här frågorna i all välvilja. Kanske skulle jag själv ställa dem - om jag satt i den andra stolen?

Men ska jag vara helt ärlig, så är det de mest korkade frågor man kan få.  Om jag visste det, om jag kunde ge ett bra svar på alla de här frågorna - då skulle jag ju inte vara i den här situationen!! Då skulle jag inte ha ramlat ihop som en urvriden trasa, då skulle jag inte fått ägna alla dessa dagar till att börja om, till att starta om kroppen på nytt. Till att gå gråtande medan marken gungar under mig. Dag efter dag.
Då skulle jag ha varit en glad tjej, som prioriterat sig själv, som varit glad på väg till jobbet och glad på väg hem. Då hade jag inte behövt önska att någon skulle komma en dag och befria mig. Då skulle jag har varit stolt för den jag är. Bara det. Inget annat.

Jag ser fram emot att få ägna tid åt boken den här gången. Tid att förstå innehållet, att det faktiskt ligger så nära till hands - att det kunde ha stått mitt namn på omslaget.  Jag ser fram emot att göra fler övningar och reflektera över resultatet. Att se till att antalet stresskällor elimineras.
Det är inget som kommer att ske över natten - det har jag redan förstått. Det är heller inget som kommer att ske helt smärtfritt. Men jag har börjat min resa, jag har satt ut riktningen. Nu går jag så långt jag orkar och vill varje dag.

Det tredje kapitlet i boken ligger nu uppslaget. Det börjar med meningen "Du är unik och fantastiskt!" Det känns rätt bra att få vara det...