I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!"

Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det där med "ingenting". Jag är så otroligt dålig på det.

Med en sol som lyser från en klarblå himmel (lite kallt är det....), ett Royal Wedding på TV i hela 5 timmar - ja då tror jag att jag slipper "utegångsförbud"!!

Jag bjuder er på en härlig vitsippsbacke, som fångades på morgonpromenaden.

Jag önskar er en underbar Valborgshelg! Nu är det vår på riktigt.

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla måste dra sitt strå till stacken, för att minska på stress och öka på glädje.

Min familj är nu en familj som mår bra. Barnen har fått en glad och lugnare mamma. Vi arbetar nästan ingenting hemma på kvällarna. Det har blivit möjligt tack vara förändringar som vi gjort tillsammans.

Sen i höstas har barnen fått gå hem från skolan själva. Och det har fungerat jättebra. Vi bor ju bara en kort promenad där ifrån.

De har fått en kortare dag i skolan. De har vuxit som människor och fått lära sig att ta ett större ansvar. En naturlig del i deras utveckling och uppfostran.

Det har också lett till att jag och min man, har kunnat avsluta jobbet - på jobbet. Och därmed minska ned timmarna med datorn hemma. Vi har sluppit att jaga minuter, springa till tåg. Vi har sparat flera timmar i veckan, på att inte behöva åka omvägen till skolan varje dag. Även om den är kort, så blir det trots det ett moment extra. Nu har vi istället kunna åka direkt hem och möta upp barnen någon timme efter de har kommit hem.En win-win situation, som jag skulle kalla det.

Nu har någon berövat oss den friheten. Någon har bytt lugn mot stress. Barnens stolthet är utbytt mot rädsla och skräck.

I veckan fick alla föräldrar i vår kommun ett brev från skolan. Brevet var skrivet av polisen. Vid ett flertal tillfällen den senaste veckan, har någon sjuk jävel angripit barn på väg hem från skolan. Följt efter, jagat och t om försökt bära med sig barn. Detta har skett på barnens skolväg. På vägen som går precis utanför vårt hus. I vårt lugna område, där barn faktiskt haft möjligheten att röra sig fritt, utvecklas som människor. Visat att de kan och fått vara stolta för det. Precis där har de berövats allt detta.

På vägen utanför vårt hus, där det i vanliga fall går många skolbarn på morgon och eftermiddagar, är det nu helt tomt. Borta är de små människorna i färgglada jackor, släpandes på ryggsäckar som nästan är lika stora som de själv. Några med spring i benen, andra som tar det betydligt mer lugnt.

Livet, rörelsen är borta. Det känns helt dött.

Det har istället bytts ut mot bilar, bilar med föräldrar som skjutsar sina barn till skolan. Livrädda för att något ska hända deras allt i livet.

När jag läste brevet från skolan, tårades mina ögon. Jag fick en klump i magen och sen kom ilskan. Ilskan som nästan gör att jag skulle begå ett brott själv om jag såg den här personen. Samtidigt är jag medveten om att personen är sjuk och behöver vård. Men jag kan faktiskt inte tycka synd om honom. Aldrig någonsin.

Det har satt djupa spår hos barnen. Och jag känner varmt för de barn som tyvärr hann bli offer för denna idiot.

Det känns för jävligt...