...till en ung brunett - fattig som en kyrkråtta. Det är Askungens förvandling efter ett par timmar hos min gulliga frisör.

Om sanningen ska fram så har jag under en längre tid funderat på att göra slut med honom. Inte för att jag på något sätt är missnöjd. Inte alls. Och visst skulle jag vilja fortsätta med den här lyxen ett tag till. För det är verkligen en lyx. Men jag känner bara att den där extra tusenlappen jag betalar, jämfört med en "vanlig" salong skulle kunna spenderas på andra saker.  Tusen andra saker faktiskt. Så när jag nu valt att prioritera min hälsa, blir också beslutet att byta frisör något enklare. Snarare ett måste. Tyvärr är det ju så att det  ekonomiska utrymmet minskar rätt drastiskt av att arbeta deltid. I synnerhet när Försäkringskassan får datahaveri och inte ens betalar ut några pengar alls! Noll, intet, nada - ingenting!

Kvicktänkta läsare undrar nu kanske; "Jaha, ska du vara gammal och grå istället nu då? "Nämen, det hade jag inte tänkt! Jag gjorde det en gång - funderade på att vara gråhårig alltså. Jag ändrade mig snabbt, efter att att diskuterat detta min härliga och ärliga vän. Hon sa precis vad hon tyckte (och sannolikt vad alla andra också tyckte, men inte vågade säga). Då bestämde jag mig - grått hår får vänta!

Idag skulle vi ha vår sista dejt - jag och min frisör. Trodde jag i alla fall. Han såg väldigt förvånad ut när jag kom in genom det fantastiska trapphuset. (Bara det gör att man kan betala en extra slant - nästan) Glad, men förvånad. Jo just det - jag kom dit på fel dag! Törs jag säga att det inte är första gången heller? Som tur var hade jag inte missat tiden. Den hade bara inte inträffat. Den är på fredag istället!  Alltså - under mina gyllenbruna dyra lockar, så döljer sig ju helt askgrått hår (läs: kvinna i medelålder ++) Att min ålder på något sätt skulle ha något samband med denna totala tidsförvirring, förnekas härmed å det bestämdaste! Nej, mer sannolikt beror på det på den slutkörda hjärnan, den som inte längre har 100-koll på läget. Det är inte alltid kul att göra den insikten, men ibland också ganska befriande. Trodde aldrig att jag skulle kunna känna så...

  

Så jag får fortsätta vara gammal, grå, mindre fattig och förvirrad några dagar till. Det gör inget, för under ytan finns hon. Den där tjejen som jag försöker lära känna och som jag gillar mer och mer. Hon ryckte t om med på axlarna åt en missad tid och gick och åt en lunch i lugn och ro istället. Såg jag inte ett leende på läpparna också?...