Jag har alltid tyckt om att sjunga och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tyvärr tillhör jag inte de födda med guld i strupen, men emellanåt har det genom åren låtit helt OK. När jag var tio år gammal  började jag i kyrkans barnkör. Jag gick dit med min bästis Annica.

Kören leddes av Gudrun, som också var kantor i kyrkan. Hon mötte mig med det piggaste leende jag någonsin hade sett. Det spelade ingen roll att hon såg så snäll ut och var kvittrande positiv, jag var ändå jättenervös för uppsjungningen.
Men det gick bra och just körsång kom att bli en del av mitt liv i drygt trettio år.
Nu sjunger jag inte längre, inte ens i duschen. Jag saknar det enormt, men tiden har inte funnits, inte orken heller de senaste åren. Min struma gör också att rösten inte längre är vad den har varit. Men jag gläds istället åt mina två barn sjunger i barnkören här i vår lilla kyrka. Det är inte bara av stolthet jag sitter där med tårfyllda ögon utan gamla minnen - från tiden i min barnkör kommer tillbaka. Minnen som finns kvar långt, långt inne. Härliga, glada minnen.

Jag minns speciellt ett tillfälle på ett sångläger vi hade. Vi fick besök av en lärare från Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Han var lång och mörk och hette Bosse. Näe förresten, det var nog Bo. För i Stockholm heter man inte "Bosse", det har jag lärt mig nu, när jag själv har bott här i mer än 20 år.
Han hade kommit till vår lilla kör för att ge oss extra övning, för att utveckla våra späda flickröster. Tips och träning som inte Gudrun hade på sin agenda.
Bo gjorde underverk med oss. Vilken klang, vilken skillnad det blev! Jag minns ännu att han sa åt oss att gäspa. "då öppnas gomseglet och ni får en bättre klang". Gomseglet - vilket konstigt ord tänkte jag, men han borde väl veta. Och jag märkte ju hur väl det fungerade och hur starka och klara våra röster blev.
Det var då jag drömde om att få gå på Adolf Fredriks musikskola. Nu bodde vi en stad, tjugo mil ifrån Stockholm, så det förblev bara en dröm.

Min tioåriga dotter har också drömmar. Idag har vi varit på uttagningsprov för musikklassen som finns här i vår kommun. De håller inte riktigt samma höga nivå som Adolf Fredriks, men inte långt ifrån. Jag vet inte vem av oss som var mest nervös - hon eller jag. Vi bestämde oss för att "idag är en turdag". Hon såg nöjd ut när hon kom upp igen från den sal där själva testet genomfördes. Jag drog en osynlig suck av lättnad...

Jag hoppas och tror att hon blir antagen. Just nu är detta vad hon drömmer om och jag vill verkligen att hon ska få uppleva, kanske t om leva sin dröm, någon gång i framtiden. Åtminstone en av dem.  Om några veckor vet vi...

Hon valde att sjunga sin favoritsång. En gång i tiden, tillhörde den också mina favoriter....