Det blir långt mellan inläggen nu. Vardagen - även fast den är långt lika fulltecknad som förut - tar all tid och kraft.

Jag arbetar fortfarande halvtid och det räcker fullt tillräckligt. Det kräver ändå en stunds vila när jag kommer hem. Hur i hela världen orkade jag tidigare? Det frågar jag mig ofta. Ja, fast det var ju just det jag inte gjorde till slut...

Idag är jag hemma och vabbar med min yngsta dotter. Det blir inte lika ofta nuförtiden, som när de var små barnen. Skönt tycker jag. Sjuka barn är också söta, men inte för ofta!

Det slog mig idag, den här vab-dagen kändes annorlunda på något sätt. Var det för att solen skiner ute från en blå himmel? Var det för att jag inte behöver springa upp och titta till henne hela tiden? Näe. Det slog mig att jag för första gången i stort sett, INTE ARBETAR samtidigt som jag vabbar. Förr hade jag alltid datorn hemma, det fanns alltid saker att göra. Att vabba - passade liksom inte in i tidplanen. Trots att jag själv ofta hade planerat hela projektet.

Nu behöver jag inte känna stressen när hon ropar "Kan du komma, mamma?" jag behöver inte bli irriterad över att störas mitt i något viktigt telefonmöte, eller annan arbetsuppgift. Vaddå "viktigt"? Vad kan vara viktigare än att ta hand om sitt barn, när det behöver din omvårdnad mer än någonsin? Usch... nu kommer tårarna när jag tänker tillbaka. Jag hoppas att de är för små för att minnas - så tänker jag ibland...

Eftersom jag var hemma idag (och min jobbdator står fastlåst på kontoret i stan) så kunde jag börja dagen på samma lugna sköna sätt, som jag gör på mina egna dagar. (när jag "vammar" - vårdar mig själv). En nygjord latte, ett tänt ljus och med datorn i knät. Nyhetsmorgon brukar hålla mig sällskap - så också idag. Den lilla (hon är sju år...men kommer alltid att vara "den lilla")  låg fortfarande och sov.

Jag läser mail och läser andras bloggar. Det blir en hel del inredning, som är ett av mina intressen. Jag fascineras av alla dessa UNDERBARA hem!! Vad GÖR folk? Hur har de råd? För arbeta kan de knappast göra. Hur ska de då ha tid att skapa dessa fantastiska bloggar, ta alla dessa vackra bilder - på möbler och stilleben av alla de slag. Jag vet ju själv hur lång tid det tar att få en bra bild, föra över den till datorn och sen publicera allt. Inget man fixar på 10 minuter precis. Och sååå, ovan är jag inte inom varken fotokonst eller datorteknik....

Jag hittade en blogg idag, som heter "på vår udde". Kvinnan som bloggar hade gjort ett inlägg om en jugendvilla med en stor glasveranda - "som hon gärna ville ha". "Åh, hon drömmer också...", tänkte jag. Om ett gult hus på landet, vid vattnet. Ni vet som jag gör.

När jag kommer genom fler av hennes inlägg, ser jag bilderna på hennes hus. Det som ligger på udden. Min första tanke var förstås - "men herregud - hon BOR ju redan i ett sånt hus, fast av lite modernare snitt.

Huset ligger på en udde. Just det - vid vattnet. Det är så nära ner till vattnet, så att man nästan kan fiska från köksfönstret. Utsikten är underbar!

Hemmet är välstylat och väl färgkoordinerat. Ja - suck.... Dessutom är det gult på utsidan.

Jag skulle nog kunna sitta en hel dag och surfa runt och drömma bland alla dessa fantastiska bloggar. Varken mitt hem eller min blogg kommer ens i närheten. Det finns vissa svårigheter att förvandla ett radhus från 60 talet, till en gul jugendvilla vid vattnet. Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än drömmer... Fast som sagt - det händer att drömmar går i uppfyllelse - i alla fall för en del.

Dagens inlägg kommer att avslutas med några riktigt kloka ord - som jag hittade på en av alla dagens bloggar. Illustrationen är skapad av Katrin Bååth.

Den kommer snart att sitta på någon av mina väggar.... från 60 talet.

Ha en underbar dag.