Tillsammans igen...efter trettio år! Att det skulle bli en virtuell mötesplats där allt är möjligt, som skulle föra oss samman, det kunde man väl aldrig tro. Inte trodde jag det i alla fall. 

Trettio år är en lång tid, ändå kändes det som vi nyligen hade setts. Historien började ännu längre tillbaka, redan på "lekis". Vi var fyra små tjejer som bodde och växte upp i en idyll. De flesta husen i vårt område var ganska små. Gator och gränder var trånga. I utkanten av det lilla området rann en å, förbi skolan, förbi det gamla väveriet - "fabriken" som vi kallade det. På våren förvandlades ån till en brusande, vild fors, som vi alla hyste den största respekt för.

I vår klass gick det 2 killar på varje tjej - 16 mot 8. Utan att veta mer än så,  anar man att en viss form av maktmissbruk skulle komma att utövas mot de stackars tjejerna. Och visst var det så. Under vissa perioder var vi alltid rädda när vi gick hem från skolan. Speciellt på vintern. De kunde vara elaka och beräknande killarna i vår klass. De bestämde sig redan innan skoldagen var slut, för att "ta" en varsin tjej och snöpurra. Två stycken mot en. På den tiden var vår klass världskänd (!) i hela stan.Till högstadiet delades vår klass och vi hamnade i paralellklasser. En av oss fyra hade tidigare flyttat in till stan. Det blev inget hinder för vår vänskap, utan vi två har följt varandra genom livet. Det är egentligen helt otroligt! Hela livet. Men de andra två tjejerna tappade jag kontakten med.

Efter gymnasiet valde vi alla olika inriktningar i livet. Vi reste för att se världen, arbeta i andra länder, andra städer eller så småningom bilda familj.

Och så kom Facebook. En mötesplats för nya och gamla kontakter över hela världen. Och en dag så fann vi varandra igen, de fyra tjejerna från den lilla idyllen. Redan i höstas bestämde vi ett datum, långt fram i tiden, så långt fram att alla vi hade tomma kalendrar just den helgen. Och så förra helgen var det äntligen dags!

Det första mötet, på 30 år, var både pirrigt, förväntansfullt och helt fantastiskt roligt! Det var som om orden aldrig tog slut, inte minnena heller.Jag ser redan fram emot nästa träff och det kommer inte att dröja lika länge. Det är jag säker på.

Efter en vecka, känner jag mig fortfarande helt upprymd. Nu när jag reflekterar över detta, kommer jag på mig själv sitta och le hela tiden.
Tack - härliga vänner från förr...