...så trött jag är! Två dagar på jobbet, två dagar av positiva injektioner. Fulla av glädje, värme. Och ändå är jag såååå trött.
Visst har jag varit på jobbet längre än mina 25%, inte jobbat mer, men varit där. Varit social, pratat. jag har varit glad och mått bra. En jättebra start.

I går när jag kom efter att ha träffat en vän efter jobbet, bara några timmar - så kände mig helt vimmelkantig. Snurrig i huvudet. Så trött var jag. Det kände jag när jag väl satte mig ned och kände efter...
Så i morse, när jag efter" mycket om och men och tjocka kläder som inte ville tas på" - så gick jag, en ny vana trogen, tillbaka till sängen och somnade. Tvärt.

Jag vaknade av en ilsken påminnelse i telefonen. En påminnelse som sa att jag skulle kolla hur det har gått för mitt ärende på Försäkringskassan...

Nu sitter jag här i soffan och ser ut som skrutt. jag njuter av morgonkaffet - som idag blev "11 kaffet" och är forfarande trött, trött.... Men på gott humör.

Jag har en ganska lång resväg till jobbet - precis som väldigt många människor har i Stockholm. Ingen vill riktigt räkna efter hur mycket tid som spenderas varje dag på att resa till och från. Inte jag heller. Och andra har t om ännu längre väg, ännu längre tid. En infödd i storstan, ser inget konstigt i detta. Det gör inte jag heller, för man vänjer sig efter alla år. Men ändå...

Nu tycker jag inte att själva resan är det jobbiga. Inte de dagar jag får en sittplats i alla fall. Då är det bara att sjunka in i en bok, se en film eller lyssna på musik.
Nu är det alla människor. Trängsel, rörigt, alla ljud. Det blir bara för mycket.

Jag hade tänkt arbeta mina 25% fördelat på 2 dagar, med tanke på just resvägen. Men jag får nog tänka om. Jag känner det nu. Tiden när jag kommer hem, behöver jag för återhämtning - innan barnen kommer hem. Tid med mig själv. Vila, sova, helas.

Vi lever i ett hektiskt samhälle. Du som söker nytt arbete måste vara stresstålig, hängiven, flexibel. Du måste sätta ditt arbete, före dig själv. Ingen säger det högt, men alla vet att det är så.
Kraven är höga. Det föds nya krav, inte minst materiella. Det verkar som många människor upplever att prylar, bostäder i bästa tänkbara skick, utan skavda hörn på köksskåpen, dyra bilar och kläder är det som behövs för att uppleva lycka. Att upplevas som lyckad - för att sen - kunna leva.
Jag erkänner - de tankarna har slagit mig också. Men det var under ett kort tag som tur var. Mina grundvärderingar sa mig att det var fel. Nu är jag övertygad att livet inte blir ett dugg bättre för att man kan eller visar upp denna högre status. Snarare tvärtom.
Det är en bara en av alla insikter jag har gjort.

För mig har livet blivit viktigare. Och det som finns där runt omkring mig. Min familj, mina vänner. Att mitt hem är trivsamt - inte nödvändigtvis nytt och lyxigt. Att det är funktionellt och passar våra behov.

Det kommer att dröja lång tid, innan jag kan stå pall för en riktig storm. Nu behövdes bara en liten, lätt vindpust, för att jag skulle svaja till.
Men jag står upp - det är det viktigaste. Och jag förstår vad som är viktigt.