Jag knäckte precis nöten varför dagarna går så himla fort nu. De tar nämligen slut redan tio över tre.  Det är ju inte klokt. Det börjar skymma klockan tre på eftermiddagen. Inte undra på att tiden rusar fram, när vi bara har halva dagar.
Ljuset bara försvinner. Och vi vänjer oss aldrig...

Idag var det en helt vanlig fredag. En lugn och skön dag, där min dag, började med morgonkaffet och ett tänt ljus när barnen hade gått till skolan.

Någon vecka innan jag släppte taget för att bege mig mot botten, vågade jag också ta beslutet att gå ned till deltid. Något som jag kämpat emot i drygt tre år.
Jag var rädd att tala om vad jag hade för behov, jag var rädd för att inte hinna med, för att bli ännu mer stressad. Att det gick ut över mig själv och familjen, att de fick leva med en trött och irriterad mamma, var tydligen inte tillräckligt för att jag skulle ändra mig. Och jag hann inte mer, jag blev inte mindre stressad...

Den här gången fanns det inget alternativ. Jag kände på mig att den sköra tråden var på väg att gå av. Det som jag förnekat och förnekat höll faktiskt på att hända.
Jag grep det sista skälvande halmstrået, nämligen att gå ned till deltid, för att få det andrum jag behövde för att orka. För att leva.
Jag hade valt att fördela tiden, så att jag skulle vara ledig på fredagar. Det är dessutom barnens kortaste dag, vilket skulle ge oss lite välbehövlig kvalitetstid tillsammans. Fredagarna skulle bli min räddning. Jag hann vara ledig en fredag - innan jag bröt ihop.

Under de senaste veckorna, när jag har förberett mig på att komma tillbaka till jobbet, så har vetskapen om att fredagarna finns, gjort det hela lite lättare. På så sätt, kan jag forsätta jobba med mina tankar och funderingar.
Leva efter de nya insikterna. De som faktiskt gör, att alla dagar i veckan ska kännas bra. Det kommer att finnas tid för både reflektion och vila. Något som helt saknats i mitt gamla liv.

Den senaste tiden, har förändrat mig. Jag är fortfarande mitt uppe i den processen. I går läste jag själv det inlägg jag skrev om att just förändras. Vilken del av mig som behöver förändras och hur gör jag det utan att förlora mig själv?
Där och då skrev jag att jag låter tilliten bli tryggheten i den förändringen. Att leva en dag i taget, att känna efter och lyssna på vad kroppen säger till dig - är egentligen det enda jag behöver tänka på. Jag känner mig förtrogen med att "det andra" löser sig av sig själv. Jag tror att det fungerar.

Jag har tidigare berättat om min barndomsvän. Min livs vän.
Vår kontakt och vänskap har nått en annan dimension den senaste tiden. Den har fått annan mening genom det som livet har tagit oss båda igenom. Hon har sin historia - jag har min. 
Hon skrev en så klok sak till mig igår som jag bara måste få citera;

En helt vanlig fredag har bara hunnit bli eftermiddag. Nu är det helt mörkt ute.
Jag har tänt några ljus. Några tankar och reflektioner har fått bli till ord.

Skymning har blivit mörker på några minuter...