...VITT, gnistrande kallt och underbart vackert!

Nattens dimma hade frusit till is och när vi vaknade i morse möttes vi av det vitaste vita vinterlandskap. Temperaturen håller sig krampaktigt fast nedåt -14 grader. Och det lockar inte att gå ut på en långpromnad. Det är lite för kallt för min smak.

Efter en lång och lugn morgon i min egen värld, bestämde jag mig trots kylan att försöka komma ut en stund. Jag vet ju nu att frisk luft gör enbart gott.  Även om termometern säger att det är kallt - iskallt.

Jag har ingen extraordinär kamera, vilket jag flera gånger önskat att jag haft. Jag har sett så många vackra vyer den senaste tiden. Vyer som jag har försökt att fånga så gott det går med min enkla, lilla kamera. För att ni ska få se och för att jag ska få minnas.
Det är konstigt men härligt på samma gång, att "helt plötsligt" se alla dessa saker. Vyer, hus, växter. Det jag har passerat under promenader så många gånger. Det som jag aldrig har sett, eller noterat förut. Min hjärna har sållat bort allt som inte behövdes för att överleva.  Åh så mycket jag har missat...

Det blev en iskall promenad idag. Kylan bet hårt i mina kinder. Jag verkligen bländades av allt det vita runt omkring mig. Emellanåt var det som att gå i en sagovärld. Det enda som störde den fantasin, var bilvägen några hundra meter ifrån mig. I sagornas värld finns inga bilar. Inte i mina sagor.

Det känns alltid skönt att komma in efter en stund ute i snö och kyla. Det kändes gott att få krypa upp i soffan under filten och bara smälta intrycken, njuta av några timmars lugn och ro.Jag gjorde verkligen inget annat än att helt stilla - där under filten. Det bästa av allt - jag blev inte stressad.
Det blir lättare och lättare att faktiskt bara sitta stilla. Att ta hand om sig själv - utan dåligt samvete.

Ibland, behöver man inte säga så mycket. Jag låter bilderna tala för sig själva...