I början av mitt bloggande gjorde jag ett inlägg som handlade om min svarta dagbok. Den som räcker i tio år - en sån som farmor hade. Jag hade helt glömt bort att jag överhuvudtaget ägde en sån. Jag hade glömt, för att livet innehöll för mycket just då. För att min hjärna och min kropp hade sagt "paus snälla". Jag hade hört det, men jag orkade inte, visste inte hur jag skulle stanna. Jag hittade aldrig min pausknapp. Jag förlorade istället kontrollen och jag förlorade minnet. Inte allt, inte hela tiden. Men tillräckligt mycket och tillräckligt ofta för att jag skulle få problem.
Nu skriver jag varje dag i min dagbok. Jag konstaterar att livet går vidare. Och snabbt dessutom. Dagboken ligger på köksbordet och varje gång jag ska skriva de där fyra raderna, känns det som jag nyss har gjort precis just det.

För ett par dagar sedan hade vi det första terrorattentatet i Sverige. Terrorattentat - ordet vi är så vana att läsa och höra om - ändå blev det så nytt och så skrämmande. Jag arbetar bara ett par kvarter från plats där de båda attentaten skedde. 
Inte allt för sällan besöker jag de butiker som ligger bara någon meter från den plats där självmordsbombaren sprängde sig själv till döds. Självmord, ja visst kan man säga det, men avsikten var ju också att döda så många fler. 
De dagar när jag tar en omväg till tåget, passerar jag det övergångsställe där den första explosionen skedde. Jag kan varje gatsten. Jag går över gatan en meter från den plats där bilen stod. Kanske t om ännu närmare?  Men jag går där på vardagar, inte på helger. Då flyr jag innerstan. Den får jag nog av de dagar jag arbetar. 
Två dagar efter dådet konstaterar jag att livet går vidare. Precis som förut. Människor passerar platserna där det smällde. Man stannar inte ens upp utan passerar som man alltid har gjort. 

Mitt liv går också vidare, fast på ett lite annorlunda sätt. Jag stannar upp allt oftare. Funderar och känner efter. Reflekterar. Idag, på vägen hem tittade jag upp på det stora varuhuset. Det man befarade kunde vara ett mål för ett vansinnesdåd. Som tur var gick något fel på vägen och bomben utlöste för tidigt.

Jag brukar gå genom varuhusets nedre våning, istället för att passera på utsidan. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Kanske för att det är varmare inne än ute? Kanske för att jag ska få "känna en doft av den fina världen", som min mamma alltid säger. Eller bara för att att fly verkligheten en stund.
Idag, precis när jag hade gått igenom entredörren tänkte jag; tänk, om alla jag möter och jag själv skulle flyga i luften. Det har jag aldrig tänkt förut. Och jag bestämde mig för att aldrig tänka den tanken igen...

Det är fascinerande hur sårbara vi människor är. Vare sig det rör sig om ett terrorattentat eller att vi bara glömmer bort oss själva, hur mycket vi orkar och vill och bara "kör på". Vi påverkas, förr eller senare. Kanske mot vår vilja...

Idag är det tio dagar kvar till julafton. Jag har inte köpt så många julklappar i år. Det finns flera orsaker till det. Jag orkar inte gå ut i trängsel. Jag har svårt att tänka ut vad som kan "behövas". Jag har en begränsad kassa. Mer begränsad nu, när Försäkringskassan skickar lönechecken...
Jag har förberett barnen på att det inte blir så många paket i år. Det känns som om de har accepterat det. Vilka underbara och förstående barn jag har!
På vägen hem idag tänkte jag ändå: "jag kanske ska stanna till och se om jag hittar något mer...." . Sen besinnade jag mig. "Men herregud - varför det?!". De har redan allt de behöver och jag har större behov av att åka hem och landa. Vila en stund  - precis som det är tänkt. Det är det jag ska göra - inte snabbt springa in i en affär på vägen hem, för att köpa något  - "bara för att....."
Jag tänkte om. Jag tänkte rätt och jag är såååå nöjd över det.

Därför sitter jag nu hemma, i lugn och ro. Kaffet är precis uppdrucket. Stearinljusen brinner. Det skymmer inte riktigt ännu - men om bara en timme är det helt annorlunda. Jag har fått skriva av mig, reflekterat över livet en stund.
Det finns fortfarande tid att vila en stund på soffan. Och barnen - de kommer att må precis lika bra ändå. Kanske t om bättre?..

Jo - livet går vidare - fast på ett helt annorlunda sätt....

 

sus

14 december 2010 14:26

Va ett mkt tänkvärt inlägg, tycker jag. Vi skulle alla må bra av att "stanna upp" å tänka till,tänka om ibland. HA en skön kväll.

http://htpp://dusisus.bloggplatsen.se

Anna-Karin

14 december 2010 17:51

Hej Sus,
Tack för dina värmande ord. Att stanna upp i tillvaron har kommit att betyda väldigt mycket för mig....
Ha en skön kväll du med!
Kram/AK

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...