Jag har saknat min dagliga promenad runda. Så mycket.
Nu när jag arbetar igen finns inte tid till den. Eller rättare sagt ork. Den egna lediga tiden, innan barnen kommer hem från skolan, har jag valt att vila på, oftaste sovit en stund. Men idag, när det är helg och ledigt så bestämde jag mig för att gå ut en stund.

Redan när jag kom utanför huset kände jag att det var något som kändes ovant och annorlunda. Jag började promenaden i ett ganska raskt tempo. Och det kändes helt naturligt. Det var inte en trött och ihopsjunken tjej som började gå långsamt, långsamt. Näe den här personen hade redan målet i sikte och blicken högt. Den personen var jag! Ni anar att det kändes bra, va?!

Jag ville gå genom minneslunden, men snön var alldeles för djup. Jag har inte gått där på flera veckor. Inte trampat upp någon stig genom snön. Allt var vitt och orört. En hare hade skuttat med lätta hopp - det var allt.
Min egen lugna plats fanns där men fick idag upplevas på avstånd. Det kommer alltid att vara något speciellt med den platsen, med min promenadrunda. Den håller alla minnen, alla tankar. På den har nya insikter fötts. Jag har gråtit - massor och jag har insett vad som är viktigt i livet. Det lilla - inte det stora. Jag har stannat upp och reflekterat. Många minnen har kommit tillbaka och jag har upptäckt det jag tidigare har sprungit förbi, sorterat bort.
Jag har provat nya saker - att låta vinden ta tag i mig, som en drake som väntar på att lyftas upp i nästa vindpust. Det har fått mig att känna mig fri och lite galen. Några gånger har jag  t om skrattat. Jag har verkligen saknat dig.

Allt det jag just har berättat om  kanske låter fånigt? Som ett försök att forma upplevelser i något slags poetiskt mönster?  Det må så vara för några. Men för mig är det mer än så. Orden bara kommer till mig. Det finns ingen baktanke att skapa någon slags "poesi. Det är inte ens i närheten.
Svenskan är långt i från korrekt. Det är bara mina tankar som omvandlas till de ord du nu läser. Mitt innersta, mina funderingar- inget annat. För mig har det varit en oerhört viktig del i min läkningsprocess och är det fortfarande. Så länge jag läker, så länge jag lär mig att leva mitt liv annorlunda, är det viktigt för mig att berätta - för mig själv i första hand - om och om igen. Jag vill inte, får inte glömma den här resan. Jag får inte glömma hur mycket alla pusselbitar var för sig har betytt,  för att jag har kunnat resa mig och bli kraftfull och vital. För att bli Julieanna.

Att skriva om mina dagar , om mina insikter och känslor, tror jag har varit den bit, den framgångsnyckel som har kommit att bli den allra viktigaste. Att göra orden tydliga i text, hjälper mig att förstå. Helt plötsligt finns de där i svart på vitt. De är inte bara en osynliga tankar som fladdrar förbi inom loppen av en tiondels sekund, och som sedan är borta för all tid. Som försvinner i vardagens alla krav.
Jag kan när som helst plocka fram dem när jag inte minns eller när jag känner att jag är på väg att förlora greppet. Och tro mig - det händer. Inte varje dag, men ibland och nu vet jag hur lite som behövs för att jag ska vackla till. Att jag överhuvudtaget stod upp förut är svårt att förstå.
Nu berättar också många för mig, att de såg på mig att jag inte mådde bra. De såg och förstod - men inte jag.

Själva skrivandet har också fått en annan innebörd. Det har fött nya tankar och reflektioner hos de personer som läser min blogg. Vänner, men också för mig helt okända människor, har påverkats av mina tankar och ord. Det har betytt oerhört mycket för mig. Det har stärkt mig och fyllt mitt hjärta med värme, respekt och kärlek.  Så mycket att det räcker att dela med mig av - tillbaka till er. Tack!

Min jul kommer att vara inslagen i små, lugna paket. Inte mer kravlöst än godbitarna på julbordet. Det mesta finns att köpa i hel eller halvfabrikat. De får bara en sista touch för att kännas hemlagade!
Inga dyra julkappar, helst inga alls. Barnen kommer att bli glada, även om tomten inte hade tid att stanna i år heller. Och nästa år är han definitivt en saga...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...