...och börjar sakta förstå.

Nu börjar tankar och funderingar att snurra i huvudet. Jag börjar att förstå hur många saker jag behöver ändra på.

Efter de senaste dagarnas samtal och reflektioner, så har jag fått en annan tanke till mig - eller mer än fråga faktiskt. "Vem är jag egentligen?" Jag som under hela mitt liv försökt leva upp till andras förväntningar, genom att vara på ett visst sätt, ställs nu helt plöstligt inför frågan "Vem är jag?" Vad vill jag, vilka behov har jag? Är jag den som alla tror?

Så länge jag kan minnas, har jag försökt att göra mitt allra bästa - i alla lägen. För mig var det inte OK att "göra fel". För mig har det inte varit OK, att strunta eller vänta med saker på "att göra listan". Att be om hjälp.
Det har inte spelat någon roll om det har varit på jobbet eller hemma.
En tidigare chef, sa till mig för många år sen: "jag vill att du ska göra fel"... Jag bara tittade honom och tänkte - "Du måste skoja?! Är du dum eller? Varför då?! " Redan då - för kanske 10-15 år sen, såg han och säkert många andra, det jag börjar förstå nu. Att det är OK att göra fel, att misslyckas. Det är OK att vara sig själv och slappna av. Det är OK att be om hjälp.

  
Om ni bara kunde ana, vilken press det är, och har varit att leva så här. Att vända ut och in på sig själv, att pressa sig och ta de sista krafterna till att slutföra något, bara för att på något sätt få bekräftelse eller tillfredsställelse. I tron att då blir man en bra och omtyckt person. "och när andra är nöjda...då blir jag nöjd...". Var det inte så jag sa?  Att aldrig tillåta sig att vila och bara strunta i allt.... Det har inte varit lätt och jag har drivits av krafter, jag inte kunde styra över.

När man hamnar i en situation där orken har tagit slut och där trötthet, håglöshet, hopplöshet och negativa tankar tar överhanden, så blir man ingen rolig vän, hustru eller mamma. Jag förstår det nu.
När livet blir en kamp för överlevnad, så blir varje samtal, varje klagomål, varje bitsk kommentar - ett slags rop på hjälp. Så tänker man kanske inte, Så har jag inte heller tänkt - förrän nu. Man hör bara någon som är negativ och som suger kraft och energi ur sin omgivning. Nu förstår jag, att jag vid många tillfällen har varit just en sån person. En sån person som jag inte skulle vilja umgås med, en sån person som jag absolut inte vill vara.

Jag förstår också att jag kan ha skrämt iväg personer, vänner.
Vem vill umgås med någon som hela tiden måste vara "perfekt", som aldrig kan göra fel? Vem vill framstå som otillräcklig, mindre värd i sällskap med en sådan person.  Inte många i alla fall. Inte jag heller.

Det är både skrämmande, jobbigt  men faktiskt också väldigt spännande att få omges av dessa funderingar. De börjar bli tydliga för mig först nu. Först nu, när jag har tillåtit mig att "misslyckas". När jag har tillåtit mig att vila så mycket, så att det finns energi över, till att komma närmare själen.
Det skulle vara lätt att bryta ihop fullständigt nu och jag är glad att jag har fått möjlighet att samla på mig tillräckligt mycket krafter för att stå emot.

Kära vänner och ni andra som läser;  Ingen är perfekt -inte jag heller. Jag vill inte ens vara det. Det är en befrielse att få känna det och att få lära känna sig själv...

Fram till nu har jag inte kunnat läsa böcker eller längre texter. Texten har bara varit en suddig massa, som flyttat sig runt på sidan. Klumpvis och helt omöjlig att ta in och förstå.

I april 2009 blev jag rekommenderad att läsa en bok av Madeleine Åsbrink - "Nystart i livet, hitta livsglädjen efter utbrändhet". För ett och ett halvt år sen, trodde jag - hoppades jag - att det skulle räcka med att läsa en bok.

Samma vän som rekommenderade mig att läsa boken sa också - "Du kommer att gråta redan på första sidan". Hon hade rätt. Jag grät. Boken handlade om mig och jag grät mig genom hela boken.

Den innehåller delar ur Madeleines egen historia, varvat med erfarenheter från hennes arbete som terapeut.  Den innehåller också ett antal olika övningar, som kan hjälpa till att hitta livsglädjen igen. Som kan vara ett stöd på den långa resan. Nu - ett och ett halvt år senare, har jag börjat om,  att läsa boken. Nu  - när jag äntligen kan läsa igen...

Jag ägnade stora delar av förmiddagen idag, till att läsa just den här boken. Som jag berättade i mitt förra inlägg, känner jag mig redo att ta nästa steg. Det är i alla fall vad jag tror. För mig känns det också bra att ha en struktur att gå tillbaka till. Visst har jag ett stort stöd i personer jag träffar för samtal, men det blir aldrig på samma sätt.

Första delen av boken handlar om att kartlägga sin stress. Det är ungefär så långt jag har hunnit. Ett par kapitel.
Första gången jag läste boken, var jag "duktig" med att fylla i övningarna. Jag har en svart bok, som jag använder ibland för "att skriva av mig".  Den använde jag innan jag bestämde mig för att göra det samma här istället. I den hamnar också det allra svåraste, det mest privata.

Jag gjorde övningarna. Sen hände inget mer. Jag funderade egentligen aldrig vilket resultat jag fick. Jag reflekterade inte.
Och som en följd av det - vidtog jag heller inga åtgärder för att ändra på saker.
Jag orkade inte - jag var för trött, för slut. Jag fortsatte istället uppgivet genom kapitel för kapitel.

Idag har den värsta stressen lämnat mig. Orken är på väg tillbaka. Och framför allt har jag nu kraft och mod - att reflektera över det jag gör, det som händer, det jag läser.

Den första övningen heter "Hur stressad är du?" Den beskriver 25 olika symptom man känner av när man är stressad. Det finns tre olika svarsalternativ (Aldrig, Ibland, Ofta). Så här svarade jag:
Aldrig 2
Ibland 6
Ofta 17

Jag har hunnit läsa fram till den andra övningen. Också den handlar om hur mycket stress man utsätter sig för och heter "Vilka är dina stresskällor?".
Övningen beskriver 28 olika stresskällor, fördelat på områdena; Den fysiska kroppen, Känslolivet, Intellektet och Själen. Det finns två olika svarsalternativ. Ja - är positivt, Nej är negativt och betyder att man utsätter sig själv för stress.
Jag svarade Ja på 2 st. Resten blev Nej. Jag har 26 av 28 stresskällor som jag har utsatt mig själv för - under en lång tid - flera år...

När man väl tar modet till sig och berättar om livet. Hur det är och har varit. När man väl tar modet till sig att börja lyfta på de pusselbitar, som med tiden har fått tryckas ned i pusslet för att passa in, för att få allt att gå ihop -
då händer det ofta att den man pratar med ställer frågan; "Men varför gör du så här? Varför ställer du upp hela tiden? Varför tar du på dig den största delen? Varför är det alltid du...? Osv. Jag förstår att man ställer de här frågorna i all välvilja. Kanske skulle jag själv ställa dem - om jag satt i den andra stolen?

Men ska jag vara helt ärlig, så är det de mest korkade frågor man kan få.  Om jag visste det, om jag kunde ge ett bra svar på alla de här frågorna - då skulle jag ju inte vara i den här situationen!! Då skulle jag inte ha ramlat ihop som en urvriden trasa, då skulle jag inte fått ägna alla dessa dagar till att börja om, till att starta om kroppen på nytt. Till att gå gråtande medan marken gungar under mig. Dag efter dag.
Då skulle jag ha varit en glad tjej, som prioriterat sig själv, som varit glad på väg till jobbet och glad på väg hem. Då hade jag inte behövt önska att någon skulle komma en dag och befria mig. Då skulle jag har varit stolt för den jag är. Bara det. Inget annat.

Jag ser fram emot att få ägna tid åt boken den här gången. Tid att förstå innehållet, att det faktiskt ligger så nära till hands - att det kunde ha stått mitt namn på omslaget.  Jag ser fram emot att göra fler övningar och reflektera över resultatet. Att se till att antalet stresskällor elimineras.
Det är inget som kommer att ske över natten - det har jag redan förstått. Det är heller inget som kommer att ske helt smärtfritt. Men jag har börjat min resa, jag har satt ut riktningen. Nu går jag så långt jag orkar och vill varje dag.

Det tredje kapitlet i boken ligger nu uppslaget. Det börjar med meningen "Du är unik och fantastiskt!" Det känns rätt bra att få vara det...

Hur blir livet sen då?..

Förresten, vaddå sen?  Förändringen sker ju nu. "Sen" har väl redan börjat?

Jag kommer ofta tillbaka till meningen jag fick för ett tag sen av en av mina läsare, "Man förlorar en bit av sig själv, blir någon annan som man ska lära sig att älska..."
Jag funderar vilken bit jag ska förlora. Vilken bit jag vill förlora, vilken bit jag behöver förlora? Och kommer den att ersättas av något annat?

Jag har tidigare reflekterat kring just förändringar, här i bloggen. Att det är något som jag och andra som är i samma situation måste göra - behöver göra. Man behöver, för att kunna må bättre och för att orka. Jag är ganska säker på att fler med mig upplever just förändringen som det jobbiga. Det är mycket enklare att bara köra på i invanda, inarbetade rutiner, även om man man innerst inne vet att det är ohållbart. För mig handlade det mycket om att jag faktiskt inte hade kraft, till att överhuvudtaget börja fundera på förändringar. Den lilla kraft som fanns, behövde jag för att överleva. Så kändes det. Nu tror jag att det är möjligt -  möjligt att fundera hur jag vill ha det. 

För mig har det alltid varit naturligt att se till att andra har det bra, se till andras behov - före mina egna. Jag har tänkt att jag kanske får något tillbaka, att någon gör samma sak mot mig. Men nu är det jag som är sjuk...

Hela tiden har jag glömt bort mig själv och mina egna behov. "Glömt" är egentligen inte rätt ord - prioriterat bort, ligger närmare sanningen. Möjligtvis är detta ett kvinnligt dilemma. Jag vet inte, men för mig har det varit så. Nu börjar det kännas både svårt och jobbigt. Jag ska göra något nytt, ge mig ut på en oprövad stig. Men som med alla stigar, ju fler gånger man går den, desto mer upptrampad blir den och till slut blir stigen en väg. Det kan vara tryggt att tänka på, nu när det känns så svårt och främmande. Svårt men nödvändigt.

När hela mitt väsen skriker "nej" måste mitt förnuft säga "ja". Åhh, redan här och nu känner jag att det här kommer att bli tufft. Men jag måste våga, jag behöver våga... Andas...

Under promenaden idag stannade jag upp, vilket jag gör allt oftare. Där i den tidiga och fortfarande rätt kyliga novembermorgonen provade jag att meditera. Det är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre. Att låta själen komma närmare. Det kändes också nytt och ovant. Det kräver fokus och det kräver träning innan det blir bra - innan det känns naturligt. Med den känslan och erfarenheten känner jag mig nu redo för att ta nästa steg, vågar jag göra en förändring eller fler. Fast bara en i taget...

Idag träffade jag min chef igen, Han frågade mig vad som skrämmer mig mest med planen på att komma tillbaka. Konstigt nog kände jag mig ganska lugn. Jag vet att min timeout kan innebära att jag kanske förlorar mitt jobb. Jag vet det. Men jag märker att jag nu styr mina tankar tillbaka till tilliten. Att det kommer att ordna sig, på ett eller annat sätt. Och förresten, även om jag inte fått hjälp att komma ur karusellen, utan sprungit några varv till, någon vecka till - tills jag stupat, så fanns ju egentligen inget annat alternativ. 

Det har blivt dags för mig att prioritera annorlunda. Det har blivit dags för mig för mig att förlora den där biten. Jag tror jag vet vilken jag ska börja med. Det är inte lätt - men jag vågar. Jag gör det...

Jag har precis lärt mig att sitta stilla. Jag har lärt mig och förstår att det är helt OK att VILA ett tag emellanåt.  

Man behöver inte hela tiden vara igång, göra något. Kasta sig från det ena mailet till det andra, hinna med så mycket som möjligt innan nästa möte. Eller städa, tvätta, promenera - ja vad det än må vara. Det är OK att ta en paus ibland på jobbet, det är OK att bara sitta stilla en stund i soffan. Jag har inte tyckt det förut. Jag har känt mig onyttig, rastlös. Jag har tyckt att jag slösat bort tiden - tiden som ändå är så otillräcklig.

En av mina närmaste vänner frågade mig för några veckor sen, någon av de allra första sköraste dagarna - på mitt nya liv. "Menar du att du får dåligt samvete när du sitter stilla i soffan?". Ja , svarade jag. "OK - då menar du också att du får dåligt samvete för att du tar hand om dig själv....". Då hörde jag hur dumt mitt svar lät. "Ja - jag har dåligt samvete för att jag tar hand om mig själv..."

Jag har precis lärt mig att tänka - NEJ - jag ska inte, jag måste inte - jag behöver...

Bara någon vecka innan jag gick hem från jobbet,  kanske var det bara några dagar innan - jag minns inte - då spenderade jag en dag med en vän som funnits vid min sida i stort sett hela livet. Vi träffades i en lekpark när vi var ca 3-4 år och ända sen dess har vi följt varandra genom livet.
Hon är en sån vän, som alltid finns där. Som alltid kommer att finnas där - kanske inte varje dag - men ändå alltid.
Stundvis har hennes liv varit tufft och orättvist. Hon har kämpat, gråtit - och hon har segrat. En stark kvinna. Det var hon som sa - "det är dags nu..." Fyra magiska ord som gick rakt in i mitt hjärta, rakt in i min själ.

Vi satt den där söndagen, på en bänk vid vattnet och talade om livet. Så här i efterhand, förstår jag att min kropp började redan där förbereda sig på att något skulle hända, något måste hända. 
Hon sa; "räkna med att det kommer att ta lång tid, kanske två år..."
Då - när hon sa det, tänkte jag bara ; "två år - det låter ju inte klokt, inte möjligt, det har jag inte tid med. Så länge orkar jag inte..."
Vis av den lilla erfarenhet, jag nu fått på livets nya väg, tror jag att två år är fullt rimligt. Det är kanske t om en kort tid i sammanhanget. Jag förstår också att allt inte sker på en gång. Det är små, små steg. Små små framsteg, som kommer att ta mig dit.

Min blogg har inte funnits lång tid. Inläggen har inte hunnit bli så många - ännu. Jag har valt att göra det lite annorlunda - på mitt sätt. Med eftertanke, där en tanke jag får till mig, får bli tydlig genom ord och meningar. Det är då jag skriver.
Jag har mött en rad fantastiska människor här och i anslutning till den situation jag nu befinner mig i. De har alla genom sina kommentarer och mail, delat med sig av sina erfaranheter, sina historier  och sina resor. De har låtit mig förstå att det är en lång resa som väntar. En resa och en väg som med största sannolikhet kan bli både krokig, lång och svår. Jag behöver bli en "ny människa". Jag behöver tänka annorlunda. Någon sa - "Man mister en bit av sig själv, blir någon annan som man måste lära sig att älska igen på något sätt" . Just den meningen kommer jag att bära med mig. Det känns både svårt och spännande på samma gång.

Jag förstår att jag måste ändra på en del av min personlighet - på de sätt jag gör saker, säger saker. På sätt som jag agerar, på jobbet, hemma och i andra sammanhang.  För visst har JAG en stor del i det som har hänt och det som nu händer. Det går inte att helt att skylla på någon eller något annat. Så är det förstås.

Det är känns som en svår balansgång. Jag vill ju inte ändra på allt - för då blir det ju inte jag. Hur gör man?

Nu rusar jag inte fram i livet längre. Jag njuter av att njuta - att se, röra, höra och uppleva små, små ting. Förut - innan resan började - så snurrade allting - hela livet runt omkring mig som en jättestor karusell. Jag gick runt, runt - stirrade framför mig med håglös blick och gjorde vad jag kunde för att inte bli yr och må illa.
Nu ser jag istället alla de människor, som fortfarande befinner sig mitt i karusellen, de som vill gå av men inte hittar vägen ut. De som småspringer, som korsar mellan människor på trottoaren, med datorväskan i ena handen och träningsväskan i den andra. Blicken är tom och lite stirrig. De vill inte, men de måste. De bara rusar på.
Jag mår inte illa längre. Jag fick hjälp ut ur karusellen och det är jag otroligt tacksam för. Jag hade aldrig klarat det själv. Så enkelt är det.

Min andning är lugnare. Jag börjar sova hela natten. Jag sa till doktorn, första gången jag var där - "näe jag tror inte mina problem beror på stress...." Jag hörde mig själv säga det. Jag trodde inte det - jag ville inte tro det.

Nu har jag vilat, nu sover jag. Jag har slutat att tappa håret. När jag skriver så kommer orden med igen. Ofta får jag tänka länge på vad det står. Men de kommer. Nu kommer själen närmare och närmare...

Det är nu jag börjar bli rädd.

Jag har börjat att släppa kontrollen. Jag möter livet och det som händer med tillit. Det är helt nytt för mig. Men jag har bestämt mig för att gå från detta starka kontrollbehov som jag levt med i hela mitt liv, till ett liv i harmoni, där tilliten spelar den starkaste rollen. Det är svårt, jättesvårt och jag känner mig riktigt skakis emellanåt. Men det är så jag vill att det ska vara. Jag vet att jag måste våga för att vinna.

Det händer att jag skulle vilja testa. Idag var en sån dag.  Jag skulle vilja se hur länge jag kan sova...

I mitt hus är det aldrig tyst på morgonen. Utanför mitt hus är det aldrig tyst.

I natt sov jag nästan elva timmar. Nu äntligen sover jag en hel natt. Så var det inte för ett tag sen. Då vaknade jag i stort sett varje natt runt 02:30, tittade på väckarklockan. "Åh, jag får sova ett litet tag till " Men hur bra sover man, när kroppen och hjärnan ligger på helspänn och väntar på att klockan ska ringa? Väntar på en ny dag att kämpa sig igenom. 

Idag väcktes jag av väckarklockan. Då var alla ljuden redan igång. Bilar och flygplan passerar utanför fönstret. Övriga familjen var vakna sen lång tid tillbaka. Och jag var helt slut. Så trött. Fastän jag har sovit i nästan elva timmar. Det var då jag kände, att jag skulle vilja testa - hur länge skulle det vara möjligt att sova. För jag var långt från redo att vakna och gå upp.

Jag blev liggande ytterligare nästan en timme, innan jag bestämde mig för att gå upp. Jag får prova en annan gång.

Förresten - Törnrosa  - hon sov väl i hundra år, gjorde hon inte? Hon blev dessutom väckt av en ung vacker prins. Det kommer ju inte att hända mig. Det hände redan för sjutton år sen - på en segelbåt i Stockholms skärgård. Och någon ny prins, tror jag inte har vägarna förbi. Förresten så vill jag inte ha någon annan.Näe - vi glömmer det.

Dagen har bjudit på ett riktigt höstrusk. Blåsigt, regnigt, gråväder. Att gå ut och promenera är inte den första tanken som flyger genom huvudet en dag som denna. Inte hos någon, inte heller hos mig. Men plötsligt så kände jag. "jo - det måste jag. Det behöver jag." Några minuter senare stod jag utanför huset, redo att ge mig av. 

Så fort jag kom utanför huset visste jag precis vad jag skulle göra. Jag kände hur vinden slet tag i mina kläder. Regnet hade givit med sig och påminde mest duggregn. Jo - jag visste precis...

Jag började gå bort mot kyrkan. Stegen var kanske lite raskare än vanligt - jag vet inte med det kändes så.
Min vanliga runda är inte längre som den alltid har varit. Nu går den en annan väg. Nu går den genom Minneslunden istället - inte längs stora vägen som jag alltid har gått förut.
Det går inte att promenera snabbt genom lunden. Utan att man behöver tänka, så blir stegen kortare, långsammare. Nu hade många tänt ljus och lagt blommor på marken, ovanpå alla löv som fallit från träden. Man gör det så här dags på året. Jag stannade till och tittade. Stunden kändes fylld med frid. Lugn och stilla.

När jag kommit nedför backen, ned till den plats där stubben finns, där det inte längre finns något skydd för vinden - det var då och där jag skulle göra det.

Jag ställde mig mot vinden och höll ut armarna rakt ut åt sidan. När vinden svepte med full kraft, rakt mot mig kändes det nästan som om jag skulle lyfta. Det var härligt, befriande. Precis i samma ögonblick tilltog regnet. Nu var det inte längre duggregn. Det var riktiga regndroppar, stora droppar.
Låt allt regn vara flytande solsken. Hon sa så, min bästa vän i sitt tal på mitt bröllop. "May all the rain be liquid sunshine". Där och då, medan vinden slet i mitt hår och mina kläder,  så strålade helt plötsligt solen mot mig. Det var precis så jag kände det. Det var menat. Inget duggregn - utan riktiga regndroppar, fyllda med värme.

Ni som har provat avslappningsövningar, vet att i de allra flesta fall, ska man försätta sig i tanken, på en plats där man kan känna ett totalt lugn. Där ingenting kan störa, där ingen ser dig. Din egen lugna plats.

Min lugna plats har alltid varit på en klippa vid havet. Jag ser mig sjäv sitta lutad mot klippan, jag känner vinden mot mitt ansikte och jag tittar ut mot det oändliga havet. Där - är det lugnt och stilla.

Nu har jag hittat en ny lugn plats. Klippan är ersatt av en enkel stubbe och det går inte att luta sig bakåt. Havet är istället en åker. Det finns en sjö längre bort. Man ser den klart och tydligt,  men den är långt ifrån ett oändligt hav. Den här platsen har kommit att föra med sig ett alldeles speciellt lugn. Där i slutet av Minneslunden. När jag sätter mig där, känner jag mig fri. Det är nu en plats sammankopplad med eftertanke, stillhet och frihet. Jag vill inte dela den med någon. Jag kan visa den på håll - men inte mer.
När jag satt där idag, hörde jag mig själv sjunga med i den sång som just då spelades upp i mina öron. Jag sjöng...

Innan jag gick vidare, ställde jag mig åter mot vinden och slöt ögonen. Jo - det är nu det händer...

Ibland finns de bara där. Små tecken i din närhet och omgivning. Tecken som vill säga dig någonting.

Jag var tillbaka vid trollträdet idag. Eftersom det är höstlov för barnen - var jag inte ensam idag. Jag har faktiskt inte varit vid trollträdet ensam. Det hör ihop med barnen på något sätt. Det känns som det är deras trollträd. Inte mitt.

Morgonen var frisk och krispig. Det är något visst med minusgrader. Luften känns lättare att andas. Frisk, ren. Jag kunde ana solen längre bort vid horisonten. En perfekt dag att gå till skogen. Efter ett par timmar var både minusgrader och sol något som hörde morgonen till. Nåväl - det fick gå ändå. Solen betyder mycket - men inte allt...

Barnen gick före idag. De var säkert redan där, innan jag ens hunnit fram till ängen. Det tar inte lång tid att gå, kanske 15 minuter eller så. Jag har aldrig tagit tid. Det lutar lite svagt uppför hela tiden från vårt hus - ända fram till trollträdet och det känns längre än vad det i själva verket är. Den sista biten upp, kan man göra klokt i att ha en pinne att stödja sig på - speciellt när det när fuktiga löv döljer förrädiska rötter. Ett ögonblicks verk - och så ligger man där.

Jag hade precis serverat den varma saften och de nybakade bullarna med hallon och kardemumma. Då - var det något som drog min uppmärksamhet till sig.

Litet, oansenligt. Dess gula färg mot den grå bakgrunden, mot den grå mossan och alla grenar som nu ska vila under vintern.

Det lyste mot mig och sa - "Här  - ett tecken till Dig!"

På grenen till vänster om mig, satt ett litet löv. Alldeles ensamt. Format som ett hjärta. Min första tanke var inte  - "oj, titta ett löv". Jag såg bara hjärtat...

Under hela tiden vi satt där, kunde jag inte slita blicken i från det. Jag kände att det var ett tecken. Ett tecken till mig. Kärlek, värme...

  
Ibland tror jag nästan att jag håller på att bli knäpp. Om det är så - är det härligt att bli knäpp!

Jag förundras i stort sett varje dag, över vad jag ser, hur jag tänker. Jag förundras över mina reflektioner. Jag känner sorg och ilska.

Hur kunde jag låta det bli så här?  Hur kunde jag göra så här mot mig själv? Ja - hur kunde jag?..

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ställer den frågan - jag kan ändå inte svara. Möjligtvis är det så, att jag måste förstå varför. Jag måste förstå orsakerna, för att kunna ändra på det framåt. Jo - så är det nog.

Jag har de underbaraste människor i min omgivning. De stöttar mig. De hjälper mig och de kommer att finnas där, när jag behöver sätta ned de nya spelreglerna i mitt liv. Jag har en aning om att det både kan bli både svårt och jobbigt. Det är en befrielse att veta att jag inte behöver göra allt detta själv. Det är JAG som behöver ta besluten - men det får och det kan vara i samråd med någon annan. Det är en stor lättnad.

Hela dagen har mina tankar vänt tillbaka till det lilla lövet i skogen. Vad ville det säga till mig? Jag kommer på mig själv att jag sitter och ler åt ett löv...

Idag kände jag mig som en bra mamma. En jättebra mamma.

Jag har två underbara barn, två prinsessor. Ingen av dem har ljust, lockigt hår. Ingen av dem bär docksöta klänningar - har heller aldrig gjort. De har spikrakt hår, ibland lite rufsigt. De bär hellre jeans och mysbyxor. De är sig själva och de är helt underbara.
Om ni bara visste, hur många gånger vi har gråtit tillsammans. Hur många gånger jag har förklarat, att jag egentligen inte är arg på dem. "Nej vi vet, säger de - du är bara trött, mamma".

Idag var jag en glad mamma. En jätteglad mamma.

Vi försöker att skapa lite egen tid med barnen. Stunder där de får vara sig själva, utan någon som hela tiden avbryter och försöker fånga de vuxnas uppmärksamhet. Stunder där vi kan få möjlighet att prata i lugn och ro - tillsammans. Idag var en sån dag.

Jag stod i badrummet och gjorde mig iordning. Min äldsta dotter (som är 9 år) hade redan gjort det jag just skulle be henne om - nämligen kolla om det fanns någon biofilm hon ville se. Bio, brukar bli ett inslag i dessa "mammamys" dagar. Man hinner med det också. "Du får bestämma vilken film vi ska se" - ropar jag från badrummet. "Vi kan väl försöka hitta någon som vi båda vill se...." svarade hon. Det behöver man knappast kommentera mer.

Nu slutade det ändå med ett val som kanske vägde lite mer på hennes sida - än min. Hon är en jätteklok tjej. Hon skulle absolut kunna se en "vuxenfilm" - men frågan är vilken typ av film som är mest lämpad.

Väl framme på den stora gallerian, där också biografen finns, hittade vi ett bra café där vi kunde börja med lunch. I affären mittemot sålde de Apple datorer. Vi stod där en stund och drömde om en papperstunn dator - en sån som knappt väger nåt. En sån som jag skulle vilja ha med mig i väskan....

Filmen vi såg handlade om en stor stor hund. Jag minns inte hur många gånger jag frågade min dotter " Vad hetten filmen nu igen - som vi skulle se?" Hon minns säkert, om jag skulle fråga henne.
Den stora hunden - Marmaduke, lärde sig att det inte är någon bra idé att försöka bli någon annan, än den man redan är. Man ska vara sig själv, tro på sig själv och sin förmåga. Inte spela någon roll. Det pratade vi om i bilen på vägen hem. Hur viktigt det är - att vara sig själv.

Jag har aldrig varit någon bra skådis. Jag har varit den samma privat och på jobbet - det är i alla fall så jag har uppfattat mig själv. Jag erkänner dock att jag många gånger önskat att jag var annorlunda. Inte någon annan - utan bara lite annorlunda.
När jag bytte arbetsplats för drygt tre år sen, tänkte jag - "nu har jag chansen, att bli någon annan. Vara lite "vassare", coolare. En tuff tjej.

När jag läste arbetsbetyget från min chef, på den arbetsplats jag tillbringat många år av mitt liv - då bestämde jag mig för att fortsätta vara den jag är.
Jag förstod att det var precis just därför - som jag hade fått det fina betyget -

inte för att jag var någon annan.

Var glad och stolt för den du är. Var glad och stolt för det du gör - oavsett om det är på arbetet eller hemma.

Min självkänsla har verkligen varit på botten. För ett tag sen, förstod jag inte ens att det handlade om det. Jag visste knappt vad  självkänsla betydde.

Jag har inte trott på mig själv, jag har aldrig känt att jag är bra som jag är. Att jag är bra. Att det jag gör är bra.
När jag började mitt nya jobb, fick jag fylla i ett test. Förmodligen för att de kolla vem jag var, min personlighet. Jag minns speciellt en fråga - den löd: "Vad ger dig tillfredsställelse i ditt arbete?". Jag minns lika väl hur jag svarade: "När andra är nöjda med vad jag har gjort." När andra är nöjda...

Då tyckte jag det var ett helt självklart svar. Det har jag också tyckt - ända till för en månad sen. Då - när mitt liv fick ta en annan vändning. 
Den "första dagen" - jag kallar den så. Dagen när jag vågade släppa kontrollen, då pratade vi mycket om självkänsla- jag och min chef. Om självkänsla och om att våga. Våga tro på sig själv, våga släppa kontrollen, våga erkänna.

Då när vi satt där och pratade - då hörde jag för första gången hur fel det lät - "när andra är nöjda"...

Jag vet att ingen uppfattar mig som en självisk person - snarare tvärtom.
Jag vet att många tycker att jag gör ett jättebra jobb. De är nöjda.
När min chef sitter bredvid mig i soffan - den första dagen - och berättar all positiv feedback, berättar vad alla tycker då gråter jag och säger; "Jag vet, men det känns som de pratar om någon annan. Inte om mig."

Nu är jag nöjd. Jag har börjat om. Jag förstår och jag vågar - tro att jag kan. Att jag är bra. Jag är nöjd med det jag skriver. Jag har bara varit mig själv. Berättat precis hur det är och har varit. Jag har berättat om minnen som har dykt upp under mina dagar, om mina reflektioner. Jag har bara varit mig själv. Inget mer.

Idag vill dela med mig av en annan av de låtar jag lyssnar på när jag ute och går. Den handlar om att vara sig själv. Det är faktiskt det enda man kan vara...

Många av de nya upptäckter jag hittills har gjort under min läkningsprocess, har blivit tydliga i samband med mina dagliga promenader. Det är svårt att värdera någon av dem högre än någon annan. Alla har haft sin alldeles speciella mening. Omöjliga att rangordna. 

Mina promenader har den senaste tiden varit, och kommer framåt att vara helt kravlösa. Jag vill förknippa de med eftertanke, mod och nya insikter. Jag vill att de ska ge mig kraft och återhämtning. De ska inte gå fort för att jag ska tappa något kilo eller två. De ska inte vara något jag "måste hinna med".

Många människor hämtar sin kraft och sitt lugn i musik. Även för mig är musiken ett livsviktigt element. För mig har alltid melodin varit det som har fångat mig, det jag har lyssnat på först. Det har liksom inte funnits plats för själva texten. Jag har aldrig kunnat ta in ordens betydelse. Det har varit ledsamt och gjort ont genom åren, eftersom jag själv finner det så enkelt att uttrycka mig med just ord. Varför kan jag inte höra texten? Varför får den inte beröra mig, som den gör med andra? Under en av den gångna veckans promenader, hände just det, som jag trodde var omöjligt. Helt plötsligt fick orden i den musik jag lyssnade på en betydelse. För första gången hörde jag vad de sjöng!
Jag har lyssnat på den låten oräkneliga gånger, men nu helt plötsligt fick även orden liv! Jag kommer aldrig att glömma platsen där jag gick när det här hände, inte heller vilken sången var jag lyssnade på. Jag stannade upp på vägen där jag gick - sen skrattade jag och gick vidare...

Jag vill dela just den sången med er. Den är hämtad ur "Impossible Duets" med Katie Melua ( 1984-)  och Eva Cassidy. (1963-1996) Slut dina ögon en stund och ta emot deras enkla, eftertänksamma och kärleksfulla budskap.
Låt denna omöjliga duett bli ett möjligt tillfälle för dig att fånga tiden en stund och bara vara...

Jag har fått det förklarat, att när man har levt länge under stress , när transaktionerna varit fler än tillfällena för återhämtning, då blir det överfullt. Då kan man inte ta in något nytt, förrän man har frigjort plats i hjärnan. Jag vet inte hur vetenskapligt säkerställt det resonemanget är. Inte heller spelar det någon roll för mig. Det räcker som förklaring. Jag har frigjort plats. Jag kan nu ta in ytterligare en dimension av musik. Något jag önskat och saknat under så lång tid i livet. Det omöjliga är helt plötsligt möjligt. Det känns stort.

Och ganska självklar blir då nästa fundering. Vad mer kan vara möjligt?
I veckan som gått kunde jag också för första gången berätta om allt som hänt , utan att bli ledsen.  Det var inför en person som jag inte känner så väl. Våra barn den gemensamma länken. Vi pratade länge och väl och jag berättade att jag skriver mycket. Främst för att det är roligt, men också för att läka och för att mina tankar och funderingar ska bli tydliga. Nu har de också fått en annan mening. Plötsligt frågade hon mig: "Har du aldrig tänkt att du skulle göra vad som helst nu? " "Jaa, joo", hörde jag mig själv svara,  med en viss tveksamhet i rösten. "Kanske". En helt omöjlig tanke bara för några veckor sedan.

I natt tog sommartiden slut. För mig känns det som den har varit slut länge.

Mörkret har mött oss tidigare och tidigare för varje dag. När vi nu har ställt om våra klockor, gör istället vintertiden dagen lite ljusare, lite längre.
Det omöjliga blir helst plötsligt möjligt. Och ibland kan det vara så enkelt...