Ibland finns de bara där. Små tecken i din närhet och omgivning. Tecken som vill säga dig någonting.

Jag var tillbaka vid trollträdet idag. Eftersom det är höstlov för barnen - var jag inte ensam idag. Jag har faktiskt inte varit vid trollträdet ensam. Det hör ihop med barnen på något sätt. Det känns som det är deras trollträd. Inte mitt.

Morgonen var frisk och krispig. Det är något visst med minusgrader. Luften känns lättare att andas. Frisk, ren. Jag kunde ana solen längre bort vid horisonten. En perfekt dag att gå till skogen. Efter ett par timmar var både minusgrader och sol något som hörde morgonen till. Nåväl - det fick gå ändå. Solen betyder mycket - men inte allt...

Barnen gick före idag. De var säkert redan där, innan jag ens hunnit fram till ängen. Det tar inte lång tid att gå, kanske 15 minuter eller så. Jag har aldrig tagit tid. Det lutar lite svagt uppför hela tiden från vårt hus - ända fram till trollträdet och det känns längre än vad det i själva verket är. Den sista biten upp, kan man göra klokt i att ha en pinne att stödja sig på - speciellt när det när fuktiga löv döljer förrädiska rötter. Ett ögonblicks verk - och så ligger man där.

Jag hade precis serverat den varma saften och de nybakade bullarna med hallon och kardemumma. Då - var det något som drog min uppmärksamhet till sig.

Litet, oansenligt. Dess gula färg mot den grå bakgrunden, mot den grå mossan och alla grenar som nu ska vila under vintern.

Det lyste mot mig och sa - "Här  - ett tecken till Dig!"

På grenen till vänster om mig, satt ett litet löv. Alldeles ensamt. Format som ett hjärta. Min första tanke var inte  - "oj, titta ett löv". Jag såg bara hjärtat...

Under hela tiden vi satt där, kunde jag inte slita blicken i från det. Jag kände att det var ett tecken. Ett tecken till mig. Kärlek, värme...

  
Ibland tror jag nästan att jag håller på att bli knäpp. Om det är så - är det härligt att bli knäpp!

Jag förundras i stort sett varje dag, över vad jag ser, hur jag tänker. Jag förundras över mina reflektioner. Jag känner sorg och ilska.

Hur kunde jag låta det bli så här?  Hur kunde jag göra så här mot mig själv? Ja - hur kunde jag?..

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ställer den frågan - jag kan ändå inte svara. Möjligtvis är det så, att jag måste förstå varför. Jag måste förstå orsakerna, för att kunna ändra på det framåt. Jo - så är det nog.

Jag har de underbaraste människor i min omgivning. De stöttar mig. De hjälper mig och de kommer att finnas där, när jag behöver sätta ned de nya spelreglerna i mitt liv. Jag har en aning om att det både kan bli både svårt och jobbigt. Det är en befrielse att veta att jag inte behöver göra allt detta själv. Det är JAG som behöver ta besluten - men det får och det kan vara i samråd med någon annan. Det är en stor lättnad.

Hela dagen har mina tankar vänt tillbaka till det lilla lövet i skogen. Vad ville det säga till mig? Jag kommer på mig själv att jag sitter och ler åt ett löv...

 

Åsa

3 november 2010 15:58

Du skriver så otroligt fint! Jag blir tårögd när jag läser. Jag hoppas det går bra på din väg tillbaka, och jag kommer följa den. Kram

Anna-Karin

3 november 2010 20:07

Tack Åsa för dina gulliga ord. Och tack för att du följer min resa. Det går fortfarande upp och ned och jag får påminna mig varje dag, att jag befinner mig på den nya resan.
Stor kram tillbaka!!

 

Camilla

3 november 2010 23:13

Kom in på din blogg på ett bananskal kan man säga. Du sriver mycket vackert, det går på något sätt rakt in i hjärtat. Känner igen mycket av det du skriver i mig själv, även om det gått 10 år sen jag trillade dit. Man mister en bit av sig själv, blir någon annan som man måste lära sig att älska igen på något sätt. Tack för det du skriver, följer gärna din blogg, bara jag listar ut hur man gör.

Anna-Karin

4 november 2010 22:19

Hej Camilla och tack för dina fina ord. De värmer verkligen.
Jag har förstått att jag har en lång väg framför mig, innan jag når min harmoni.
Men jag är glad för varje litet framsteg jag gör, för varje ny sak jag ser. För underbara människor jag kommer i kontakt med via bloggen. Ta väl hand om dig. Kram!/AK

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...