Så där ja,  nu är min jul på plats också! I år fanns där inga långa att-göra listor. Julklappar köptes lite sporadiskt. Inte heller hade jag full koll på vad jag hade köpt, eller ens var jag hade gömt paketen i väntan på att de skulle slås in.
Jag erkänner - det kändes ovant. Lite stressande, men så här dagen före julafton, kan jag konstatera - att det blir jul ändå.

Förra veckan började jag att arbeta 50%. Många har sagt till mig och undrat - "är inte det lite väl tidigt?". Jag är villig att hålla med. Jag har varit såååå trött. Ibland skrämmer tankarna mig - tänk om det ska vara så här nu? Att jag inte orkar mer? Men lika snabbt som de kommer, slår jag bort dem igen. "Det är klart att det blir bättre! Det tar bara lite tid..."

Bara att tänka så - ser jag som ett stort tecken på framsteg. Jag är också mycket tacksam att omges av så många härliga människor - både privat och på jobbet - som ger sin tid till mig, till samtal och stöd. Ni behövs - TACK!!

Det är bara en dryg vecka kvar av det här året. Ett år som har kommit att ändra mitt liv drastiskt. Kanske också fått en del andra att tänka till?....

Jag har fått förmånen (ja, jag vill nog kalla det förmån) att kraschlanda och slå mig rätt rejält. Det var den enda metod som skulle fungera. Som skulle få mig att förstå.

Jag tror att det i själva verket är en process som är mycket längre. Man dunsar inte bara ned en dag - eller springer in i väggen "bara så där". Kroppen - har förberett det här länge, länge. Den ville inte innerst inne. Den gav så många signaler, så många försök att ändra beteendet. Till slut, får den förstås - ta till det tunga batteriet. Det blir svårt att klara av vardagen... En del springer också in i den berömda väggen. När inte ens orken finns att röra sig. När man måste krypa för att förflytta sig.... Så långt kom aldrig jag - men jag slog mig rätt rejält ändå.

Jag tror också att min egen "inre resa" började långt tidigare än den här hösten - än det här året. Jag kan inte säga något exakt datum - men det var länge sen. Det var då jag började fundera rejält över livet, över varför jag känner och agerar på ett visst sätt. Och t om olika - med olika människor jag möte. Varför är det så? Varför mår jag så bra ibland - och ibland känner jag knappt igen mig själv?

Vem är jag egentligen? Och vad vill jag?

Nu reser jag - varje dag. Vardagens stress och måsten, saktar ned farten, men jag gör vad jag kan för att fånga mina egna stunder. Stunder när jag har tid att se mig omkring och upptäcka nya platser. Stunder när jag ser hur vackert det är runt omkring mig - när jag ser de små, små detaljerna. I nästa sekund kan jag börja fundera över nya mål på resan. Eller kanske nästa dag...

Jag reser - och jag tycker om det. Alla dagar är inte lika ljuvliga - men det finns för mycket att upptäcka och uppleva - för att jag ska hoppa av det här tåget.

Nu kommer jag att ta några dagars paus från bloggen. Jag stannar några dagar här - i lugnet och julfirandet med familjen - och bara är i det. Inget annat.

Jag önskar dig som läser, jag önskar alla fina vänner jag har och min underbara familj - jag önskar mig själv - en lugn och skön jul. Tid till avkoppling och reflektion. Tid att bara vara.

Många varma kramar.

Jag har saknat min dagliga promenad runda. Så mycket.
Nu när jag arbetar igen finns inte tid till den. Eller rättare sagt ork. Den egna lediga tiden, innan barnen kommer hem från skolan, har jag valt att vila på, oftaste sovit en stund. Men idag, när det är helg och ledigt så bestämde jag mig för att gå ut en stund.

Redan när jag kom utanför huset kände jag att det var något som kändes ovant och annorlunda. Jag började promenaden i ett ganska raskt tempo. Och det kändes helt naturligt. Det var inte en trött och ihopsjunken tjej som började gå långsamt, långsamt. Näe den här personen hade redan målet i sikte och blicken högt. Den personen var jag! Ni anar att det kändes bra, va?!

Jag ville gå genom minneslunden, men snön var alldeles för djup. Jag har inte gått där på flera veckor. Inte trampat upp någon stig genom snön. Allt var vitt och orört. En hare hade skuttat med lätta hopp - det var allt.
Min egen lugna plats fanns där men fick idag upplevas på avstånd. Det kommer alltid att vara något speciellt med den platsen, med min promenadrunda. Den håller alla minnen, alla tankar. På den har nya insikter fötts. Jag har gråtit - massor och jag har insett vad som är viktigt i livet. Det lilla - inte det stora. Jag har stannat upp och reflekterat. Många minnen har kommit tillbaka och jag har upptäckt det jag tidigare har sprungit förbi, sorterat bort.
Jag har provat nya saker - att låta vinden ta tag i mig, som en drake som väntar på att lyftas upp i nästa vindpust. Det har fått mig att känna mig fri och lite galen. Några gånger har jag  t om skrattat. Jag har verkligen saknat dig.

Allt det jag just har berättat om  kanske låter fånigt? Som ett försök att forma upplevelser i något slags poetiskt mönster?  Det må så vara för några. Men för mig är det mer än så. Orden bara kommer till mig. Det finns ingen baktanke att skapa någon slags "poesi. Det är inte ens i närheten.
Svenskan är långt i från korrekt. Det är bara mina tankar som omvandlas till de ord du nu läser. Mitt innersta, mina funderingar- inget annat. För mig har det varit en oerhört viktig del i min läkningsprocess och är det fortfarande. Så länge jag läker, så länge jag lär mig att leva mitt liv annorlunda, är det viktigt för mig att berätta - för mig själv i första hand - om och om igen. Jag vill inte, får inte glömma den här resan. Jag får inte glömma hur mycket alla pusselbitar var för sig har betytt,  för att jag har kunnat resa mig och bli kraftfull och vital. För att bli Julieanna.

Att skriva om mina dagar , om mina insikter och känslor, tror jag har varit den bit, den framgångsnyckel som har kommit att bli den allra viktigaste. Att göra orden tydliga i text, hjälper mig att förstå. Helt plötsligt finns de där i svart på vitt. De är inte bara en osynliga tankar som fladdrar förbi inom loppen av en tiondels sekund, och som sedan är borta för all tid. Som försvinner i vardagens alla krav.
Jag kan när som helst plocka fram dem när jag inte minns eller när jag känner att jag är på väg att förlora greppet. Och tro mig - det händer. Inte varje dag, men ibland och nu vet jag hur lite som behövs för att jag ska vackla till. Att jag överhuvudtaget stod upp förut är svårt att förstå.
Nu berättar också många för mig, att de såg på mig att jag inte mådde bra. De såg och förstod - men inte jag.

Själva skrivandet har också fått en annan innebörd. Det har fött nya tankar och reflektioner hos de personer som läser min blogg. Vänner, men också för mig helt okända människor, har påverkats av mina tankar och ord. Det har betytt oerhört mycket för mig. Det har stärkt mig och fyllt mitt hjärta med värme, respekt och kärlek.  Så mycket att det räcker att dela med mig av - tillbaka till er. Tack!

Min jul kommer att vara inslagen i små, lugna paket. Inte mer kravlöst än godbitarna på julbordet. Det mesta finns att köpa i hel eller halvfabrikat. De får bara en sista touch för att kännas hemlagade!
Inga dyra julkappar, helst inga alls. Barnen kommer att bli glada, även om tomten inte hade tid att stanna i år heller. Och nästa år är han definitivt en saga...

Ute snöar det igen. Vi får en vit jul, precis som vi önskar varje år när vi gör vad vi kan för att skapa julstämning.
Igår när jag kom hem, ägnade jag 45 minuter att skotta. Och då orkade jag bara halva uppfarten. Nu när jag tittar ut, är det lika mycket igen.

När jag nyss passerade termometern i köket, visade den 0 grader. Det är då den har en perfekt konsistens för att göra gigantiska snögubbar eller snölyktor.

Just idag har jag ingen lust med något av det. Inte skotta, inget annat heller.

Idag har jag min återhämtningsdag. Det är då jag ska ladda batterierna för att orka arbeta. Jag tycker det låter helt idiotiskt, men det är så det är. I alla fall just nu.
Jag har gått upp till 50% arbetstid. Jag vet inte om jag kommer att orka, men jag vill i alla fall göra ett försök.  Att vistas på kontoret lika länge som det tar att resa mellan bostaden och kontoret, känns lite meningslöst. Det är inte själva pendlandet jag behöver träna på. Eller så ingår det i hela paketet? Jag vet inte.
Jag orkar inte fundera så mycket just nu. Det är en dag i taget som gäller för mig. Varken mer eller mindre.

Om en vecka är det julafton. Jag vet att julen innebär en del planering. Alla andra år har just den planeringen varit färdig för länge sen. Alla julklappar varit inköpta och gömda i väntan på att slås in kvällen innan julafton. (egentligen har vi ju lämnat dem till tomten flera veckor innan jul) Vår tomte brukar ha så fullt upp, att han släpper den stora tomtesäcken utanför dörren....) Det blir nog så i år också. Till barnens stora besvikelse. Möjligtvis tror åtminstone ett av dem fortfarande på tomten. I går funderade dem varför någon hade strukit över några av klapparna på önskelistan (liksom, "bockat av den"). Inom loppet av några sekunder lyckades jag få ihop en någorlunda trovärdig historia som förklarade hur tomten varit förbi och tittat på önskelistorna...

Den här julen, finns knappt någon planering alls. Jo förresten, den finns en lapp som jag har lagt i köket. Den heter "önskemål till julbordet"...

Jag erkänner att jag nog fortfarande kämpar med att inte bry mig. Att kunna släppa kontrollen. Det går lite lättare men jag är långt ifrån i mål.

Nåväl, det lär bli jul i vilket fall som helst. Kanske blir den lika bra ändå, utan att jag har koll på allt. Om drygt en vecka vet vi.

Och visst är det väl bra med lite nya, annorlunda inslag i jultraditionen.

Jag hörde precis på nyheterna, att två personer har erbjudit vakterna vid julbocken i Gävle, 50 000 kronor för att lämna sin vaktpost några minuter.

Under tiden skulle man - hör och häpna: SNO julbocken, låta den  lyftas upp med helikopter och transporteras till Stureplan i Stockholm!!
Jag törs slå vad om - att några överförfriskade julfestfirare i förra veckan gjort en vadslagning om att ro hem denna aktion. Att kunna imponera på polarna med att visa upp julbocken på Stureplan. Och kanske t om tända eld på den! 
Va - vilken grej.

Vi lär inte få reda på sanningen. Det känns också som det minst viktiga just nu. Men jag slutar inte förvånas över något längre.

I början av mitt bloggande gjorde jag ett inlägg som handlade om min svarta dagbok. Den som räcker i tio år - en sån som farmor hade. Jag hade helt glömt bort att jag överhuvudtaget ägde en sån. Jag hade glömt, för att livet innehöll för mycket just då. För att min hjärna och min kropp hade sagt "paus snälla". Jag hade hört det, men jag orkade inte, visste inte hur jag skulle stanna. Jag hittade aldrig min pausknapp. Jag förlorade istället kontrollen och jag förlorade minnet. Inte allt, inte hela tiden. Men tillräckligt mycket och tillräckligt ofta för att jag skulle få problem.
Nu skriver jag varje dag i min dagbok. Jag konstaterar att livet går vidare. Och snabbt dessutom. Dagboken ligger på köksbordet och varje gång jag ska skriva de där fyra raderna, känns det som jag nyss har gjort precis just det.

För ett par dagar sedan hade vi det första terrorattentatet i Sverige. Terrorattentat - ordet vi är så vana att läsa och höra om - ändå blev det så nytt och så skrämmande. Jag arbetar bara ett par kvarter från plats där de båda attentaten skedde. 
Inte allt för sällan besöker jag de butiker som ligger bara någon meter från den plats där självmordsbombaren sprängde sig själv till döds. Självmord, ja visst kan man säga det, men avsikten var ju också att döda så många fler. 
De dagar när jag tar en omväg till tåget, passerar jag det övergångsställe där den första explosionen skedde. Jag kan varje gatsten. Jag går över gatan en meter från den plats där bilen stod. Kanske t om ännu närmare?  Men jag går där på vardagar, inte på helger. Då flyr jag innerstan. Den får jag nog av de dagar jag arbetar. 
Två dagar efter dådet konstaterar jag att livet går vidare. Precis som förut. Människor passerar platserna där det smällde. Man stannar inte ens upp utan passerar som man alltid har gjort. 

Mitt liv går också vidare, fast på ett lite annorlunda sätt. Jag stannar upp allt oftare. Funderar och känner efter. Reflekterar. Idag, på vägen hem tittade jag upp på det stora varuhuset. Det man befarade kunde vara ett mål för ett vansinnesdåd. Som tur var gick något fel på vägen och bomben utlöste för tidigt.

Jag brukar gå genom varuhusets nedre våning, istället för att passera på utsidan. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Kanske för att det är varmare inne än ute? Kanske för att jag ska få "känna en doft av den fina världen", som min mamma alltid säger. Eller bara för att att fly verkligheten en stund.
Idag, precis när jag hade gått igenom entredörren tänkte jag; tänk, om alla jag möter och jag själv skulle flyga i luften. Det har jag aldrig tänkt förut. Och jag bestämde mig för att aldrig tänka den tanken igen...

Det är fascinerande hur sårbara vi människor är. Vare sig det rör sig om ett terrorattentat eller att vi bara glömmer bort oss själva, hur mycket vi orkar och vill och bara "kör på". Vi påverkas, förr eller senare. Kanske mot vår vilja...

Idag är det tio dagar kvar till julafton. Jag har inte köpt så många julklappar i år. Det finns flera orsaker till det. Jag orkar inte gå ut i trängsel. Jag har svårt att tänka ut vad som kan "behövas". Jag har en begränsad kassa. Mer begränsad nu, när Försäkringskassan skickar lönechecken...
Jag har förberett barnen på att det inte blir så många paket i år. Det känns som om de har accepterat det. Vilka underbara och förstående barn jag har!
På vägen hem idag tänkte jag ändå: "jag kanske ska stanna till och se om jag hittar något mer...." . Sen besinnade jag mig. "Men herregud - varför det?!". De har redan allt de behöver och jag har större behov av att åka hem och landa. Vila en stund  - precis som det är tänkt. Det är det jag ska göra - inte snabbt springa in i en affär på vägen hem, för att köpa något  - "bara för att....."
Jag tänkte om. Jag tänkte rätt och jag är såååå nöjd över det.

Därför sitter jag nu hemma, i lugn och ro. Kaffet är precis uppdrucket. Stearinljusen brinner. Det skymmer inte riktigt ännu - men om bara en timme är det helt annorlunda. Jag har fått skriva av mig, reflekterat över livet en stund.
Det finns fortfarande tid att vila en stund på soffan. Och barnen - de kommer att må precis lika bra ändå. Kanske t om bättre?..

Jo - livet går vidare - fast på ett helt annorlunda sätt....

  ... och jag är inte bjuden på någon av dem??!!!

En gång, för många många år sen, var jag snubblande nära att att få sola mig i glansen av Nobelpristagare. Eller åtminstone vistas i samma byggnad - samtidigt.
Men där slutade tyvärr mina chanser att få gå på Nobelfesten. Mitt umgänge byttes ut från akademiker, till de som inte hade spenderat lika många år i skolan.
Det är inget jag direkt sörjer, men visst kan jag sakna mina vänner.

Den andra festen jag tänker på, är förstås Idolfinalen. I en musikintresserad familj, är förstås Idol ett givet och högst obligatoriskt inslag i underhållningsutbudet. Vi följer den från den första audition - till den nervpressande slutfinalen. I år har den musikaliska nivån på deltagarna varit hög. Jag njuter och gläds verkligen med dessa ungdomar och unga vuxna, som får möjligheten att leva sin dröm. 

Förra året, hade jag förmånen att vara där, på plats. Vi satt längst upp, längst bak i Globen. Framför oss hade vi fyra hysteriska tjejer som skrek till den milda grad att en av dem tuppade av. Det tog bort en hel del av njutningen. Men vi var där. Bara det. Jag hade gärna upplevt finalen på plats i år igen - men nu blir det inte så. I år har mina sympatier fallit på Jay. En hårdrockare från Skåne. Under den tuffa ytan, finns en mjuk och skör nallebjörn. Han har en begåvning, större än de flesta och jag hoppas att han får det stöd han behöver, för att kunna förvalta den, för att kunna leva sin dröm.

Alldeles nyss, medverkade han och hans motståndare i TV4's nyhetsmorgon. Jag vill minnas att vinnaren brukar dyka upp, med trötta lyckliga ögon - dagen efter finalen. I år satt båda finalisterna på plats, dagen innan istället. Kanske en bättre lösning?
Jag blev lite orolig för min favorit. Han verkade lite låg. Å andra sidan, kanske det inte är så konstigt. För på bordet låg Aftonbladet uppvikt - "Jay och Minnah är ett par"... Samma tidning, samma artikel trycktes upp under näsan på dem i sminket innan sändning. Det är väl inte det man önskar, när man står inför sitt livs dröm? Jag hoppas att de båda, kan bortse från kvällspressens skriverier. Sanning eller inte. Jag hoppas att de båda gör sitt livs framträdande, att de kan njuta av varje sekund. Och att min favorit vinner förstås!!
Jag och mina barn har tjejkväll i morgon och jag tror det kommer att bli riktigt mysigt. God mat, snacks, "alla kuddar och täcken". Inte riktigt som bänkarna i Globen förstås. Det blir lite annorlunda, kanske t om lite bättre?....

Idag är det vilodag från jobbet. Den har börjat i "slow mode" -som jag tror att de flesta av mina lediga dagar kommer att göra. Sakta, tyst, med nybryggt kaffe på bordet. När man drar ett djupt andetag, sprider kaffedoften ett alldeles speciellt lugn. Jag vet att det inte är speciellt nyttigt med kaffe - men doften - är underbar. Långt ifrån den hemska odör som ofta spreds sig över den stad jag är uppvuxen i. Den stad som är mest känd för sitt kaffe och för den stora julbocken som någon alltid lyckas tända eld på, strax före jul! Jo - man kan nog kalla det en tradition...

Det känns både konstigt och härligt att ha fått nå insikter, där det lilla och enkla spelar så stor roll. Att det betyder mer än allt. Jag önskar att alla som läser - funderar över hur ni lever ert liv. Vad som är viktigt. Kanske är det också så, att det "lilla i livet"  - familjen, vänner, ett lugnt liv, att njuta av en kopp kaffe, att känna doften av mossa i skogen, att bara vara - är det som egentligen är det stora i livet?!

Jag bor en bit från mitt arbete. På vintern tar det nästan tre timmar att åka fram och tillbaka. Det är en av anledningarna till att jag inte är på jobbet varje dag - mina 25 procent. Det skulle innebära att jag tillbringade mer tid på tåget - än vid skrivbordet....  Näe - det verkar inte vettigt.

Idag - efter den tredje arbetsdagen den här veckan, och efter sammanlagt nio timmars resväg för att arbeta de där stackars timmarna, så kom jag hem till huset där vi bor. Jag var ganska trött och såg fram emot att få lägga mig en stund och vila.
Nästan varje dag den senaste veckan har det snöat. Inte lika ofta har de snöröjt på vår lilla gata. Så idag, när den stora traktorn varit där, så var snövallen rejäl som blockerade vår infart. Inte speciellt hög, men den hade hård packad snö.

Fast jag egentligen inte orkade, så tog jag fram spaden och skottade infarten och utanför postlådan. För att brevbäraren ska komma fram. Ja men precis som man ska göra. Det här var det första jag gjorde efter jag hade släppt min väska innanför dörren. Sån är jag.

Det var verkligen rejält svårskottat. Snön hade packats av förbipasserade bilar under flera dagar i veckan.  Det tog sin tid. Det blev inte helt perfekt, men postlådan har nu fri framfart. Så har också min man som kör bil till jobbet.

Medan jag fortfarande var påklädd hämtade jag också posten. Och vad hittar jag där??!!! Jo - ett vykort från brevbäraren. På det kunde man läsa:

"Det är fint med snö....."
Det är för mycket kring din postlåda. Skotta och sanda så att jag enkelt och fritt kan nå lådan vare sig jag kommer med cykel eller bil.

Tänk på att inte skotta/ploga upp snö så att det bildar en vall som jag måste sträcka mig eller kliva över för att nå.
Tack för hjälpen!

Din brevbärare"

Jag funderar på att skriva ett svar och sätta på postlådan.

"Hej Brevbäraren
Jag tycker också att det är fint med snö.
Det som är lite lurigt med snön, är att den faller vid olika tidpunkter på dygnet. Ofta på dagen. Den snöröjs inte lika oregelbundet, utan det sker på dagtid. På dagtid, när jag och andra människor är på arbetet. Och under samma tid som du är på ditt arbete och delar ut vår post.
Jag förstår faktiskt - helt och fullt - att det är mitt ansvar att se till att postlådan är lätt åtkomlig. Jag förstår också, att det inte är möjligt att åka sju och en halv mil från jobbet, för att kolla om snöplogen varit där innan du kommer.

Jag förstår detta - helt utan påpekande.
God Jul!"

Jag tyckte alltså att det där vykortet var himla onödigt. OK, om det inte varit skottat på flera dagar, men så var inte fallet. Därför är jag lite förbannad! Jag blir det oftare nu tycker jag. Det är nog bra. Jag har hållit inne med min ilska alldeles för ofta. Bara svalt den och samlat på mig under år efter år. Och så har den fått ta energi den också... Tillsammans med allt det andra.

Nu har jag fått skriva av mig lite ilska. Och jag ska erkänna, att den här gången var den ganska kortvarig. Nu är jag glad igen!
Brevbäraren får nog inget kort av mig. Jag är inte tillräckligt långsint. Men förstår han eller hon inte den här enkla logiken - med sjöröjningen - ja, då får jag nog omvärdera mitt beslut.

Så sa mannen mitt emot mig på tåget i morse. Förmodligen talade han med en vän i mobiltelefonen. Jag vet inte, men hon hette Ulrika.

Av samtalet framgick att han suttit på tåget i exakt 55 minuter och kommit ungefär halvvägs. I vanliga fall "var han redan på kontoret vid den här tiden". Han tyckte det var "en alldeles fantastisk måndagsmorgon". Jo, det var förstås både ironi, uppgivenhet och kanske lite ilska som gav uttryck i hans påstående. 

Min alldeles fantastiska måndagmorgon på tåget, var varm och trång. Jag var omgiven av förkylda människor, trötta människor. Människor som var på väg till jobbet. Många - kanske de flesta -  var redan kraftigt försenade pga växelfelet. Det som hade inträffat mitt emellan två stationer - det hörde jag honom berätta för Ulrika.  En tidig måndagmorgon när den nya arbetsveckan just skulle börja för alla hundratals människor på tåget. Eller kanske tusentals? Jag har aldrig tänkt på hur många som egentligen får plats. Det tänker man inte på. Man bara sitter där och räknar antal stationer som är kvar innan det är dags att gå av...

Idag var alla gångar, alla utrymmen fyllda med försenade människor.
Så fort jag hade fått den där eftertraktade sittplatsen, flydde jag snabbt in i min egen trygga värld. Med mitt anteckningsblock och min avslappningsmusik. Idag kom jag ihåg att ta med hörlurarna. Att lyssna på radio fungerar inte. På tåget finns ingen täckning. Så fort jag börjar skriva, går en halvtimme väldigt snabbt. För snabbt. 

Jag är fortfarande sjukskriven 75% och jag arbeta 2,66 timmar per dag. Tidigare har det aldrig varit ett problem att hålla arbetstiden. Näe förresten, nu ljuger jag. Den har ofta blivit för lång. Det har varit för många saker som skulle hinnas med innan jag tyckte att det var OK att gå hem, eller släppa jobbet för den dagen.
Det är fortfarande svårt - att bara vara där 2,66 timmar.
Det känns mycket märkligt att det nu är så viktigt... Och ändå är det bara helt naturligt. För det är ungefär så länge jag orkar, innan jag blir trött. Innan jag känner huvudvärken komma smygande.
Jag hade ju trott att jag skulle orka längre. Det kändes nästan som förr - bara för att jag nu är på kontoret. Men nu vet jag att jag måste lyssna och känna efter. Då känner jag snabbt min begränsning. Det är så här det blir, när man fullständigt och helt ignorerar det den har försökt säga så länge. Att vi fortfarande är ett par, är ett under. Jag och min kropp. Alla relationer måste vårdas, och då menar jag också den mest självklara. Den som så många tar för given. Inte förrän den skriker högt, eller som i mitt fall var på väg att ge upp, lyssnar man, inser man. Med eller utan hjälp. 

På löpsedlarna som möter mig efter trappen uppfrån tåget, har "Ryssvärmen" bytts ut mot" Sibirienkylan". Den är på väg mot Sverige...
Vi kan också lära oss hur vi "blir av med sötsuget och får ett jämnare humör". gör vi bara det, minskar vi 4 storlekar.Fyra Jag undrar - är det detta det mest spektakulära tidningarna har att rapportera om? Eller att "Idol Camilla" är gravid?Vem är det?! Nu heter de ju Jay, Olle och Minnah.

På väg hem från tåget, efter min arbetsdag på 2,66 timmar (som väl blev närmare 4 timmar...) märker jag att jag har klätt mig alldeles för dåligt. Mössa och varma vantar låg hemma i garderoben till ingen nytta. Om Sibirien kylan verkligen är på väg, gäller det att vara bättre förberedd till i morgon...

Väl hemma blev jag liggande på soffan. Jag var nära att somna. Kanske jag gjorde jag det också?  Någon sa, "det är 18 dagar kvar till jul". I morgon är det
t om ännu mindre. Jag har fortfarande inte köpt några julklappar. Jag drar mig för att gå ut och trängas bland människor och ändå har vi dragit ned den kommersiella delen av julen väsentligt de senaste åren. En liten bit för varje år. Själv skulle jag helst strunta i julklappar helt, men vad gör man inte för barnen?...Önskelistorna är för länge sedan nedskrivna. Jag vet var de sitter, inte vad de innehåller. Jag måste kanske ta reda på det? Fast, det gör jag nog en  annan dag...   

Jag knäckte precis nöten varför dagarna går så himla fort nu. De tar nämligen slut redan tio över tre.  Det är ju inte klokt. Det börjar skymma klockan tre på eftermiddagen. Inte undra på att tiden rusar fram, när vi bara har halva dagar.
Ljuset bara försvinner. Och vi vänjer oss aldrig...

Idag var det en helt vanlig fredag. En lugn och skön dag, där min dag, började med morgonkaffet och ett tänt ljus när barnen hade gått till skolan.

Någon vecka innan jag släppte taget för att bege mig mot botten, vågade jag också ta beslutet att gå ned till deltid. Något som jag kämpat emot i drygt tre år.
Jag var rädd att tala om vad jag hade för behov, jag var rädd för att inte hinna med, för att bli ännu mer stressad. Att det gick ut över mig själv och familjen, att de fick leva med en trött och irriterad mamma, var tydligen inte tillräckligt för att jag skulle ändra mig. Och jag hann inte mer, jag blev inte mindre stressad...

Den här gången fanns det inget alternativ. Jag kände på mig att den sköra tråden var på väg att gå av. Det som jag förnekat och förnekat höll faktiskt på att hända.
Jag grep det sista skälvande halmstrået, nämligen att gå ned till deltid, för att få det andrum jag behövde för att orka. För att leva.
Jag hade valt att fördela tiden, så att jag skulle vara ledig på fredagar. Det är dessutom barnens kortaste dag, vilket skulle ge oss lite välbehövlig kvalitetstid tillsammans. Fredagarna skulle bli min räddning. Jag hann vara ledig en fredag - innan jag bröt ihop.

Under de senaste veckorna, när jag har förberett mig på att komma tillbaka till jobbet, så har vetskapen om att fredagarna finns, gjort det hela lite lättare. På så sätt, kan jag forsätta jobba med mina tankar och funderingar.
Leva efter de nya insikterna. De som faktiskt gör, att alla dagar i veckan ska kännas bra. Det kommer att finnas tid för både reflektion och vila. Något som helt saknats i mitt gamla liv.

Den senaste tiden, har förändrat mig. Jag är fortfarande mitt uppe i den processen. I går läste jag själv det inlägg jag skrev om att just förändras. Vilken del av mig som behöver förändras och hur gör jag det utan att förlora mig själv?
Där och då skrev jag att jag låter tilliten bli tryggheten i den förändringen. Att leva en dag i taget, att känna efter och lyssna på vad kroppen säger till dig - är egentligen det enda jag behöver tänka på. Jag känner mig förtrogen med att "det andra" löser sig av sig själv. Jag tror att det fungerar.

Jag har tidigare berättat om min barndomsvän. Min livs vän.
Vår kontakt och vänskap har nått en annan dimension den senaste tiden. Den har fått annan mening genom det som livet har tagit oss båda igenom. Hon har sin historia - jag har min. 
Hon skrev en så klok sak till mig igår som jag bara måste få citera;

En helt vanlig fredag har bara hunnit bli eftermiddag. Nu är det helt mörkt ute.
Jag har tänt några ljus. Några tankar och reflektioner har fått bli till ord.

Skymning har blivit mörker på några minuter...