...och börjar sakta förstå.

Nu börjar tankar och funderingar att snurra i huvudet. Jag börjar att förstå hur många saker jag behöver ändra på.

Efter de senaste dagarnas samtal och reflektioner, så har jag fått en annan tanke till mig - eller mer än fråga faktiskt. "Vem är jag egentligen?" Jag som under hela mitt liv försökt leva upp till andras förväntningar, genom att vara på ett visst sätt, ställs nu helt plöstligt inför frågan "Vem är jag?" Vad vill jag, vilka behov har jag? Är jag den som alla tror?

Så länge jag kan minnas, har jag försökt att göra mitt allra bästa - i alla lägen. För mig var det inte OK att "göra fel". För mig har det inte varit OK, att strunta eller vänta med saker på "att göra listan". Att be om hjälp.
Det har inte spelat någon roll om det har varit på jobbet eller hemma.
En tidigare chef, sa till mig för många år sen: "jag vill att du ska göra fel"... Jag bara tittade honom och tänkte - "Du måste skoja?! Är du dum eller? Varför då?! " Redan då - för kanske 10-15 år sen, såg han och säkert många andra, det jag börjar förstå nu. Att det är OK att göra fel, att misslyckas. Det är OK att vara sig själv och slappna av. Det är OK att be om hjälp.

  
Om ni bara kunde ana, vilken press det är, och har varit att leva så här. Att vända ut och in på sig själv, att pressa sig och ta de sista krafterna till att slutföra något, bara för att på något sätt få bekräftelse eller tillfredsställelse. I tron att då blir man en bra och omtyckt person. "och när andra är nöjda...då blir jag nöjd...". Var det inte så jag sa?  Att aldrig tillåta sig att vila och bara strunta i allt.... Det har inte varit lätt och jag har drivits av krafter, jag inte kunde styra över.

När man hamnar i en situation där orken har tagit slut och där trötthet, håglöshet, hopplöshet och negativa tankar tar överhanden, så blir man ingen rolig vän, hustru eller mamma. Jag förstår det nu.
När livet blir en kamp för överlevnad, så blir varje samtal, varje klagomål, varje bitsk kommentar - ett slags rop på hjälp. Så tänker man kanske inte, Så har jag inte heller tänkt - förrän nu. Man hör bara någon som är negativ och som suger kraft och energi ur sin omgivning. Nu förstår jag, att jag vid många tillfällen har varit just en sån person. En sån person som jag inte skulle vilja umgås med, en sån person som jag absolut inte vill vara.

Jag förstår också att jag kan ha skrämt iväg personer, vänner.
Vem vill umgås med någon som hela tiden måste vara "perfekt", som aldrig kan göra fel? Vem vill framstå som otillräcklig, mindre värd i sällskap med en sådan person.  Inte många i alla fall. Inte jag heller.

Det är både skrämmande, jobbigt  men faktiskt också väldigt spännande att få omges av dessa funderingar. De börjar bli tydliga för mig först nu. Först nu, när jag har tillåtit mig att "misslyckas". När jag har tillåtit mig att vila så mycket, så att det finns energi över, till att komma närmare själen.
Det skulle vara lätt att bryta ihop fullständigt nu och jag är glad att jag har fått möjlighet att samla på mig tillräckligt mycket krafter för att stå emot.

Kära vänner och ni andra som läser;  Ingen är perfekt -inte jag heller. Jag vill inte ens vara det. Det är en befrielse att få känna det och att få lära känna sig själv...

 

Kattis

12 november 2010 11:15

Det är konstigt, jag vill tro att en del av det hela föds man med. Jag menar mentaliteten, hur mycket man kan säga nej, utan att frätas sönder i kroppen. Varför jag tror det är för att det inom en barnaskara kan finnas båda delar. Jag började läsa din blogg nu, "hinner" inte läsa allt, men det jag läst är väldigt intressant o skrämmande. Skrämmande då det finns så mycket som är, "lika som jag", fast man inte vill se det. Enklare att skjuta igen luckan o köra vidare :S Jag landade när vi fick hussvamp i vår kåk, (inte ägd i så många år, när den kom o hälsade på), min make var satt på rygginsititut, jag pluggade heltid, hade tre barn mellan 2-7 år hade djur hemma, vi själva var tvungna att bo i lgh 3 km från djur o kåk. Vi var tvugnga att "hänga" med i försäkringsbolagets hantverkare, då föräkringen bara täckte 75%. Detta gjorde att endera var det bara att ge upp, eller sänka o släppa allt annat än, vi/vårat. Det räckte med att jag tappade så ynka som en penna på golvet o jag stortjöt :S Nå vi lyckades :D Men jag tappade så mycket annat, gnistan, glädjen.. (Nu förstår jag att det bara var en mellanlandning, planet lyfte igen). Men hur lär man sig att säga nej, då människor lärt sig att man inte just säger nej? När folk som man vill säga nej, inte kan ta just ett nej? Utan de ger en dåligt samvete, undrar om det från begynnelsen är så att det är flera sådana situationer som uppstått, att man utsatts för sådana människor. Sedan vill jag inte bli som dessa som inte klarar av att jag säger nej, eller de som anser att alla andra ska "GÖRA", för nu har jag gjort mitt(som kanske inte ens är en fjärdedel av det som ska göras) Hm, ja jag vet inte,man grunnar mycket o blir inget klokare :P Idag är det så att jag hellre avstår från att göra saker, allt möjligt som har med prestation att göra, bara för att jag!! jag vet inte, jag klarar inte av att inte, klara det till mina, ja krav helt enkelt. Ledsen det blev en låång kommentar, o skulle kunna bli såå mycket längre men det bubblade bara liksom när väl en bokstav var tryckt.
Jag hoppas verkligen du hittar vart du vill vara så du mår bra o finner balansen i det hela :D

http://fritiden.bloggagratis.se

Anna-Karin

15 november 2010 14:23

Hej Kattis!
Tack för din låååånga kommentar. Jag känner igen det där - när man väl börjat skriva, går det nästan inte att sluta. Sällan har man väl varit så snabb?!
Att skriva samtidigt som jag funderar har varit väldigt bra för mig och det tänker jag fortsätta med även när jag blir frisk. I vilken form får vi se - men visst föds det drömmar..
Bra att du känner efter - Ta väl hand om dig!
Kram AK

 

Sophie

12 november 2010 11:31

Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Speciellt alla bitska kommentarer som egentligen är ett rop på hjälp... Som du säger: Ingen är perfekt, å det är väl en jäkla tur, vi lever ju för att lära!! ;)

http://sophiesrum.bloggplatsen.se

Anna-Karin

15 november 2010 14:20

Tack Sophie! Jo, jag har förstått att vi är många som känner så här. Vi får stötta varandra! Vilka härliga bakverk du har på din blogg. Nu fick jag lite inspiration! Ta hand om dig/Kram AK

 

sus

12 november 2010 18:06

Applåderar..VA härligt att du e på "gång" att du är på väg till en förändring -Sånt e alltid så skoj att läsa om. -Lycka till.

http://dusisus.bloggplatsen.se

Anna-Karin

15 november 2010 14:17

Tack snälla! Det känns skönt att det vänder.... Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...