Idag kände jag mig som en bra mamma. En jättebra mamma.

Jag har två underbara barn, två prinsessor. Ingen av dem har ljust, lockigt hår. Ingen av dem bär docksöta klänningar - har heller aldrig gjort. De har spikrakt hår, ibland lite rufsigt. De bär hellre jeans och mysbyxor. De är sig själva och de är helt underbara.
Om ni bara visste, hur många gånger vi har gråtit tillsammans. Hur många gånger jag har förklarat, att jag egentligen inte är arg på dem. "Nej vi vet, säger de - du är bara trött, mamma".

Idag var jag en glad mamma. En jätteglad mamma.

Vi försöker att skapa lite egen tid med barnen. Stunder där de får vara sig själva, utan någon som hela tiden avbryter och försöker fånga de vuxnas uppmärksamhet. Stunder där vi kan få möjlighet att prata i lugn och ro - tillsammans. Idag var en sån dag.

Jag stod i badrummet och gjorde mig iordning. Min äldsta dotter (som är 9 år) hade redan gjort det jag just skulle be henne om - nämligen kolla om det fanns någon biofilm hon ville se. Bio, brukar bli ett inslag i dessa "mammamys" dagar. Man hinner med det också. "Du får bestämma vilken film vi ska se" - ropar jag från badrummet. "Vi kan väl försöka hitta någon som vi båda vill se...." svarade hon. Det behöver man knappast kommentera mer.

Nu slutade det ändå med ett val som kanske vägde lite mer på hennes sida - än min. Hon är en jätteklok tjej. Hon skulle absolut kunna se en "vuxenfilm" - men frågan är vilken typ av film som är mest lämpad.

Väl framme på den stora gallerian, där också biografen finns, hittade vi ett bra café där vi kunde börja med lunch. I affären mittemot sålde de Apple datorer. Vi stod där en stund och drömde om en papperstunn dator - en sån som knappt väger nåt. En sån som jag skulle vilja ha med mig i väskan....

Filmen vi såg handlade om en stor stor hund. Jag minns inte hur många gånger jag frågade min dotter " Vad hetten filmen nu igen - som vi skulle se?" Hon minns säkert, om jag skulle fråga henne.
Den stora hunden - Marmaduke, lärde sig att det inte är någon bra idé att försöka bli någon annan, än den man redan är. Man ska vara sig själv, tro på sig själv och sin förmåga. Inte spela någon roll. Det pratade vi om i bilen på vägen hem. Hur viktigt det är - att vara sig själv.

Jag har aldrig varit någon bra skådis. Jag har varit den samma privat och på jobbet - det är i alla fall så jag har uppfattat mig själv. Jag erkänner dock att jag många gånger önskat att jag var annorlunda. Inte någon annan - utan bara lite annorlunda.
När jag bytte arbetsplats för drygt tre år sen, tänkte jag - "nu har jag chansen, att bli någon annan. Vara lite "vassare", coolare. En tuff tjej.

När jag läste arbetsbetyget från min chef, på den arbetsplats jag tillbringat många år av mitt liv - då bestämde jag mig för att fortsätta vara den jag är.
Jag förstod att det var precis just därför - som jag hade fått det fina betyget -

inte för att jag var någon annan.

Var glad och stolt för den du är. Var glad och stolt för det du gör - oavsett om det är på arbetet eller hemma.

Min självkänsla har verkligen varit på botten. För ett tag sen, förstod jag inte ens att det handlade om det. Jag visste knappt vad  självkänsla betydde.

Jag har inte trott på mig själv, jag har aldrig känt att jag är bra som jag är. Att jag är bra. Att det jag gör är bra.
När jag började mitt nya jobb, fick jag fylla i ett test. Förmodligen för att de kolla vem jag var, min personlighet. Jag minns speciellt en fråga - den löd: "Vad ger dig tillfredsställelse i ditt arbete?". Jag minns lika väl hur jag svarade: "När andra är nöjda med vad jag har gjort." När andra är nöjda...

Då tyckte jag det var ett helt självklart svar. Det har jag också tyckt - ända till för en månad sen. Då - när mitt liv fick ta en annan vändning. 
Den "första dagen" - jag kallar den så. Dagen när jag vågade släppa kontrollen, då pratade vi mycket om självkänsla- jag och min chef. Om självkänsla och om att våga. Våga tro på sig själv, våga släppa kontrollen, våga erkänna.

Då när vi satt där och pratade - då hörde jag för första gången hur fel det lät - "när andra är nöjda"...

Jag vet att ingen uppfattar mig som en självisk person - snarare tvärtom.
Jag vet att många tycker att jag gör ett jättebra jobb. De är nöjda.
När min chef sitter bredvid mig i soffan - den första dagen - och berättar all positiv feedback, berättar vad alla tycker då gråter jag och säger; "Jag vet, men det känns som de pratar om någon annan. Inte om mig."

Nu är jag nöjd. Jag har börjat om. Jag förstår och jag vågar - tro att jag kan. Att jag är bra. Jag är nöjd med det jag skriver. Jag har bara varit mig själv. Berättat precis hur det är och har varit. Jag har berättat om minnen som har dykt upp under mina dagar, om mina reflektioner. Jag har bara varit mig själv. Inget mer.

Idag vill dela med mig av en annan av de låtar jag lyssnar på när jag ute och går. Den handlar om att vara sig själv. Det är faktiskt det enda man kan vara...