Tillbaka på jobbet efter två månader i en annan värld. Min egen värld.
Jodå, det var många som hade saknat mig och många som jag har saknat.

Dagen blev fylld av värme och glädje. Jag var inte nervös, jag kom fortfarande ihåg portkoden. Rörelsemönstret över knappsatsen fanns där i ryggmärgen. Frågar ni mig efter sifferkombinationen, är jag inte lika säker på svaret. Det har gått två månader, det kändes mer som två dagar. En vanlig helg som passerat. Det fanns dock en stor skillnad. Tjejen som gick in idag log och hållningen var upprätt och stolt.

Idag fanns inga krav, inga måsten. Inget annat än en lugn, glad och trygg start. Det hade min kloka chef bestämt. Det blev det verkligen. Kramarna blev långa och innerliga. Ärliga och välkomnande. Tack alla!   
Nu märker jag att jag är väldigt trött, trots denna jätteinjektion av positiv energi. Intrycken har varit många, krafterna fortfarande rätt svaga.

Jag fascineras över hur och vad jag registrerar i min omgivning. 
På perrongen vid den sista stationen innan tåget nådde centralen strax efter 08.00 i morse, stod i vanlig ordning alla de som var på väg till jobbet denna riktigt kyliga novembermorgon. Min uppmärksamhet fångades av en tjej i mörkblå täckjacka. På huvudet hade hon en stickad ceriserosa mössa. Samma rosa färg kunde jag urskilja i hennes randiga halsduk. I handen höll hon en kaffe i brun pappmugg med lock. Kanske hade hon köpt den på Pressbyrån precis utanför stationen?  Tåget norrut var ett "kort tåg", vilket innebär att det är hälften så många vagnar mot vad det brukar vara och bör vara den här tiden på dagen. Det stannar därför med tågets första vagn på mitten av perrongen. Inte längst fram, där tjejen i den blå täckjackan hade ställt sig för att komma så långt fram som möjligt, så nära utgången som möjligt när hon sen ska kliva av. På så sätt sparar hon någon minut varje dag....
Jag såg henne springa med sin stora väska så fort hon kunde, utan att spilla ut kaffet. Även om muggen hade lock. Mitt tåg fortsatte sakta söderut, i motsatt riktning. I det "korta tåget" stod människor tätt, tätt, i vagn efter vagn.

Jag hann aldrig se hur det gick för tjejen i den blå täckjackan, men jag minns att jag tänkte på hur galen hela situationen var. Att hon kanske inte ens fick någon plats. Att hon kanske fick dricka sitt förmodligen rätt smaklösa automatkaffe där i den stränga kylan på perrongen i stället. Hur hennes puls ökade för varje vagn hon fick passera utan att ens komma in.  Eller hon djupt hon skulle andas ut, efter att ha klämt sig in, mellan några andra resenärer. Några som som där och då känner att det kommer att bli väldigt trångt innan det är dags att kliva av. Just det funderade jag på medan mitt tåg knarrade fram på de nedisade spåren. Och hur det för bara några månader sen kunde ha varit jag som hade den blå täckjackan...

I mitt tåg gav varje andetag en svag rök. Som det blir när man andas och det är riktigt kallt ute, eller när värmen på tåget inte fungerar.

Jag var på väg tillbaka till jobbet. Jag såg på livet med andra ögon. Jag visste att en bra dag väntade mig.  Att jag var saknad och varmt välkommen tillbaka...