En ny vecka har just börjat. Klockan är strax efter halv tio - någonstans mitt emellan morgon och dag.
Jag försöker nu att vara uppe istället för att gå och och lägga mig igen när barnen har gått till skolan. Att sova några timmar till, har ju varit min rutin de senaste två månaderna. Det har varit något som jag har behövt för att återfå kraften.

En del av tröttheten finns fortfarande kvar, så visst skulle jag kunna sova några timmar till även idag, men det finns en anledning till det och det får jag lära mig att leva med.

Nästa vecka vid samma tid, är jag tillbaka på mitt arbete igen. Förra veckan kände jag för första gången mig redo att hälsa på mina kollegor igen. Inte förrän då, fanns mod, kraft och lust att gå dit igen. Det blev ett lustfyllt möte. De är så gulliga mina kollegor. Omtänksamma, vänliga och fulla av humor.
Under en lång tid - innan jag blev sjuk - var de just anledningen till att jag orkade en dag till och en till... Men till slut, hjälpte inte ens det.

Nu tycker jag att det ska bli roligt att komma tillbaka. Jag vet inte alls hur det kommer att kännas när jag väl är där. Men just nu, känns det roligt. Det känns som om jag ska orka. Och det blir ju förstås en mjukstart, med reducerad tid under en tid. Jag känner mig helt trygg.

Utanför fönstret känns det återigen som hösten har fått ge med sig. Löven rör sig sakta i vinden. Fortfarande håller många löv sig krampaktigt fast i äppelträdet. Det känns inte som det brukar vara så. Men jag antar att ju kyligare vinden blir, ju starkare den blir, desto färre blir också löven.

De som redan har fallit av, har jag lagt över mina blomrabatter. Jag brukar göra så varje höst, skydda de spröda blommorna mot den stränga vintern som väntar.
Jag är bra på att ta hand om andra. Nu ska jag också bli bra på att ta hand om mig själv.

Jag antar att jag inte är ensam om att längta efter Advent så här års. Jag längtar efter ljusen, efter doften av hyacint och stjärnanis. Jag längtar efter en värmande glögg och hembakade pepparkakor som barnen har gjort.
Jag tänder alla ljus i rummen vid den tid när mörkret tar över dagen. På något sätt känns allt mer fridfullt då,  mera lugnt på något sätt. Precis det jag behöver. Precis det alla behöver.

Nu känner jag ett lugn inombords,  både när jag är ensam och i sällskap med andra. Jag lär mig att leva kravlöst, vilket just nu gör att jag hela tiden måste hålla koll på både känslor och tankar. En person som har levt stora delar av sitt liv, med höga krav på sig själv, kan inte från den ena dagen till den andra "bara släppa allt". Det går inte. Så fungerar i alla fall inte jag. Jag måste istället hela tiden vara vaksam, på allt som händer inom mig, på alla invanda mönster och redan i tanken stoppa dem från att bli en handling. Så helt jag har faktiskt inte släppt kontrollen, åtminstone inte den här delen.
Men det känns att det nu är för en god sak. Då är det okej. På sikt hoppas jag ha lärt mig hantera de här situationerna på ett sätt  - så att jag slipper vara medveten i samma utsträckning som jag är idag.

En ny vecka har börjat i mitt nya liv...