Just den meningen har en alldeles speciell betydelse i mitt liv. Nu är det nära.
För många år sen, träffade jag prinsen som räddade mig. Han var ung, jag var lite äldre. Vi träffades av en tillfällighet - som i allra flesta fall. Det var sommar och jag hade tagit ledigt en långhelg.

Vi bodde långt från varandra och våra liv delade inte många likheter - inte till en början i alla fall. Kanske var det också en av anledningarna till att vår kombination blev alldeles extra lyckad. Det jag saknade i mitt liv kunde han tillföra - och tvärtom. Tillsammans var vi starka.

Ofta kände jag att vi hade alla odds emot oss. Åldersskillnad, geografiskt avstånd, var vi befann oss i livet. Men det fanns något speciellt - något som gjorde att vi vågade tro på vår kärlek, fast andra tvivlade.

Vi fick lära känna varandra på avstånd. Vi pratade och skrev - varje dag. Eller JAG skrev, men det gjorde inget att han inte skrev tillbaka. Han besvarade ändå alla meddelanden på ett sätt som bara stärkte mina känslor för honom. 
På grund av det geografiska avståndet, hade vi inte möjlighet att träffas varje dag, vilket förstås var en anledning till detta så här i efterhand överdrivna kommunicerande...

Det kunde gå sju veckor mellan varje gång vi fick träffas. Jag förstår inte hur vi fixade det. Sju veckor. Det är en oändlig tid när man längtar...
Varje gång, varje dag de sista veckorna inför våra möten, sa vi alltid: Nu är det nära... Det höll hopp och längtan uppe.

I dryga tre långa år fick vi säga "nu är det nära". Det har vi fortsatt med i andra sammanhang, men varje gång känns precis som då. Alla minnen kommer tillbaka. Längtan finns fortfarande kvar.

Det var mer än sjutton år sedan. Idag lever vi ett hektiskt familjeliv. Eller åtminstone har vi gjort det. För jag vill, hoppas och tror att inte bara mitt liv kommer att bli annorlunda, utan även hela familjens. Nu när det handlar om att känna efter och inse att man inte kan göra allt. Att livet, kärleken och familjen - går före allt annat.

Jag önskar att tiden gick att vrida tillbaka. Att jag inte hade varit den där mamman, som irriterad och stressad skrikit på mina barn var och varannan morgon. Mina ljuvliga tjejer. Jag önskar att jag hade varit en glad hustru fler dagar än jag var var arg, irriterad och stressad.
Jag önskar det för deras skull - och för min egen. För den som mått allra sämst, är nog jag. Som sårat utan kontroll. Det var aldrig min mening. Jag försökte bara ha kontroll på allt annat. Det som egentligen inte spelar någon roll.

Under den senaste tiden har jag rannsakat och reflekterat. Funderat över mina handlingar och anledningen till att jag agerat på olika sätt.
Det har varit smärtsamma insikter många gånger, men också oerhört lärorika. Många gånger har inte ens förstått hur jag kunnat göra eller inte göra på olika sätt. Hur jag har kunnat svälja mer och mer - utan att känna var gränsen har gått. Att den egentligen var passerad för länge sen...

Livet går nu vidare. Jag har förlåtit mig själv - att min familj har gjort det samma är jag säker på. Det är så med villkorslös kärlek.
Jag känner på mig att hela familjen kommer att må bättre.  Det känns underbart!

Barnen bakar pepparkakor. Nu är det nära...

Mer än himlen är blå och havet är djupt. Mer än livet är - älskar jag Dig underbara du.