Jag har precis lärt mig att sitta stilla. Jag har lärt mig och förstår att det är helt OK att VILA ett tag emellanåt.  

Man behöver inte hela tiden vara igång, göra något. Kasta sig från det ena mailet till det andra, hinna med så mycket som möjligt innan nästa möte. Eller städa, tvätta, promenera - ja vad det än må vara. Det är OK att ta en paus ibland på jobbet, det är OK att bara sitta stilla en stund i soffan. Jag har inte tyckt det förut. Jag har känt mig onyttig, rastlös. Jag har tyckt att jag slösat bort tiden - tiden som ändå är så otillräcklig.

En av mina närmaste vänner frågade mig för några veckor sen, någon av de allra första sköraste dagarna - på mitt nya liv. "Menar du att du får dåligt samvete när du sitter stilla i soffan?". Ja , svarade jag. "OK - då menar du också att du får dåligt samvete för att du tar hand om dig själv....". Då hörde jag hur dumt mitt svar lät. "Ja - jag har dåligt samvete för att jag tar hand om mig själv..."

Jag har precis lärt mig att tänka - NEJ - jag ska inte, jag måste inte - jag behöver...

Bara någon vecka innan jag gick hem från jobbet,  kanske var det bara några dagar innan - jag minns inte - då spenderade jag en dag med en vän som funnits vid min sida i stort sett hela livet. Vi träffades i en lekpark när vi var ca 3-4 år och ända sen dess har vi följt varandra genom livet.
Hon är en sån vän, som alltid finns där. Som alltid kommer att finnas där - kanske inte varje dag - men ändå alltid.
Stundvis har hennes liv varit tufft och orättvist. Hon har kämpat, gråtit - och hon har segrat. En stark kvinna. Det var hon som sa - "det är dags nu..." Fyra magiska ord som gick rakt in i mitt hjärta, rakt in i min själ.

Vi satt den där söndagen, på en bänk vid vattnet och talade om livet. Så här i efterhand, förstår jag att min kropp började redan där förbereda sig på att något skulle hända, något måste hända. 
Hon sa; "räkna med att det kommer att ta lång tid, kanske två år..."
Då - när hon sa det, tänkte jag bara ; "två år - det låter ju inte klokt, inte möjligt, det har jag inte tid med. Så länge orkar jag inte..."
Vis av den lilla erfarenhet, jag nu fått på livets nya väg, tror jag att två år är fullt rimligt. Det är kanske t om en kort tid i sammanhanget. Jag förstår också att allt inte sker på en gång. Det är små, små steg. Små små framsteg, som kommer att ta mig dit.

Min blogg har inte funnits lång tid. Inläggen har inte hunnit bli så många - ännu. Jag har valt att göra det lite annorlunda - på mitt sätt. Med eftertanke, där en tanke jag får till mig, får bli tydlig genom ord och meningar. Det är då jag skriver.
Jag har mött en rad fantastiska människor här och i anslutning till den situation jag nu befinner mig i. De har alla genom sina kommentarer och mail, delat med sig av sina erfaranheter, sina historier  och sina resor. De har låtit mig förstå att det är en lång resa som väntar. En resa och en väg som med största sannolikhet kan bli både krokig, lång och svår. Jag behöver bli en "ny människa". Jag behöver tänka annorlunda. Någon sa - "Man mister en bit av sig själv, blir någon annan som man måste lära sig att älska igen på något sätt" . Just den meningen kommer jag att bära med mig. Det känns både svårt och spännande på samma gång.

Jag förstår att jag måste ändra på en del av min personlighet - på de sätt jag gör saker, säger saker. På sätt som jag agerar, på jobbet, hemma och i andra sammanhang.  För visst har JAG en stor del i det som har hänt och det som nu händer. Det går inte att helt att skylla på någon eller något annat. Så är det förstås.

Det är känns som en svår balansgång. Jag vill ju inte ändra på allt - för då blir det ju inte jag. Hur gör man?

Nu rusar jag inte fram i livet längre. Jag njuter av att njuta - att se, röra, höra och uppleva små, små ting. Förut - innan resan började - så snurrade allting - hela livet runt omkring mig som en jättestor karusell. Jag gick runt, runt - stirrade framför mig med håglös blick och gjorde vad jag kunde för att inte bli yr och må illa.
Nu ser jag istället alla de människor, som fortfarande befinner sig mitt i karusellen, de som vill gå av men inte hittar vägen ut. De som småspringer, som korsar mellan människor på trottoaren, med datorväskan i ena handen och träningsväskan i den andra. Blicken är tom och lite stirrig. De vill inte, men de måste. De bara rusar på.
Jag mår inte illa längre. Jag fick hjälp ut ur karusellen och det är jag otroligt tacksam för. Jag hade aldrig klarat det själv. Så enkelt är det.

Min andning är lugnare. Jag börjar sova hela natten. Jag sa till doktorn, första gången jag var där - "näe jag tror inte mina problem beror på stress...." Jag hörde mig själv säga det. Jag trodde inte det - jag ville inte tro det.

Nu har jag vilat, nu sover jag. Jag har slutat att tappa håret. När jag skriver så kommer orden med igen. Ofta får jag tänka länge på vad det står. Men de kommer. Nu kommer själen närmare och närmare...

Det är nu jag börjar bli rädd.

Jag har börjat att släppa kontrollen. Jag möter livet och det som händer med tillit. Det är helt nytt för mig. Men jag har bestämt mig för att gå från detta starka kontrollbehov som jag levt med i hela mitt liv, till ett liv i harmoni, där tilliten spelar den starkaste rollen. Det är svårt, jättesvårt och jag känner mig riktigt skakis emellanåt. Men det är så jag vill att det ska vara. Jag vet att jag måste våga för att vinna.