...och börjar sakta förstå.

Nu börjar tankar och funderingar att snurra i huvudet. Jag börjar att förstå hur många saker jag behöver ändra på.

Efter de senaste dagarnas samtal och reflektioner, så har jag fått en annan tanke till mig - eller mer än fråga faktiskt. "Vem är jag egentligen?" Jag som under hela mitt liv försökt leva upp till andras förväntningar, genom att vara på ett visst sätt, ställs nu helt plöstligt inför frågan "Vem är jag?" Vad vill jag, vilka behov har jag? Är jag den som alla tror?

Så länge jag kan minnas, har jag försökt att göra mitt allra bästa - i alla lägen. För mig var det inte OK att "göra fel". För mig har det inte varit OK, att strunta eller vänta med saker på "att göra listan". Att be om hjälp.
Det har inte spelat någon roll om det har varit på jobbet eller hemma.
En tidigare chef, sa till mig för många år sen: "jag vill att du ska göra fel"... Jag bara tittade honom och tänkte - "Du måste skoja?! Är du dum eller? Varför då?! " Redan då - för kanske 10-15 år sen, såg han och säkert många andra, det jag börjar förstå nu. Att det är OK att göra fel, att misslyckas. Det är OK att vara sig själv och slappna av. Det är OK att be om hjälp.

  
Om ni bara kunde ana, vilken press det är, och har varit att leva så här. Att vända ut och in på sig själv, att pressa sig och ta de sista krafterna till att slutföra något, bara för att på något sätt få bekräftelse eller tillfredsställelse. I tron att då blir man en bra och omtyckt person. "och när andra är nöjda...då blir jag nöjd...". Var det inte så jag sa?  Att aldrig tillåta sig att vila och bara strunta i allt.... Det har inte varit lätt och jag har drivits av krafter, jag inte kunde styra över.

När man hamnar i en situation där orken har tagit slut och där trötthet, håglöshet, hopplöshet och negativa tankar tar överhanden, så blir man ingen rolig vän, hustru eller mamma. Jag förstår det nu.
När livet blir en kamp för överlevnad, så blir varje samtal, varje klagomål, varje bitsk kommentar - ett slags rop på hjälp. Så tänker man kanske inte, Så har jag inte heller tänkt - förrän nu. Man hör bara någon som är negativ och som suger kraft och energi ur sin omgivning. Nu förstår jag, att jag vid många tillfällen har varit just en sån person. En sån person som jag inte skulle vilja umgås med, en sån person som jag absolut inte vill vara.

Jag förstår också att jag kan ha skrämt iväg personer, vänner.
Vem vill umgås med någon som hela tiden måste vara "perfekt", som aldrig kan göra fel? Vem vill framstå som otillräcklig, mindre värd i sällskap med en sådan person.  Inte många i alla fall. Inte jag heller.

Det är både skrämmande, jobbigt  men faktiskt också väldigt spännande att få omges av dessa funderingar. De börjar bli tydliga för mig först nu. Först nu, när jag har tillåtit mig att "misslyckas". När jag har tillåtit mig att vila så mycket, så att det finns energi över, till att komma närmare själen.
Det skulle vara lätt att bryta ihop fullständigt nu och jag är glad att jag har fått möjlighet att samla på mig tillräckligt mycket krafter för att stå emot.

Kära vänner och ni andra som läser;  Ingen är perfekt -inte jag heller. Jag vill inte ens vara det. Det är en befrielse att få känna det och att få lära känna sig själv...