Hur blir livet sen då?..

Förresten, vaddå sen?  Förändringen sker ju nu. "Sen" har väl redan börjat?

Jag kommer ofta tillbaka till meningen jag fick för ett tag sen av en av mina läsare, "Man förlorar en bit av sig själv, blir någon annan som man ska lära sig att älska..."
Jag funderar vilken bit jag ska förlora. Vilken bit jag vill förlora, vilken bit jag behöver förlora? Och kommer den att ersättas av något annat?

Jag har tidigare reflekterat kring just förändringar, här i bloggen. Att det är något som jag och andra som är i samma situation måste göra - behöver göra. Man behöver, för att kunna må bättre och för att orka. Jag är ganska säker på att fler med mig upplever just förändringen som det jobbiga. Det är mycket enklare att bara köra på i invanda, inarbetade rutiner, även om man man innerst inne vet att det är ohållbart. För mig handlade det mycket om att jag faktiskt inte hade kraft, till att överhuvudtaget börja fundera på förändringar. Den lilla kraft som fanns, behövde jag för att överleva. Så kändes det. Nu tror jag att det är möjligt -  möjligt att fundera hur jag vill ha det. 

För mig har det alltid varit naturligt att se till att andra har det bra, se till andras behov - före mina egna. Jag har tänkt att jag kanske får något tillbaka, att någon gör samma sak mot mig. Men nu är det jag som är sjuk...

Hela tiden har jag glömt bort mig själv och mina egna behov. "Glömt" är egentligen inte rätt ord - prioriterat bort, ligger närmare sanningen. Möjligtvis är detta ett kvinnligt dilemma. Jag vet inte, men för mig har det varit så. Nu börjar det kännas både svårt och jobbigt. Jag ska göra något nytt, ge mig ut på en oprövad stig. Men som med alla stigar, ju fler gånger man går den, desto mer upptrampad blir den och till slut blir stigen en väg. Det kan vara tryggt att tänka på, nu när det känns så svårt och främmande. Svårt men nödvändigt.

När hela mitt väsen skriker "nej" måste mitt förnuft säga "ja". Åhh, redan här och nu känner jag att det här kommer att bli tufft. Men jag måste våga, jag behöver våga... Andas...

Under promenaden idag stannade jag upp, vilket jag gör allt oftare. Där i den tidiga och fortfarande rätt kyliga novembermorgonen provade jag att meditera. Det är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre. Att låta själen komma närmare. Det kändes också nytt och ovant. Det kräver fokus och det kräver träning innan det blir bra - innan det känns naturligt. Med den känslan och erfarenheten känner jag mig nu redo för att ta nästa steg, vågar jag göra en förändring eller fler. Fast bara en i taget...

Idag träffade jag min chef igen, Han frågade mig vad som skrämmer mig mest med planen på att komma tillbaka. Konstigt nog kände jag mig ganska lugn. Jag vet att min timeout kan innebära att jag kanske förlorar mitt jobb. Jag vet det. Men jag märker att jag nu styr mina tankar tillbaka till tilliten. Att det kommer att ordna sig, på ett eller annat sätt. Och förresten, även om jag inte fått hjälp att komma ur karusellen, utan sprungit några varv till, någon vecka till - tills jag stupat, så fanns ju egentligen inget annat alternativ. 

Det har blivt dags för mig att prioritera annorlunda. Det har blivit dags för mig för mig att förlora den där biten. Jag tror jag vet vilken jag ska börja med. Det är inte lätt - men jag vågar. Jag gör det...