Det händer att jag skulle vilja testa. Idag var en sån dag.  Jag skulle vilja se hur länge jag kan sova...

I mitt hus är det aldrig tyst på morgonen. Utanför mitt hus är det aldrig tyst.

I natt sov jag nästan elva timmar. Nu äntligen sover jag en hel natt. Så var det inte för ett tag sen. Då vaknade jag i stort sett varje natt runt 02:30, tittade på väckarklockan. "Åh, jag får sova ett litet tag till " Men hur bra sover man, när kroppen och hjärnan ligger på helspänn och väntar på att klockan ska ringa? Väntar på en ny dag att kämpa sig igenom. 

Idag väcktes jag av väckarklockan. Då var alla ljuden redan igång. Bilar och flygplan passerar utanför fönstret. Övriga familjen var vakna sen lång tid tillbaka. Och jag var helt slut. Så trött. Fastän jag har sovit i nästan elva timmar. Det var då jag kände, att jag skulle vilja testa - hur länge skulle det vara möjligt att sova. För jag var långt från redo att vakna och gå upp.

Jag blev liggande ytterligare nästan en timme, innan jag bestämde mig för att gå upp. Jag får prova en annan gång.

Förresten - Törnrosa  - hon sov väl i hundra år, gjorde hon inte? Hon blev dessutom väckt av en ung vacker prins. Det kommer ju inte att hända mig. Det hände redan för sjutton år sen - på en segelbåt i Stockholms skärgård. Och någon ny prins, tror jag inte har vägarna förbi. Förresten så vill jag inte ha någon annan.Näe - vi glömmer det.

Dagen har bjudit på ett riktigt höstrusk. Blåsigt, regnigt, gråväder. Att gå ut och promenera är inte den första tanken som flyger genom huvudet en dag som denna. Inte hos någon, inte heller hos mig. Men plötsligt så kände jag. "jo - det måste jag. Det behöver jag." Några minuter senare stod jag utanför huset, redo att ge mig av. 

Så fort jag kom utanför huset visste jag precis vad jag skulle göra. Jag kände hur vinden slet tag i mina kläder. Regnet hade givit med sig och påminde mest duggregn. Jo - jag visste precis...

Jag började gå bort mot kyrkan. Stegen var kanske lite raskare än vanligt - jag vet inte med det kändes så.
Min vanliga runda är inte längre som den alltid har varit. Nu går den en annan väg. Nu går den genom Minneslunden istället - inte längs stora vägen som jag alltid har gått förut.
Det går inte att promenera snabbt genom lunden. Utan att man behöver tänka, så blir stegen kortare, långsammare. Nu hade många tänt ljus och lagt blommor på marken, ovanpå alla löv som fallit från träden. Man gör det så här dags på året. Jag stannade till och tittade. Stunden kändes fylld med frid. Lugn och stilla.

När jag kommit nedför backen, ned till den plats där stubben finns, där det inte längre finns något skydd för vinden - det var då och där jag skulle göra det.

Jag ställde mig mot vinden och höll ut armarna rakt ut åt sidan. När vinden svepte med full kraft, rakt mot mig kändes det nästan som om jag skulle lyfta. Det var härligt, befriande. Precis i samma ögonblick tilltog regnet. Nu var det inte längre duggregn. Det var riktiga regndroppar, stora droppar.
Låt allt regn vara flytande solsken. Hon sa så, min bästa vän i sitt tal på mitt bröllop. "May all the rain be liquid sunshine". Där och då, medan vinden slet i mitt hår och mina kläder,  så strålade helt plötsligt solen mot mig. Det var precis så jag kände det. Det var menat. Inget duggregn - utan riktiga regndroppar, fyllda med värme.

Ni som har provat avslappningsövningar, vet att i de allra flesta fall, ska man försätta sig i tanken, på en plats där man kan känna ett totalt lugn. Där ingenting kan störa, där ingen ser dig. Din egen lugna plats.

Min lugna plats har alltid varit på en klippa vid havet. Jag ser mig sjäv sitta lutad mot klippan, jag känner vinden mot mitt ansikte och jag tittar ut mot det oändliga havet. Där - är det lugnt och stilla.

Nu har jag hittat en ny lugn plats. Klippan är ersatt av en enkel stubbe och det går inte att luta sig bakåt. Havet är istället en åker. Det finns en sjö längre bort. Man ser den klart och tydligt,  men den är långt ifrån ett oändligt hav. Den här platsen har kommit att föra med sig ett alldeles speciellt lugn. Där i slutet av Minneslunden. När jag sätter mig där, känner jag mig fri. Det är nu en plats sammankopplad med eftertanke, stillhet och frihet. Jag vill inte dela den med någon. Jag kan visa den på håll - men inte mer.
När jag satt där idag, hörde jag mig själv sjunga med i den sång som just då spelades upp i mina öron. Jag sjöng...

Innan jag gick vidare, ställde jag mig åter mot vinden och slöt ögonen. Jo - det är nu det händer...