I morgon ska jag börja arbetsträna. Träna på något jag gjort i halva mitt liv. Väldigt bra dessutom och under många år. Många år med för mycket jobb och för lite vila. Nu ska jag träna på att hitta en bra balans. Det känns lite märkligt om jag ska vara ärlig.  

Jag är både rädd och nyfiken på hur det ska gå. Mest nyfiken faktiskt. Och vaksam. För jag tänker inte hamna i samma situation igen. Inte, aldrig. Aldrig någonsin. Det kan bli så, att jag känner symptomen komma krypande igen, att det är för tidigt, men nu vet jag, nu vågar jag säga stopp. Bryt - hit men inte längre.
Jag märker att jag agerar annorlunda nu, i så många situationer. Det är en häftig känsla. Är detta verkligen jag!? Jag tar mig tid att vila och kör inte på i ett oavbrutet flöde av handlingar och tankar. Fortfarande sker det under full kontroll. Jag är medveten om allt som sker. Varför det sker och frågar mig allt oftare om jag verkligen måste göra klart allt på en gång. Jag reagerar och agerar.
Lika ofta märker jag att det går alldeles utmärkt att dela upp arbetet, eller t om be om hjälp. Något så enkelt, som varit så svårt för mig. Något som nu är ett måste för att jag ska kunna överleva. Leva.

För ett år sedan vid första advent  hade jag ett jättestarkt behov av att ta fram alla ljus och stjärnor. Att få fylla min tillvaro med ljus och värme. Jag var desperat av att hitta ett lugn. Att fly bort från den verklighet jag kämpade i dag efter dag. Redan då för ett år sen hängde allt på en skör, skör tråd. Och hela tiden kändes det som någon tillfällig händelse, en kort paus, gjorde den tunna tråden hållbar ett litet tag till. Innerst inne visste jag , att förr eller senare brister den. Jag förstod inte, förmådde inte göra vad som behövdes för att den skulle växa sig starkare och mer hållbar. I år, när adventstid återigen är här, är allt annolunda. I år bestod behovet mer av längtan. Längtan att få tända alla ljus. Inte för att fly in i dem utan gör att skapa en mysig plats för mig och familjen . Där ljus och stjärnor sprider värme, där tallris och hyacinter, lockar fram den där speciella känslan som bara finns så här års. Alla minnen från barndomen. Min mamma planterade inte hyacinterna förrän precis innan jul. Och då visste man att snart - snart kommer tomten. Jag älskar själva doften och planterar alltid de första till advent. Gärna flera stycken...

Jag känner på mig att den här månaden kommer att bli den bästa på länge. Utanför mitt fönster gnistrar alla snökristaller. Oändligt många. De som jag känt i luften under alla mina promenader. Nu är de här.
Inne har jag fyllt huset med många, stora ljus i år. Såna ljus som man kan tända hela tiden och som räcker länge, länge.

Det finns en frid i mitt hus. Det finns en frid inom mig. Det känns som en bra grund att börja om från. Att leva livet i min nya takt.