Ibland finns de bara där. Små tecken i din närhet och omgivning. Tecken som vill säga dig någonting.

Jag var tillbaka vid trollträdet idag. Eftersom det är höstlov för barnen - var jag inte ensam idag. Jag har faktiskt inte varit vid trollträdet ensam. Det hör ihop med barnen på något sätt. Det känns som det är deras trollträd. Inte mitt.

Morgonen var frisk och krispig. Det är något visst med minusgrader. Luften känns lättare att andas. Frisk, ren. Jag kunde ana solen längre bort vid horisonten. En perfekt dag att gå till skogen. Efter ett par timmar var både minusgrader och sol något som hörde morgonen till. Nåväl - det fick gå ändå. Solen betyder mycket - men inte allt...

Barnen gick före idag. De var säkert redan där, innan jag ens hunnit fram till ängen. Det tar inte lång tid att gå, kanske 15 minuter eller så. Jag har aldrig tagit tid. Det lutar lite svagt uppför hela tiden från vårt hus - ända fram till trollträdet och det känns längre än vad det i själva verket är. Den sista biten upp, kan man göra klokt i att ha en pinne att stödja sig på - speciellt när det när fuktiga löv döljer förrädiska rötter. Ett ögonblicks verk - och så ligger man där.

Jag hade precis serverat den varma saften och de nybakade bullarna med hallon och kardemumma. Då - var det något som drog min uppmärksamhet till sig.

Litet, oansenligt. Dess gula färg mot den grå bakgrunden, mot den grå mossan och alla grenar som nu ska vila under vintern.

Det lyste mot mig och sa - "Här  - ett tecken till Dig!"

På grenen till vänster om mig, satt ett litet löv. Alldeles ensamt. Format som ett hjärta. Min första tanke var inte  - "oj, titta ett löv". Jag såg bara hjärtat...

Under hela tiden vi satt där, kunde jag inte slita blicken i från det. Jag kände att det var ett tecken. Ett tecken till mig. Kärlek, värme...

  
Ibland tror jag nästan att jag håller på att bli knäpp. Om det är så - är det härligt att bli knäpp!

Jag förundras i stort sett varje dag, över vad jag ser, hur jag tänker. Jag förundras över mina reflektioner. Jag känner sorg och ilska.

Hur kunde jag låta det bli så här?  Hur kunde jag göra så här mot mig själv? Ja - hur kunde jag?..

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ställer den frågan - jag kan ändå inte svara. Möjligtvis är det så, att jag måste förstå varför. Jag måste förstå orsakerna, för att kunna ändra på det framåt. Jo - så är det nog.

Jag har de underbaraste människor i min omgivning. De stöttar mig. De hjälper mig och de kommer att finnas där, när jag behöver sätta ned de nya spelreglerna i mitt liv. Jag har en aning om att det både kan bli både svårt och jobbigt. Det är en befrielse att veta att jag inte behöver göra allt detta själv. Det är JAG som behöver ta besluten - men det får och det kan vara i samråd med någon annan. Det är en stor lättnad.

Hela dagen har mina tankar vänt tillbaka till det lilla lövet i skogen. Vad ville det säga till mig? Jag kommer på mig själv att jag sitter och ler åt ett löv...