Jag drömmer om ett hus på landet. Ett gult hus, där skogen skymtar en bit bort. Där det finns en liten sjö i närheten. Kanske kan jag ha en båt ligga vid en av bryggorna? Vid skogen och sjön - drömmer jag om att bo. 

För några år sen, när jag ganska nyligen hade börjat på min nuvarande arbetsplats gick jag en väldigt bra kurs. Den handlade om karriär och möjligheter. Jag tillhör inte de dom går på kurs så ofta, men den här var helt klart en av de bättre. Som alla kurser, så innehöll även den här en rad olika övningar. Övningar för att ytterligare befästa de nya kunskaper som just förvärvats. Övningar för att frigöra tankar från inrutade mönster. Övningar där drömmar föds...
Jag minns speciellt en övning. Den handlade mer om att frigöra sig från låsta tankar, än att träna på nya kunskaper. Just den övningen och inte minst  resultatet av den,  har kommit till mig i mina tankar den senaste tiden.
Vi fick alla en fråga som löd: "Om du inte hade några ekonomiska begränsningar eller andra begränsningar, hur skulle ditt liv då se ut, vad skulle du då vilja göra?"
Det är ganska svår och stor fråga att besvara. Fundera ett tag själv på vilket svar du skulle ge?

Jag minns tydligt mitt svar, även om det här var länge sen. "Jag skulle vilja bo i ett gult hus vid vattnet. Jag vill skriva böcker och kunna vara hemma när barnen kommer hem från skolan." 
Jag kände mig modig när jag svarade så. Jag hade ju precis börjat ett nytt jobb - så främmande från den drömmen som det bara går. Och vad skulle de tänka nu? Men det ju bara en övning - på "skoj".

Men jag såg framför mig just det där gula huset. Om jag kunde rita, skulle jag göra det här och nu - så att ni fick se vad jag menar. När jag drömmer mig bort idag - flera år senare, ser jag precis samma hus. Och resten av drömmen finns också kvar.

Fortfarande är det just bara en dröm - kanske blir det aldrig mer än så?

Kanske finns det också någon av er som tänker- "ja men det är ju så du har nu... nära på i alla fall." Jag har själv slagits av samma tanke.  Jag bor i ett hus - ja, det stämmer. Men det ligger inte på landet och det är heller inte gult. Jag skriver... eller bloggar. Är det någon skillnad förresten?  
Och jag har kunnat vara hemma de allra flesta dagar när barnen har kommit hem.
Men det finns några västentliga skillnader, som inte ens fanns i närheten av min dröm - inte då och heller inte den här gången. 
De senaste två månaderna, har jag tagit mig ur en situation där jag har mått väldigt dåligt under en väldigt lång tid. Något som inte hade varit möjligt utan allt fint stöd jag har fått från olika personer i min närhet. Tack alla ni!   
Något som inte hade varit möjligt, utan att först ha blivit så rejält omskakad som jag blev. Att slå mig så hårt som jag faktiskt gjorde, när jag ramlade ned med en duns, längst ned på den hårda botten.

Jag har försökt läka min kropp, så att jag inte längre tappar håret, att jag nu kan komma ihåg vad jag gjorde alldeles nyss. Att jag kan läsa och skriva igen utan problem. Att jag kan lägga mig på kvällen utan att vara "halvt medvetslös" och att kunna vakna upp till en ny dag, till en tillvaro där allt inte bara snurrar och jag får kämpa med både yrsel och tårar. Där jag inte längre behöver vara rädd varje gång jag ska gå över en trafikerad gata. - Rädd för att inte ha koll på trafiken, rädd för att bli påkörd för att hjärnan inte längre hänger med.

Jag försöker vänja mig vid tanken att det är helt OK att säga nej när kroppen och själen inte räcker till eller hinner med. Det har varit,  och är fortfarande svårt, men jag glädjs åt alla mina framsteg. Små eller t om ännu mindre. Det spelar ingen roll, bara det går åt rätt håll. Och det gör det!
Jag glädjs också att människor i min närhet är glada för precis samma sak som jag.

Jag är medveten nu på ett annat sätt, jag reflekterar över det som händer och det jag gör. Ni som har följt min blogg från början, kan säkert se ett mönster, ett behov av att berätta precis hur det var. Allt jag har skrivit är helt spontant. Jag planerar inte vad jag skriva utan låter bara orden komma. Många saker, händelser kommer tillbaka om och om igen. Jag märker det själv. Förmodligen därför att det jag alltid har flytt från den verklighet jag levt i, inte velat eller vågat erkänna för mig själv och andra, hur det egentligen stått till.
Att skriva om det, om och om igen har för mig varit en del i läkningsprocessen.

Och tillsammans med att krafterna har kommit tillbaka, så ser jag nu fram emot att prova att vingarna bär igen också på jobbet. Jag har känt en viss oro för att det ska bli som förr. Att jag snabbt ska falla ner igen, känna samma symptom som sakta men säkert brutit ned mig under alla år.
Men jag blir faktiskt allt mer övertygad om att det inte blir så. Och bara för att JAG har förändrats. För att jag har erkänt och för att jag nu hittar nya vägar.

Jag kommer att fortsätta att skriva. I vilken form vet jag inte ännu. Jag vet inte heller om den här bloggen kommer att fortsätta precis som nu. Tillsvidare får det bli så i alla fall, sen tror och hoppas jag att innehållet kommer att få en annan inriktning.

Jag kommer att fortsätta att drömma om ett gult hus på landet. 
Man måste ha drömmar och för en del går några t om i uppfyllelse. Jag kan ju vara en av dem...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...