I morgon ska jag börja arbetsträna. Träna på något jag gjort i halva mitt liv. Väldigt bra dessutom och under många år. Många år med för mycket jobb och för lite vila. Nu ska jag träna på att hitta en bra balans. Det känns lite märkligt om jag ska vara ärlig.  

Jag är både rädd och nyfiken på hur det ska gå. Mest nyfiken faktiskt. Och vaksam. För jag tänker inte hamna i samma situation igen. Inte, aldrig. Aldrig någonsin. Det kan bli så, att jag känner symptomen komma krypande igen, att det är för tidigt, men nu vet jag, nu vågar jag säga stopp. Bryt - hit men inte längre.
Jag märker att jag agerar annorlunda nu, i så många situationer. Det är en häftig känsla. Är detta verkligen jag!? Jag tar mig tid att vila och kör inte på i ett oavbrutet flöde av handlingar och tankar. Fortfarande sker det under full kontroll. Jag är medveten om allt som sker. Varför det sker och frågar mig allt oftare om jag verkligen måste göra klart allt på en gång. Jag reagerar och agerar.
Lika ofta märker jag att det går alldeles utmärkt att dela upp arbetet, eller t om be om hjälp. Något så enkelt, som varit så svårt för mig. Något som nu är ett måste för att jag ska kunna överleva. Leva.

För ett år sedan vid första advent  hade jag ett jättestarkt behov av att ta fram alla ljus och stjärnor. Att få fylla min tillvaro med ljus och värme. Jag var desperat av att hitta ett lugn. Att fly bort från den verklighet jag kämpade i dag efter dag. Redan då för ett år sen hängde allt på en skör, skör tråd. Och hela tiden kändes det som någon tillfällig händelse, en kort paus, gjorde den tunna tråden hållbar ett litet tag till. Innerst inne visste jag , att förr eller senare brister den. Jag förstod inte, förmådde inte göra vad som behövdes för att den skulle växa sig starkare och mer hållbar. I år, när adventstid återigen är här, är allt annolunda. I år bestod behovet mer av längtan. Längtan att få tända alla ljus. Inte för att fly in i dem utan gör att skapa en mysig plats för mig och familjen . Där ljus och stjärnor sprider värme, där tallris och hyacinter, lockar fram den där speciella känslan som bara finns så här års. Alla minnen från barndomen. Min mamma planterade inte hyacinterna förrän precis innan jul. Och då visste man att snart - snart kommer tomten. Jag älskar själva doften och planterar alltid de första till advent. Gärna flera stycken...

Jag känner på mig att den här månaden kommer att bli den bästa på länge. Utanför mitt fönster gnistrar alla snökristaller. Oändligt många. De som jag känt i luften under alla mina promenader. Nu är de här.
Inne har jag fyllt huset med många, stora ljus i år. Såna ljus som man kan tända hela tiden och som räcker länge, länge.

Det finns en frid i mitt hus. Det finns en frid inom mig. Det känns som en bra grund att börja om från. Att leva livet i min nya takt.

 

Cin

28 november 2010 10:26

Vilket inre lugn du sprider med dina vackra och lugnande ord!
Plötsligt vill jag inte stressa iväg... Sluta aldrig att skriva och hoppas att din arbetsträning går bra.

http://lovelybitch.blogg.se

Anna-Karin

28 november 2010 21:13

Tack för de värmande orden, gulliga du.
Att skriva blev en stor del av min terapi och vägen till insikt och lugn.
Jag är glad att jag även kan få mina läsare att tänka till, tänka om. Det stärker och värmer. KRAM KRAM

 

helene

28 november 2010 16:23

skall tänka på dig lite extra imorgon vännen!
Stor Varm Adventskram
Helene

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...