Varje dag försöker jag komma ut på en promenad. Jag har en runda som jag har gått hundratals gånger, alla olika tider på dygnet. När det är mörkt ute, går jag aldrig där ensam, men annars känns det ganska tryggt.
I somras gick jag och min man samma runda. Vi tvingade oss upp tidigt, för att hinna med lite motion innan arbetsdagen började för någon av oss. Det var inte bara jobbigt, det förde även med sig positiva saker.  T ex fick vi möjlighet att tala med varandra...

Nu är jag ensam och det går inte alls lika snabbt. Det går t om mycket långsamt vissa dagar.

I slutet av förra veckan bestämde jag mig för att söka mig in på en ny stig som jag upptäckte. Jag har passerat så många gånger och aldrig reflekterat över att den finns. Det är både spännande och ibland lite skrämmande att göra dessa nya upptäckter. Varför har jag inte sett det förut?
Den nya stigen finns bakom muren som löper parallellt med vägen där jag brukar gå. Det visade sig att den leder fram till en Minneslund. Jag vet inte om det är inbillning, men det känns lite speciellt att gå där. Fridfullt och lugnt på något sätt.

Precis när man kommer ner för den lilla backen i lundens slut, finns det en stubbe. En stubbe som en gång var ett träd, från roten format i tre stora stammar.

Jag satte mig där och såg ut över ängen och sjön. Solen sken, lite kallt, men jag blev sittande där en bra stund.

I dag bestämde jag mig för att gå samma väg. Det var precis som stubben drog mig till sig. Vädret lockade inte direkt till att sitta och njuta. Det blåste t om riktigt kallt. Men jag valde att trotsa det och sitta - i alla fall en liten stund.

Bilarna som passerade endast ett tiotal meter bakom mig, hördes knappt.

När jag satt där idag, kom jag plötsligt att tänka på en kvinna jag såg förra veckan, på en av mina promenader.

Jag är ofta rädd när jag går, rädd för att möta någon med elaka avsikter.

Jag såg den här personen på håll. Vid det avståndet var det svårt att bedöma kön och ålder. Reflexmässigt blev mina steg lite mer avvaktande. När jag kom närmare, såg jag att det var en kvinna, ganska till åren kommen. Hon stod med ryggen vänd mot gångvägen där jag gick. Jag andades ut av lättnad...

Hon stod bredvid en bänk och på bänken hade hon ställt sin blåa ryggsäck.

När jag kommer riktigt nära såg jag att hon stod med en kaffekopp i handen!

Det var ingen "farlig gubbe", det var bara en gammal kvinna, som hade stannat upp en stund.

Precis just det ögonblicket, kom jag att tänka på idag - när jag själv hade gjort samma sak. Stannat upp en stund. Tagit en avstickare från den vanliga rundan.

För vad gör det egentligen, om det tar 60 minuter, eller 90 minuter att gå?

Nu - spelar det ju absolut ingen roll. Och förmodligen inte sen heller. Man är bara så inrutad i att alltid ha en tid att passa, att alltid vara på väg någonstans, att "hinna med" en promenad. 

Jag har börjat fundera nu, hur det blir sen - när vardagen går tillbaka till "det vanliga livet" - med långa dagar, med tider att passa, saker att hinna med - hela tiden, dagar på arbetet. Jag kommer sällan så långt i mina tankar. Inte nu - det känns för avlägset.

Men jag hoppas verkligen att det inte blir "som vanligt", som det har varit.

För ut av alla dessa dagar, jag nu får - och ger mig själv - vill jag lära mig nya saker och nyttiga läxor.

Jag har valt att dela mina funderingar och dagar med er. Kanske inte det mest privata, det mest svåra - men ändå så pass mycket att det väcker tankar både hos mig och hos er som läser.

Redan nu förstår jag hur lite som behövs. Det räcker faktiskt att bara stanna upp en stund.