Har jag verkligen inte lärt mig någonting??!!  Just nu känns den frågan mycket befogad. Jag har just tagit av mig jackan och satt mig tillrätta på pendeltåget. Det känns tungt att andas, jag känner att jag blir ledsen... 

Jag skulle åka in till stan idag. Jag hade ett bokat samtal med min terapeut och ett möte med min chef. Jag kämpade mig upp med barnen. Ingen stresströskel, men de är tålmodiga och förstående nu - mina barn. Jag älskar er.
En hel timme hade jag på mig efter barnen hade gått till skolan. Enkelt. Det var bara det att jag hade glömt hur långsamt allting går nu. Hur långsamt det måste gå nu för att hela jag ska hinna med.
Efter min sommarsemester har jag åkt bil till pendeltåget varje dag. En resa på ca två minuter. Att promenera samma sträcka tar ca tretton minuter. Eller tog. När man lever på sina sista krafter, så funderar man inte ens på att gå till tåget. Det är inget alternativ - hur bra det än må vara.
Jag vet inte vad som hände idag, hur jag tänkte, men i morse bestämde jag mig för att gå till tåget..." med en marginal på femton minuter. Det hade räckt förut, för länge sen. Men inte nu. Jag började gå i den takt som krävdes för att hinna dit i tid. Efter ett par minuter, skrek hela min kropp: "SLUTA!! Det gör ont, jag kan inte gå så här fort !" Precis som förr, som jag alltid har gjort, så trotsade jag vad kroppen sa till mig och fortsatte i samma höga tempo. Jag hann med tåget. Jag var helt slut. Men jag hann. 

Nu sitter jag här på tåget. Jag har satt på min musik, den som får mig lugn. Jag har börjat att skriva. Jag andas och kämpar mot tårarna. Varje tanke som byts till ord, svart på vitt, ger mig lugn och trygghet. 

Vad hade hänt om jag istället hade lyssnat, känt efter och känt in - gjort det som kroppen sa till mig. Allt det som jag har tränat på den senaste månaden?  I värsta fall hade jag kommit några minuter för sent. Några minuter. Precis så länge hade jag också kommit för sent alla de morgnar jag har stressat på mina barn, skällt och varit en dålig mamma. All morgnar när jag har fått andnöd, när jag har givit både mig själv och mina barn en dålig start på dagen. Några minuter har det handlat om...

Jag har inte lärt mig någonting...Jo, förresten - nu reflekterar jag.
Jag återspeglar det som nyss har hänt. Jag känner att jag gjorde fel och jag delar det här och nu. 

(Jag fortsätter att skriva senare ...)

"Det kommer att ta lång tid för dig att bli frisk". Han sa så min läkare. 

Den här veckan har jag känt att krafterna börjar komma tillbaka till mig. Morgonens händelse kickade ner mig igen. Inte ända ned i gropens botten, men tillräckligt långt och tillräckligt hårt för att det skulle göra ont. Jag slog mig, men hos min terapeut jag fick hjälp att förstå vad som hade hänt. Jag hade inte gjort fel, det var inte jag som hade agerat fel. Jag har bara inte lärt mig ännu. Min kropp vet inget annat. Inte ännu. 

Nu börjar jag också förstå vidden av det här. Det kommer att ta tid - men det kommer att bli bra. Det är fortfarande svårt att se, men tilliten finns. Det är så det måste vara. Det är så jag vill att det ska vara.

Under mitt terapisamtal fick jag en anekdot berättad för mig. Den gick rakt in i mitt hjärta. Den handlade om "att man måste vänta in sin själ".  Det är det jag gör nu. Jag väntar in min själ.

Efter mötet med min chef,  ägnade jag ett par timmar till att bara gå omkring. Jag besökte bl a ett underbart koloniområde på söder. Doften av fuktig jord , löv och stängda trädgårdar. Bara tanken på att vistas där en sommardag i början juni, när blommorna precis har öppnat sina själar, den kändes helt svindlande. 
Promenaden - i det lugnaste av tempon , musiken och alla intrycken fick min själ att öppnas och komma lite, lite närmare. 

Efter en ganska lång stund, började jag gå tillbaka ned mot Gamla stan. Till sist hittade jag ett någorlunda lugnt café med en plats där jag kunde vila en stund. Jag fortsatte att skriva.

När jag efter 1,5 timme reste mig, var jag helt knäsvag. Hur kunde jag tro att jag skulle orka vara igång nästan en hel dag? Hur skulle jag orka ta mig hela, långa vägen hem?

Det gick bra, men det fick ta väldigt lång tid. Jag fick ringa efter hämtning vid tåget.

Jag avslutar den här dagen, med många nya reflektioner och lärdomar. 
Jag är absolut inte redo ännu. Min kropp och själ står inte sida vid sida.
Nästa gång jag går till tåget, ska det få ta den tid JAG behöver. Inget annat.