För bara ett par veckor sedan visste nästan ingen. Nu vet så många fler. Och jag vet nu att många, inte bara ibland kollegor och vänner -utan även andra som har hört av sig till mig - upplever precis samma sak som jag har gjort.
De känner samma rädsla, uppgivenhet, samma maktlöshet och stress. De är lika trötta. De funderar också -  hur länge orkar jag?...
De har berättat sina historier, delat med sig och börjat att tänka efter. Det känns helt fantastiskt. Om jag bara hade vetat...

Om jag bara hade vetat, vilka reaktioner det skulle bli, vilket varmt och innerligt gensvar jag skulle få för det jag delar med mig av.
Att det skulle bli så - fanns inte ens i mina tankar...

Tack alla ni som hör av er. Tack för att ni delar med er av er verklighet och era historier. Tack alla ni som säger" vad fint du skriver". Ni anar inte vad det betyder och hur mycket det betyder - hur det lyfter mig. Det läker och föder nya drömmar. All kärlek till er.  

Om jag bara hade vetat hur lugn och trygg  jag skulle känna mig bara av att skriva. Att få ligga i sängen eller soffan eller sitta någonstans i skogen på en stubbe. När orken har tillåtit, få sitta på ett café och låta alla mina tankar bli till ord. Låta osynligt bli till synligt. Tänk att mina ord,  kan bli får blir andras reflektioner!

Om jag bara hade vetat, skulle jag ha börjat för länge sen...

I takt med att krafterna nu sakta återvänder, börjar det bli dags att planera för framtiden. Hur livet ska vara fr om nu. På jobbet och hemma. De senaste åren har jag så många gånger önskat att någon skulle komma till mig och säga: "Anna-Karin, nu gör vi så här. Då blir allt bra" .
Ni vet, och jag vet - att det bara är en utopi. Ingen kommer att knacka på dörren och säga det.  Ingen kommer heller att ringa för att säga samma sak. Ni vet, och jag vet, att man inte behöver ringa på sin egen dörr. Men om det nu var så,  och man saknar ork att lyfta handen till ringklockan eller slå telefonnumret, om man inte vet vad och hur man ska be om hjälp. Hur ska det då bli någon förändring? Utifrån detta föddes den maktlöshet jag har brottats med under flera år i mitt liv.

Snart orkar jag, nu vet jag att be om hjälp. Nu kan jag planera för mitt nya liv. Jag ska bara läka lite till. Jag måste ju orka vara uppe en hel dag för att gå tillbaka till arbetet. Så är det inte nu.

Om jag bara hade vetat om kroppens makt och förstått dess försvarsmekanismer, om jag istället hade lyssnat och agerat på alla signaler- var hade jag varit då?
Nu vet jag, hur man bättre kan ta emot livet. Att det går att släppa kontrollen. Det fungerar ändå. Jorden går inte under.

Nu vet jag att jag kan. Jag törs känna tillit till det som sker. Det är ny och härlig känsla. Den är både kittlande samtidigt som den skänker ett behagligt lugn inom mig - ett lugn som inte funnits där förut.

Nu vet jag att många saker måste förändras. Jag måste förändras. Nej - behöver förändras. Skillnaden kan tyckas marginell men i verkligheten är den oändlig. 

Små små ting,  gör stor stor skillnad. Det hade jag aldrig kunnat veta inte heller förstått.  Det har jag lärt mig. Det vet jag nu.