"Gör nåt kul!", sa han. "Vad tycker du om att göra, Anna-Karin?" frågade min chef.

"Jag vet inte", svarade jag med tårarna rinnande ner för kinden. "Jag vet inte..."

På vägen tillbaka från sjön där vi hade suttit och pratat en lång stund, frågade han igen. "Jo förresten - jag tycker om att skriva", sa jag. "Bra - men gör det då!"

Just då, då när vi gick där kände jag mig fortfarande väldigt osäker. Vad skulle jag skriva om? Att jag inte orkar med min vardag. Jag vill egentligen inte berätta det för alla. Jag ville inte visa min svagheter, att jag inte orkar. Vem skulle vilja läsa om det?

Senare samma dag när jag satt på tåget hem bestämde jag mig. Utanför fönstret passerade nya vyer. Nya hus, nya ängar som jag aldrig hade sett förut. Hållplatser jag inte ens visste existerade. Då bestämde jag mig.

Att jag skulle berätta och erkänna. Berätta om det som är svårt, det som jag har gjort allt för att tränga bort, kämpat emot. Precis det skulle jag berätta om, på min blogg som ännu inte fanns. Då förstod jag inte hur viktigt skrivandet skulle bli.

Det kommer ju fortfarande att vara JAG. Alla kommer fortfarande att tycka om mig. Några kanske t om tycka synd om mig, jag vet inte. Det får de inte göra. Det är verkligen inte synd om mig...

Samma helg gjorde jag mitt första inlägg här på bloggen. Jag bestämde mig för att inte planera så mycket, utan bara låta tankarna komma. Om det nu skulle komma några....

Det var som om hela min kropp, hela min själ bara hade väntat på att släppa ut allt, väntat på att få börja skriva.  Mina nära vänner visste redan. Min chef visste. Men inte alla...

Jag hade redan haft två veckor på mig att landa i den här nya situationen. Bestämma mig för om det var ett misslyckande eller en succe.Kan det här någonsin bli en succé? Kanske.
Bestämma mig för om jag överhuvudtaget skulle våga släppa kontrollen. Våga ta ett steg tillbaka, låta någon annan ta ansvaret. Försvinna.

Dagen efter jag gick hem från jobbet hade jag mitt första möte med min chef. "Jag vill att vi träffas där du känner dig trygg", sa han. 

Just då var det bara ett misslyckande. Jag kände att jag faktiskt inte hade kraft  att fundera över situationen mer än så. Min chef, satt då bredvid mig i soffan, vänd mot mig, bokstavligt höll han min hand och sa; "Du kan släppa allt nu, jag tar ansvar för dina arbetsuppgifter. Jag stänger av din telefon och dator nu. Jag meddelar dina kontaktpersoner. Du kan koppla bort det. Nu vet vi inte hur länge du blir borta. Det kan ta en vecka, en månad, ett halvår. Men du behöver inte tänka på det nu..."

Nu förstår jag att det var där och då jag vågade för första gången. Släppa kontrollen. Jag kände mig tom, fundersam och lättad. Alla känslor bara snurrade i huvudet. Men jag litade på honom. Jag kände ett litet uns av tillit till det som hände. Det kommer att ta tid, jag får den tid jag behöver. Det är dags nu...

Nu skriver jag, nästan varje dag. När jag sätter mig vid datorn (egentligen ligger jag i sängen och skriver!) har jag ingen aning om vad det ska ta vägen. Vad orden som kommer ska beskriva, vilka minnen de ska plocka fram. För det har ofta blivit så. En händelse idag, har plockat fram minnen från långt, långt tillbaka i tiden. Saker jag inte tänkt på eller kommit ihåg på mycket länge. Det är en häftig upplevelse.

Alla nya saker jag ser, det som jag sprungit förbi tidigare, inte sett - det ger mig också ny, positiv energi. Tänk vad mycket jag har missat de senaste åren. Tänk vad mycket som finns där ute - som väntar på att upptäckas av mig eller någon annan. Det kan vara den minsta, enklaste sak.

De här vackra bilderna är tagna på handelsträdgården. Dit kan man gå om det är kallt och ruggigt ute. Om det har snöat på natten och man inte känner sig riktigt redo för att ta emot vintern.  Då kan man fly dit en stund.
Njuta av färgerna, känna efter hur det doftar. Fundera på hur det skulle kännas att vara där en hel dag....