Jag visste om det redan när jag vaknade. Och ändå kändes det så tungt. Kallt och ruggigt. Ute öste regnet ned. Temperaturen låg gissningsvis runt 3 grader. Precis en sån dag när man bara vill gå och lägga sig igen eller slippa gå upp överhuvudtaget. Glömma att hösten gör sitt sista tappra försök att klamra sig fast ett tag till,  hålla vintern borta några dagar, några veckor till....

I vår lilla kyrka var det familjegudstjänst idag - för stora och små. Det var trångt i bänkarna och såväl barnen i kören som föräldrarna i bänkraderna var spända av förväntan. Äntligen skulle de få framföra sångerna de övat på varje vecka. Äntligen skulle föräldrarna få höra sångerna i dess helhet, inte bara de fragment som glatt framförts till middagen varje kväll.

Om man är liten och har pirr i magen, om man är liten och bara längtar till "kyrksaften" som prästen berättade om att man skulle få efter gudstjänsten - ja då är det svårt att sitta still, svårt att vara tyst. Det får man ha överseende med på en familjegudstjänst.

Men barnen var så duktiga att sjunga. Mina fina änglar, njöt till fullo. De tycker om att sjunga. Det kunde jag se, det kunde andra se.

Jag har nära till tårar nu för tiden. Idag var det andra tårar. Glada tårar, vackra tårar. Känslor, minnen, sångernas betydelse...

I en av sångerna sjöng barnen; "Vi tänder ljuset, här mitt i huset. I varje stråle en ängel bor...I ljusets vila får vi bli stilla,  med våra tankar i lugn och ro."

Ute är det forfarande kallt och ruggigt. Dagen har lämnat plats för kvällen. Snart är ytterligare en dag ett minne, en notering i dagboken.
För barnen väntar en ny skolvecka, för mig en ny vecka med nya upptäckter. Dagar när jag stannar upp. När jag vågar känna efter, när jag tar emot livet som det kommer till mig. Släppa kontrollen och bara vara. Bara vila...

Jag har tänt alla mina ljus i kväll. Allt är stilla - jag är stilla.
I mitt hus bor minst 15 änglar just nu.