Många av de nya upptäckter jag hittills har gjort under min läkningsprocess, har blivit tydliga i samband med mina dagliga promenader. Det är svårt att värdera någon av dem högre än någon annan. Alla har haft sin alldeles speciella mening. Omöjliga att rangordna. 

Mina promenader har den senaste tiden varit, och kommer framåt att vara helt kravlösa. Jag vill förknippa de med eftertanke, mod och nya insikter. Jag vill att de ska ge mig kraft och återhämtning. De ska inte gå fort för att jag ska tappa något kilo eller två. De ska inte vara något jag "måste hinna med".

Många människor hämtar sin kraft och sitt lugn i musik. Även för mig är musiken ett livsviktigt element. För mig har alltid melodin varit det som har fångat mig, det jag har lyssnat på först. Det har liksom inte funnits plats för själva texten. Jag har aldrig kunnat ta in ordens betydelse. Det har varit ledsamt och gjort ont genom åren, eftersom jag själv finner det så enkelt att uttrycka mig med just ord. Varför kan jag inte höra texten? Varför får den inte beröra mig, som den gör med andra? Under en av den gångna veckans promenader, hände just det, som jag trodde var omöjligt. Helt plötsligt fick orden i den musik jag lyssnade på en betydelse. För första gången hörde jag vad de sjöng!
Jag har lyssnat på den låten oräkneliga gånger, men nu helt plötsligt fick även orden liv! Jag kommer aldrig att glömma platsen där jag gick när det här hände, inte heller vilken sången var jag lyssnade på. Jag stannade upp på vägen där jag gick - sen skrattade jag och gick vidare...

Jag vill dela just den sången med er. Den är hämtad ur "Impossible Duets" med Katie Melua ( 1984-)  och Eva Cassidy. (1963-1996) Slut dina ögon en stund och ta emot deras enkla, eftertänksamma och kärleksfulla budskap.
Låt denna omöjliga duett bli ett möjligt tillfälle för dig att fånga tiden en stund och bara vara...

Jag har fått det förklarat, att när man har levt länge under stress , när transaktionerna varit fler än tillfällena för återhämtning, då blir det överfullt. Då kan man inte ta in något nytt, förrän man har frigjort plats i hjärnan. Jag vet inte hur vetenskapligt säkerställt det resonemanget är. Inte heller spelar det någon roll för mig. Det räcker som förklaring. Jag har frigjort plats. Jag kan nu ta in ytterligare en dimension av musik. Något jag önskat och saknat under så lång tid i livet. Det omöjliga är helt plötsligt möjligt. Det känns stort.

Och ganska självklar blir då nästa fundering. Vad mer kan vara möjligt?
I veckan som gått kunde jag också för första gången berätta om allt som hänt , utan att bli ledsen.  Det var inför en person som jag inte känner så väl. Våra barn den gemensamma länken. Vi pratade länge och väl och jag berättade att jag skriver mycket. Främst för att det är roligt, men också för att läka och för att mina tankar och funderingar ska bli tydliga. Nu har de också fått en annan mening. Plötsligt frågade hon mig: "Har du aldrig tänkt att du skulle göra vad som helst nu? " "Jaa, joo", hörde jag mig själv svara,  med en viss tveksamhet i rösten. "Kanske". En helt omöjlig tanke bara för några veckor sedan.

I natt tog sommartiden slut. För mig känns det som den har varit slut länge.

Mörkret har mött oss tidigare och tidigare för varje dag. När vi nu har ställt om våra klockor, gör istället vintertiden dagen lite ljusare, lite längre.
Det omöjliga blir helst plötsligt möjligt. Och ibland kan det vara så enkelt...