På ängen betar fyra rådjur fridfullt och stillsamt. De är så långt borta att ögat nästan har svårt att uppfatta deras existens. Man ser bara en svag skiftning mot den ljusbeiga marken, det som inte för allt för länge sen var en åker med gyllene ax av vete.

Inom loppet av en sekund bestämde jag mig för att vika av gångvägen och istället gå ut på ängen. Inte rakt ut i riktning mot de fyra djuren, utan istället följa kanten på ängen - lugnt och försiktigt - väl medveten om att jag kunde skrämma iväg dem. Sakta, sakta följde jag de senaste traktorspåren. Nästa gång jag tittade upp var de redan på väg. Förlåt - det var inte min mening att skrämmas.

Jag forsatte över ängen och upp i backkrönet. Ganska snabbt kom jag in på en gammal grusväg, ni vet en sån som fortfarande har en tjock tuva med gräs i mitten. Ca 30 meter bort, snett upp till vänster fanns ett gammalt torp. En gång väl underhållet, med nymålade röda väggar och vita knutar. Nu var färgen avskavd på de flesta ställen. Dörren satt snett och på marken låg det som en gång var fönsterluckor. Inga fönster fanns kvar. Fallfärdigt.

Den lilla stugan plockade fram ett minne från när jag var liten.
På en cykeltur med familjen, minns jag att vi stannade vid just en sån här liten stuga för att äta vår matsäck. Det var liksom höjdpunkten och belöningen för den  långa cykelturen.
Jag minns att jag fascinerades av det huset. Det var också fallfärdigt, utan fönster, säkert flera hundra år gammalt. Det låg där helt ensamt och öde i skogen.  "Vem hade bott här? Tänk om vi ser ett skelett i huset, eller en gammal skatt gömd i något av rummen?"

Med en något mer mättad nyfikenhet, tittade jag in genom fönstret på den fallfärdiga stugan.  

Doften var densamma. Obebott, unket men säkert också med en alldeles egen historia att berätta. Att börja leta efter någon skatt ibland all bråte var knappast någon tanke som slog mig idag. 

Jag vände tillbaka istället, över ängen och ned till allén. Till vägen som nu blivit en rutin i vardagen, en rutin som ger ny energi. Jag vågar och njuter av att göra små framsteg varje dag. Hitta nya vägar, gripa tag i ett löv på en gren vid sidan av vägen.

Den känns som om hösten är redo att dra dig tillbaka, ge plats åt kyligare vindar och kanske t om lite snö. Det känns i luften på något sätt. Den är lite kallare, lite krispigare.

I morgon ska jag träffa J. Tillsammans ska vi upptäcka nya saker i en av Stockholms vackra parker. Vi ska prata om livet och bara vara en stund.
Jag är så tacksam för att han är med mig på den här resan. Han lyssnar, han låter mig vara ledsen. Ibland får han mig att skratta och förstå att ett liv i Bossa Nova takt inte är så tokigt... 

Stigen i minneslunden är snart helt täckt av de löv som har fallit från träden. En del har redan blivit bruna. Ihopskrumpna, döda men ändå med ett syfte att uppfylla. De ligger där för att skydda marken mot den snö och kyla som snart kommer. De skyddar de själar som vilar i närheten.

Och förresten, stubben har inte tre stammar - de är faktiskt dubbelt så många! Det såg jag idag.