Jag läser Astrid Lindgrens underbara skildring om två små rövarbarn i storskogen. Varje kväll följer jag och barnen, Ronja och Birks spännande upptåg och ständiga kamp om vem som härskar över Mattisborgen.

Idag bestämde jag mig för att gå tillbaka till ängen, ängen där jag var den allra första dagen - av mitt nya liv. Eller då hade nog inte riktigt börjat. Ibland vet jag inte om det har det nu heller. Jag vet inte riktigt var i processen jag befinner mig. "Tänk inte på det nu", säger man till mig. Men när ska jag tänka då? Hur länge ska jag läka? När måste jag bestämma mig för hur livet ska se ut i framtiden? Frågorna är många. De kommer fler och fler varje dag. Jag har inga bra svar - inte ännu.
Den första dagen  - då gick jag bara omkring - fram och tillbaka, runt, runt.
Allt snurrade. Tankarna, ängen, träden, människorna. Tårarna rann.

Jag minns inte hur länge jag gick där den gången- allt var som i ett töcken. Då var jag bara kraftlös och tom.

Idag kände jag mig mycket piggare. På vägen dit noterade jag min hållning. Den kändes mer upprätt på något sätt. Jag stannade flera gånger på vägen och fångade olika ögonblick. Rimfrost. Frusna vattenkristaller. Vackra - men mycket vackrare i verkligheten.

Det var kallt ute, men en underbar dag. Ängen var stilla idag. Musiken var den samma - den jag lyssnar på varje dag när jag är ute och går. Det blir som en slags meditation.

Idag vågade jag gå lite längre. Första gången gick jag inte längre än det röda staketet. Det som finns i slutet på ängen. Nu har jag lärt mig att det finns så mycket mer - om man bara vågar gå lite längre, välja en annan väg.

Stigen bakom staketet var smal och lerig. Träden hade lagt ut en matta av löv, för att underlätta för människor att gå där. I samma ögonblick stängde jag av musiken, för att lyssna på skogen istället. Löv snöade ned från träden. Vattendroppar föll till marken för att solen smält det som natten frusit ned. Ljudet av rimfrostiga löv som trampades på.
Efter en liten stund kom jag fram till ett stort rött hus, med gigantiska hästhagar som omsluter det. Jag vet vem som bor där. Dit gick jag - men inte längre.

För att undvika den värsta leran, valde jag att gå lite längre upp i skogen på vägen tillbaka.  Fortfarande mycket vaksam på minsta lilla ljud.

Plötsligt - plötsligt befann jag mig mitt i Mattisskogen. En trollskog, ni vet en sån där träden är höga, marken är täckt av tjock, grön mossa. Där det är mjukt under fötterna och man kan ta sig fram helt ljudlöst. Att gömma sig för vildvittror och grådvärgar är ingen konst.

Jag hörde några barn en bit bort i skogen. Kunde det vara?... 

I nästa sekund passerade ett flygplan ovanför mig och påminde mig om att sagan inte var verklighet - utan bara en skogsdunge under inflygningen till Arlanda.

Idag log jag när jag gick över ängen. Jag vet inte varför - men det kändes bra.
Jag vill le ofta, jag vill inte att tröttheten ska ta överhanden längre.
Jag känner att jag har fått ny kraft - även om den fortfarande är ganska bräcklig, ganska opålitlig. Minsta lilla motstånd känns jobbigt. Men jag kämpar, jag vill...

En annan dag, när vindarna blåser annorlunda, när planen landar från andra hållet - då ska jag gå tillbaka till Mattisskogen.