Hur många gånger har du mött någon som har frågat dig, "Hur är läget?" och du har svarat "jo, det är bra..." Rätt ofta eller hur? Och du har svarat så även de dagar när det inte innerst inne kändes så.

Varför ljuger man då? Ibland är det förstås inte lämpligt att vara helt ärlig. Man varken kan eller bör vara det. Det måste situationen avgöra.
Jag vet varför jag har gjort det. Då undviker man att få jobbiga frågor. Då undviker man att ta tag i ett problem, något som tynger - något som man inte hanterar riktigt. Om det här pågår under en lång tid, om du känner att du ljuger lite för ofta, då bryts du ner. Lite i taget, lite varje gång.

Den senaste tiden, svarade jag "det är OK" istället. Det kanske var mitt rop på hjälp?

Jag har vid flera tillfällen blivit erbjuden hjälp i mitt arbete. Jag har haft möjlighet att lägga arbetsuppgifter på någon annan. Men jag har saknat kraft och energi att tala om vad, att tänka ut vad,  att lära ut till någon annan.  Jag orkade helt enkelt inte, det kändes enklare att göra det själv. Att bara tänka tanken, var ett hinder alldeles för högt. Så jag valde att bita ihop ett tag till.

Redan efter några få inlägg här på bloggen, har jag mötts av reaktioner som; "tänk vad lite man vet om människor i ens närhet...", "vad modigt av dig att berätta..." "men inte du, "den glada tjejen", du kan väl inte ha kraschat?..."

Om man fortsätter att "blunda" för det som är jobbigt, och inte vågar eller orkar be om hjälp. Om man har bestämt sig för att leverera - oavsett vad. Då kan man krascha, riktigt hårt eller bara med en rejäl duns.

Du hamnar inte i den här situationen, för att du har slitit ut sig under en kort tid, några veckor eller månader. För att du har arbetat 80 timmar i veckan, med din mobiltelefon påslagen och använd dygnet runt.
Alla har vi olika genetiska förutsättningar, olika händelser med oss i bagaget. Vi har olika gränser.

Det är stress, oro, otydlighet, rädsla, maktlöshet, höga krav som finns inom dig. Det är de som tar dig hit. Och de har funnits där under en lång tid, i flera år.
När du har förnekat och förnekat, kämpat och kämpat utan att ha agerat eller bett om hjälp -det är då reserven töms helt. Det är då du måste hoppa av. Ta en timeout. Oavsett om du vill eller inte.

Det är då du måste erkänna att det är så här. Att du behöver hjälp. Att du måste vara ärlig - åtminstone mot dig själv. Det är svårt. Det gör ont.

Att berätta i en blogg var och är min chans att erkänna. Att sluta ljuga - för andra och för mig själv. Nu finns ingen återvändo. Jag måste resa mig, borsta av gruset.

Jag måste känna efter, hur många ben som är brutna. Var gör det mest ont? Orkar jag ställa mig upp utan hjälp? Nej, inte just nu och det behöver jag inte heller. Jag behöver vila, sova, ta det lugnt. Fylla på min kropp med kraft och energi.

Jag måste ingenting. Jag behöver.

Och jag får hjälp. Jag behöver inte göra det här själv, inte sy ihop, inte gipsa brutna ben. Det gör andra åt mig. Jag behöver bara erkänna, berätta och släppa ut allt.

Jag känner mig motiverad till att fortsätta väcka tankar i min blogg.

Det blir kanske inte varje dag. Det tar tid att skriva, många ord förvinner på vägen. Jag får läsa och läsa om och om igen. Men det går lättare för varje dag.

Nu när tankar äntligen börjar väckas igen, vill jag få de på pränt. Jag vill dela med mig, för jag tror och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här.

PS! Lova mig en sak - var ärlig mot dig själv.