Nu är det dags att börja blogga igen.

Jag har provat förut,   jag -  "som alltid älskat att skriva, det var väl klart att jag skulle blogga". Men så hände nåt.... Eller det var precis det som inte hände,  "nåt" alltså. Det blev ingen blogg, bara några sporadiska inlägg - då och då. Stress, brist på tid, energi och kreativitet satte stopp för mina storslagna planer...

Men hur är det nu då? Är stressen som bortblåst? Finns både tid, energi och kreativitet?  Nja.... inte riktigt, inte än...

Sedan en tid tillbaka är jag sjukskriven för utmattningsdepression. Det är så det blir när all energi och kraft försvinner, när man tycker att det alltid finns något annat som är viktigare än sig själv och sin egen hälsa. 

Det börjar med små tecken - ni vet det vanliga, ont i nacken, ont i magen, huvudvärk. Det kan man leva med länge, i flera år faktiskt. Det finns många bra receptfria värktabletter som trollar bort sånt.
Sen kommer den dagen när någon står och pressar din bröstkorg inåt. Det känns svårt att andas. "Tryck i bröstet" står det i listan av symptom för ovan nämnda sjukdomstillstånd. De som fortfarande inte lyssnar på den signalen (jag är förstås en av dem) utan kör på dag efter dag,  börjar så småningom tappa håret, får svårt att skriva - alla ord kommer liksom inte med. Den personen kan också göra mycket märkliga saker. Lägga viktiga saker på ställen där de absolut inte ska ligga, ställa in kaffekokaren i kylskåpet (!) Jo jag vet - det finns ett visst inslag av humor i detta. Men när det händer gång efter annan, flera dagar samma vecka, varje dag - då är det inte längre roligt...

Och raka motsatsen blir det, när dessutom minnet sviker,  lite för ofta för att det ska kännas OK. När det varje dag är ett stort hål i huvudet. Hur mycket man än försöker, så "klickar inga tankar". Det är tomt, inkapslat. Det händer ingenting.

"Det kanske kan bero på B-vitaminbrist, eller sköldkörteln? För visst är väl symptomen nästan helt identiska?"

Proverna tas, provsvaren visar inga avvikelser, symptomen kvarstår. Jag fortsätter dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Nu reagerar jag inte längre. Inte ens när jag äter Ipren varje dag, inte när jag varje dag i duschen samlar ihop en större och större tuss med hår. Inte när jag vid fler och fler tillfällen besvarar frågorna med  "jag minns inte..." Inte när det jag har varit bäst på, känns helt oöverstigligt.  Det är så det blir till slut.

Jag hade tur. Jag mötte en person som skakade om mig rejält och fick mig att gå hem. Inte när det var mest lämpligt att vara ledig några dagar, inte när alla punkter på checklistan var avbockade, inte efter arbetsdagens slut - utan där och då. Direkt.

Nu ser mina dagar helt annorlunda ut. Jag får och måste ta det lugnt. Vila, sova, gå lugna promenader. Låta all stress, alla krav, alla måsten bara lämna mig. Jag har en fantastisk chef som följer mig på resan, vänner och familj som stöttar och finns till hands.

Jag tränar på att sitta stilla - kan ni tänka er?! För någon som aldrig tillåter sig att göra det, för någon som hela tiden känner sig onyttig, för någon som hela tiden har något annat som borde göras - som kan göras istället  - ÄR det faktiskt svårt. Jättesvårt. Den enorma tröttheten hjälper till förstås. Den som jag trotsat och förträngt så länge, den tar jag emot nu...

Det kändes naturligt att börja här, när livet måste bli lite annorlunda, när jag måste tänka lite annorlunda. Men - jag har faktiskt inte tänkt att den här
bloggen ska handla om utmattningsdepression specifikt - utan mer om livet i synnerhet. Livet, som det kan vara för en helt vanlig tjej. En "duktig flicka", livrädd för att misslyckas eller inte vara omtyckt. Som hellre sätter andra och deras behov, före sig själv och sina egna.

Jag har fått en chans att hela mig själv. Ta en timeout (det låter mycket bättre än sjukskriven) och bryta ihop rejält (för det gör man och det gör jävligt ont...) för att så småningom börja om, stark och modig.

Jag har döpt min blogg till "Julieanna". Namnet betyder "youthful - vigorous and fresh". Ungdomlig, kraftfull, vital - så som jag vill vara.

Början på något nytt....