Min farmor skrev alltid dagbok. Hon kunde plocka fram sin bok med mörkgrön pärm och berätta för oss exakt vilket väder det var förra gången vi hälsade på henne. Vad vi gjorde, vem som kom och hälsade på. Om vi fick några aborrar i tjärnen som låg några kilometer från huset. Om fiskelyckan varit framme, kunde farbror Henning röka våra fiskar. Han hade en egen fiskerök bakom björkbersån vid farmors bagarstuga. Hon bodde långt borta min farmor, eller "farmera" som hon sa själv. Man sa så, i den lilla byn i norra Ångermanland - farmera.
Vi kunde oftast bara träffas två gånger per år, på sommarlovet och jullovet. Det tog nästan en hel dag att köra dit. Oftast åkte vi på kvällen. När jag var liten behövde man varken sitta i bilstol eller ha bilbälte. Mamma och pappa bäddade åt mig och min lillebror i baksätet. Sen åkte vi. 
Varje sommarlov vi var där, fick vi rita av våra händer och fötter på ett papper. Lagom till julafton, fanns alltid ett mjukt paket med nya lovikavantar och raggsockor. Lite stickiga men det enda som hjälpte riktigt bra mot den kalla vintern. 
Varje gång vi var där läste farmor i sin dagbok.  När jag blundar och minns, kan se henne framför mig, när hon stod framåtlutad mot köksbänken och läste. Hon var en lång och reslig kvinna. Alltid i klänning och kofta. På huvudet hade hon ofta en sjalett knuten. Ibland satte hon sig vid köksbordet istället. Bordet hade alltid en vaxduk med blommigt mönster. Själv satt jag i kökssoffan vid fönstret och lyssnade med spänd förväntan.

I början av det här året skaffade jag precis en sån dagbok som farmor hade. Det var en sån som räcker i 10 år. En dag per sida. Jag fick köpa den av en god vän som råkat få en dubbelleverans. Perfekt tänkte jag. Bara fyra ynka rader att fylla i varje dag. Det går ju fort att skriva och sen kan man ha full koll på vad som hände, år efter år. Det behöver inte bli betungande på något sätt. Perfekt, helt enkelt!

Den här dagboken skiljde sig från alla andra dagböcker jag skrivit genom årens lopp. Jag har haft fler än jag både minns och kan räkna till.  I början var de rosa, kanske med Törnrosa eller Askungen på framsidan. Bladen var rosa - ibland ljusblå eller ljusgula. ALLA dagböcker hade lås- och nyckeln fick man förstås gömma på säkert ställe. Ju äldre jag blev, desto mer sällan hade  dagböckerna lås. De har varit små, stora, billiga eller lite mer lyxiga.
Inläggen i mina dagböcker skrevs oftast de dagar eller stunder när något speciellt hade hänt. Något jag bäst skulle minnas eller bearbeta genom att skriva om det. Alla de böckerna har ett gemensamt - innehållet skrevs för att aldrig läsas av någon annan än jag själv. Privat, i förtroende - mellan mig och min dagbok.

Dagboken jag skaffade nu, i början av det här året, hade ett helt annat syfte. I den skulle jag bara kort notera något om dagen, som det var just då. Väder, vind eller något kul som hade hänt. Som jag och övriga familjemedlemmar kunde ha glädje av. Precis som farmera gjorde...

Den 18 januari skrev jag för första gången, full av motivation.
 "Fick köpa den här dagboken av Johanna. Kul att se vad vi gör under tio år"

19 april
"Första dagen med frukost på terassen. Askmolnet låter flygplanen stå på marken."...

Idag är det den 22 oktober. I dag mindes jag för första gången att jag överhuvudtaget har en 10 årsdagbok. Att den står där på bänken i köket. Bredvid familjekalendern som håller koll på vårt schemalagda liv. Bredvid högen av dagens inkommande post. Där jag står varje dag...

Idag, mer än 5 månader senare, 5 månader sen det förra inlägget skrev jag : "Första snön!.."