Therese Hall

17 oktober 2010 19:38

Du skriver oerhört fängslande! vilken fantastisk förmåga! :) Härligt att du har en chef vid din sida som stöttar dig och att du äntligen får komma till "livet" igen! hoppas du har enormt stöd av familj och vänner, för det lär du behöva.... Ta hand om dig, lyssna på din kropp, försök sätt dig själv först, i fokus! Jag VET att detta är svårt..... Är själv där ofta.... När jag läser din historia blir jag lite rädd, jag vill ju inte själv hamna där- man tänker alltid, det händer inte mig, men tusan det KAN det faktiskt göra.... Ta Hand Om Dig! Kram, Therese

Anna-Karin

17 oktober 2010 22:29

Tack gulliga du!
Jag har gjort flera skrämmande upptäckter under de här veckorna och jag tror när jag har kommit en bit på väg, kanske till och med ända fram - så kommer jag inte att vilja vara utan dessa erfarenheter. Även om de gör ont, just nu.
Bara sen jag lade ut blänkaren om bloggen på Facebook, har jag fått så mycket fin respons. Det stärker mig jättemycket.
Jag har blivit tillsagd att göra saker som jag tycker är roliga. I fredags, när jag fick frågan av min chef "vad tycker du är roligt?", kunde jag inte ens svara. Då jag visste jag inte. Jag var bara ledsen....

Just nu är livet väldigt mycket upp och ner. Men jag gör små framsteg varje dag och det är skönt att också märka att de händer.
Ta hand om dig! Reflektera!! (en liten detalj som i alla fall jag har missat. Och den är nog så viktig. Det förstår jag nu.)
Kram!!

Lena

18 oktober 2010 01:48

Jag håller med Therese att du skriver oerhört fängslande, jag hör nästan din röst när jag läser. Det känns som du.
Dock tråkigt att höra att du inte mår så bra, men skönt att höra att du går åt rätt håll. Njut av hösten, bra böcker och dina fina tjejer (o S förstås).
Själv njuter jag av finalen av vårat äventyr i öst, vi flyttar hem till jul. Känns Okej. Kul att flytta hem men trist att detta är över.
Ta hand om dej!
Kram, Lena

Anna-Karin

18 oktober 2010 08:47

Tack Lena!
Jag känner stor förhoppning att det kommer att bli bra, nej förresten - bättre!! Jag vill bara dit - nu, men jag vet att det kommer att ta tid...

Och kul att få läsa din blogg också!! S är där nu... men bara för den här veckan.
Tänk vilka minnen och erfarenheter ni bär med er från det här äventyret! Hör av dig när du kommer hem, det vore kul att ses!
Kram tillbaka!!

Fereshteh Salehian

20 oktober 2010 16:49

Hej Anna-Karin,

Jag såg ju att du var trött, jag såg det på hela dig, men man vågar knappt fråga om det och säga… Hej vännen! Vad är det med dig är allt bra med dig? Man går och grubbla då och då på det och hoppas att det är ingenting och trösta sig med att tänka att småbarnsmammor är lite trötta ibland.
Jag vet inte var går gränsen, när man ska agera som vän eller kollega i sådana situationer.

Man vill ju inte tränga på någon, men i vissa fall ångrar man sig in i helvete.

Sen den dagen du gick hem och var ledsen, tänker jag på dig varje dag och hoppas att du hittar tillbaka till glädjen i ditt live igen. Det som Therese säger är sant, man tänker alltid, det händer inte mig, men tusan det kan det faktiskt göra…
Du skriver jättefin i din blogg, det är som en sorts terapi, man hinner reflektera över, ta ställning till olika livsfrågor i vardagen och ge uttryck för sina uppfattningar och känslor.

Jag tycker att du bör sattas på att skriva mer kanske skriva böcker och bli en författare, man vet aldrig kanske det blir du någon vacker dag.

Ta hand om dig ordenligt nu gumman!
Fereshteh

Anna-Karin

21 oktober 2010 10:24

Gulliga Fereshteh,
Du ska inte känna något dåligt samvete. Det är mitt ansvar att be om hjälp eller lätta mitt hjärta. Du vet - ibland tror man eller hoppas man att det ska gå över....

Jag vet att jag kommer tillbaka stark och modig igen! Jag får så otroligt mycket stöd från vänner och kollegor.

jag har varit jättebra på att hålla fasaden utåt. Det läskiga är att man inte vet när gränsen är nådd. Det kan vara en "skitsak" som utlöser det, som får den sista ångan att ta slut.
Jag kan blir så ARG på mig själv, hur kunde jag låta det gå så långt?! Ja - hur kunde jag?
Ingen idé att grubbla över det. Nu gäller det att se framåt. Fundera över vad som ändras, hur jag måste agera annorlunda.

Jag har såna fina kollegor, ni är fantastiska!
Tack gulliga för fina ord och din omtanke. Du är en jättefin tjej.
Jag tar väl hand om mig - jag lovar!!! Hälsa!
Vi ses!
KRAM KRAM KRAM

Monika

25 oktober 2010 12:28

Hej
Jag vill gärna följa Din blogg. Själv är jag nyss fyllda 40, och har varit arbetslös till och från nästan hela mitt vuxna liv. Själv har jag nyss startat en blogg, som handlar om mina tankar och funderingar om vardagen. Kram

Anna-Karin

25 oktober 2010 15:08

Hej Monika,
Roligt att du hittat min blogg och vill följa den. Att göra tankarna mer tydliga genom att skriva ned dem, för sig själv eller andra - har visat sig vara ett lyckosamt kast. I alla fall för mig. Jag gissar att du håller med.
Ta väl hand om dig! Kram

chai

28 oktober 2010 15:32

Åh, så jag känner igen mig själv (och många andra i min omgivning)i mångt & mycket av det du skriver.. Själv har jag precis börjat förstå att jag inte KAN fortsätta jobba 60-80 timmar i veckan med konstant värk och allt vad det medför.
Jag vill gärna lägga en länk från min blogg, så att jag får dela med mig av det du skriver, säg till om du inte vill att jag länkar!
Ha det gott!

Anna-Karin

28 oktober 2010 18:54

Hej Chai!
Du får gärna lägga en länk till min blogg, på DIN fina sida! Precis som du också säger - vi är många "tokstollar" därute som jobbar för mycket och inte tar tillräcklig hand om oss själva.

Jag är glad att du har insett, att livet innehåller så mycket mer.
Ta väl hand om Dig!
Kram

Alexandra

4 november 2010 00:27

Fick själv diagnosen för åtta år sedan och har nu fått släppa allt i mitt liv eftersom jag kände att jag höll på att hamna i samma sits igen. Det med att orden försvinner är fruktansvärt hemskt men sant. Jag kan säga dig, med min erfarenhet, att i slutändan växer en styrka fram som du kommer ha nytta av i framtiden. Jag var så utbränd att jag inte ens kunde stå på mina ben och fick börja lära mig springa igen och gå normalt. Det är både sjukt och fascinerande hur hjärnan kan lura kroppen att sända ut fysiska "symptom" som gör att kroppen inte styr hjärnans signaler. Som avslutning vill jag bara säga ta hand om dig. Du är viktigast och sätt dig själv i första rum. Det blir bättre med tiden även om det är en lång kamp. Kram Alexandra

Anna-Karin

4 november 2010 22:16

Hej Alexandra,
Tack för att du ville dela delar av din historia. Jag hade ju tur och blev räddad innan det hann gå lika långt. Men - jag tror inte att det var så långt bort. Det är det som är läskigt - man vet aldrig när det stora smällen kommer.
Bra att du lyssnar på kroppens signaler och att Du tar väl hand om dig. Det tänker jag göra. Jag märker att det är svårt, jättesvårt att ändra inlärda beteenden, ja faktiskt mycket av det som är min personlighet.
Tack för dina värmande ord. Stor Kram!//A-K