Jag läser Astrid Lindgrens underbara skildring om två små rövarbarn i storskogen. Varje kväll följer jag och barnen, Ronja och Birks spännande upptåg och ständiga kamp om vem som härskar över Mattisborgen.

Idag bestämde jag mig för att gå tillbaka till ängen, ängen där jag var den allra första dagen - av mitt nya liv. Eller då hade nog inte riktigt börjat. Ibland vet jag inte om det har det nu heller. Jag vet inte riktigt var i processen jag befinner mig. "Tänk inte på det nu", säger man till mig. Men när ska jag tänka då? Hur länge ska jag läka? När måste jag bestämma mig för hur livet ska se ut i framtiden? Frågorna är många. De kommer fler och fler varje dag. Jag har inga bra svar - inte ännu.
Den första dagen  - då gick jag bara omkring - fram och tillbaka, runt, runt.
Allt snurrade. Tankarna, ängen, träden, människorna. Tårarna rann.

Jag minns inte hur länge jag gick där den gången- allt var som i ett töcken. Då var jag bara kraftlös och tom.

Idag kände jag mig mycket piggare. På vägen dit noterade jag min hållning. Den kändes mer upprätt på något sätt. Jag stannade flera gånger på vägen och fångade olika ögonblick. Rimfrost. Frusna vattenkristaller. Vackra - men mycket vackrare i verkligheten.

Det var kallt ute, men en underbar dag. Ängen var stilla idag. Musiken var den samma - den jag lyssnar på varje dag när jag är ute och går. Det blir som en slags meditation.

Idag vågade jag gå lite längre. Första gången gick jag inte längre än det röda staketet. Det som finns i slutet på ängen. Nu har jag lärt mig att det finns så mycket mer - om man bara vågar gå lite längre, välja en annan väg.

Stigen bakom staketet var smal och lerig. Träden hade lagt ut en matta av löv, för att underlätta för människor att gå där. I samma ögonblick stängde jag av musiken, för att lyssna på skogen istället. Löv snöade ned från träden. Vattendroppar föll till marken för att solen smält det som natten frusit ned. Ljudet av rimfrostiga löv som trampades på.
Efter en liten stund kom jag fram till ett stort rött hus, med gigantiska hästhagar som omsluter det. Jag vet vem som bor där. Dit gick jag - men inte längre.

För att undvika den värsta leran, valde jag att gå lite längre upp i skogen på vägen tillbaka.  Fortfarande mycket vaksam på minsta lilla ljud.

Plötsligt - plötsligt befann jag mig mitt i Mattisskogen. En trollskog, ni vet en sån där träden är höga, marken är täckt av tjock, grön mossa. Där det är mjukt under fötterna och man kan ta sig fram helt ljudlöst. Att gömma sig för vildvittror och grådvärgar är ingen konst.

Jag hörde några barn en bit bort i skogen. Kunde det vara?... 

I nästa sekund passerade ett flygplan ovanför mig och påminde mig om att sagan inte var verklighet - utan bara en skogsdunge under inflygningen till Arlanda.

Idag log jag när jag gick över ängen. Jag vet inte varför - men det kändes bra.
Jag vill le ofta, jag vill inte att tröttheten ska ta överhanden längre.
Jag känner att jag har fått ny kraft - även om den fortfarande är ganska bräcklig, ganska opålitlig. Minsta lilla motstånd känns jobbigt. Men jag kämpar, jag vill...

En annan dag, när vindarna blåser annorlunda, när planen landar från andra hållet - då ska jag gå tillbaka till Mattisskogen.

 

Nilla

27 oktober 2010 08:39

Hej vännen
Vad fint du skriver, jättebra och vad skönt att se att det går åt rätt håll. Fortsätt le, du är vacker när du ler. Kram

Anna-Karin

27 oktober 2010 17:00

Tack gulle Dig!!
Jag vet - jag ska le oftare!!
KRAM KRAM!!

 

Therese Hall

27 oktober 2010 08:52

Jag läser alla dina inlägg och det glädjer mig att läsa att du sakta men säkert börjar röra dig tillbaka. Låt det ta den tid det tar! stressa inte! På vägen kommer du lära dig en massa saker! Den här bloggen ger dig och en mängd erfarenheter, bara att stanna upp och skriva och tänka till - tänk vilken underbar medicin! den hjälper dessutom de som läser, man stananr upp - tänker - vad gör jag egentligen?? Tack för att du delar med dig!
Jag känner när jag läser om dig att jag tänker efter mycket mer om hur jag lever mitt liv. Skrämmande att det är så att man måste först se någon vara med om det eller kanske till och med själv råka ut för det innan man verkligen tar till sig det faktum att man kan köra slut på sig! :(

Du verkar iallafall vandra i rätt riktning och än en gång måste jag säga, ditt sätt att skriva är så oerhört gripande! Dina texter skulle lätt kunna publiceras! Kanske ett framtida val av sysselsättning ;)

Sköt om dig och ta hand om dig!
Kram!

Anna-Karin

27 oktober 2010 16:59

Tack gulliga Therese!
Ja - vem hade trott att det jag tycker är det roligaste som finns - men aldrig gör, skulle vara det som fick mig på rätt väg. Ja - det är klart, en rejäl spark i baken fick jag förstås först. Jag är glad, att jag hann bryta i tid. Gränsen mellan totalt haveri, där man faktiskt inte kan röra sig, till där jag har varit och är , är hårfin.
Det både glädjer och stärker mig att mina tankar och funderingar, får fler att tänka till - innan det är för sent.

Varma kramar!!

 

Isa

28 oktober 2010 19:14

Hej Anna-Karin! Du skriver verkligen jättebra! Målande vackert... Jag känner en frid när jag läser dina inlägg, trots att du faktiskt skriver om din läkeprocess.
Min farbror drabbades av utbrändhetsdepression och panikångest i våras, han skämdes nog och kämpade ensam. I dag finns han inte längre med oss, han tog saken i egna händer.
Det är hoppfullt att läsa om någon som du; som vågar och orkar berätta och som kan sätta ord på känslorna... Kramar och lycka till på vägen /Isa.

http://isanj.bloggplatsen.se

Anna-Karin

28 oktober 2010 20:32

Hej Isa och tack för dina fina ord.
Jag är ledsen att höra om din farbror, att det måste gå så långt.

Du skriver väldigt fint i din blogg och tar upp både svåra, starka och känsliga ämnen.
Fortsätt så.
Ta väl hand om dig!
Kram!!

 

marie

28 oktober 2010 20:13

Hej ! Du känner inte mig men jag "halkade" in på din blogg och jag känner mig som en själsfrände med Dig.
Råkade själv ut för samma våren 2007. Är nu tillbaka och jobbar 75%. Jag kommer aldrig mer att jobba heltid ! Du skriver verkligen fint och fängslande, och för mig är det också med igenkännande som jag läser det du skrivit. Allt kommer att bli bättre så småningom men låt det ta tid . Att skriva är inte bara ett sätt att läka utan också ett sätt att bearbeta och komma underfund med sig själv och sina behov . Allt är ett arbete som handlar om förändring och det är nog det svåraste som finns att förändra sig själv och sitt sätt att vara och reagera, men det måste man för att må bättre.
Lycka Till!

http://www.smycka.bloggplatsen.se

Anna-Karin

28 oktober 2010 20:27

Hej Marie och tack för att Du halkade in på min blogg och också delade med dig av dina erfarenheter. Jag har förstått att vi är många och att det gäller att våga och vilja till förändring. Det är svårt - det vet du redan.
Jag önskar Dig allt gott och hoppas du mår bra.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse när jag kom ned i köket möttes jag av en rufsig liten tjej i rosa morgonrock. Hon sa; "om du städar idag mamma på din lediga dag - då får du utegångsförbud!!" Men förstår ni?! Ja - så idag ska jag inte göra någonting. Bara vila. Prova det d...

När allt ställs på sin kant och tillvaron rämnar mer eller mindre. När det är ett måste att förändra saker i livet, för att kunna må bra igen - ja då räcker det inte endast med att förändra sitt eget liv. Familjen måste också göra förändringar. Alla ...

För ett par dagar sen kom vi hem från nästan en veckas härlig skidåkning i Dalarna. Motståndet innan resan var större än jag ville låta resten av familjen förstå. "Inte mer snö! Jag är sååå trött på den nu...." Men ibland är det smartare att hålla ti...

...vi väntar på dig!     Förra fredagen besökte jag "Rum & Trädgård 2011" på Kistamässan. Ett välkommet och trevligt avbrott både för mig och mitt sällskap. Vanligtvis tycker jag inte om stora mässor. Jag blir bara stressad av att hela tiden bl...

Vissa dagar blir allt så mycket bättre. Har du också märkt det? Idag var en sån dag. För min del började den ganska tidigt. Väldigt mycket för tidigt skulle man kunna tycka eftersom det är min lediga dag och resten av familjen är bortresta. Det ...