Hur många gånger har du mött någon som har frågat dig, "Hur är läget?" och du har svarat "jo, det är bra..." Rätt ofta eller hur? Och du har svarat så även de dagar när det inte innerst inne kändes så.

Varför ljuger man då? Ibland är det förstås inte lämpligt att vara helt ärlig. Man varken kan eller bör vara det. Det måste situationen avgöra.
Jag vet varför jag har gjort det. Då undviker man att få jobbiga frågor. Då undviker man att ta tag i ett problem, något som tynger - något som man inte hanterar riktigt. Om det här pågår under en lång tid, om du känner att du ljuger lite för ofta, då bryts du ner. Lite i taget, lite varje gång.

Den senaste tiden, svarade jag "det är OK" istället. Det kanske var mitt rop på hjälp?

Jag har vid flera tillfällen blivit erbjuden hjälp i mitt arbete. Jag har haft möjlighet att lägga arbetsuppgifter på någon annan. Men jag har saknat kraft och energi att tala om vad, att tänka ut vad,  att lära ut till någon annan.  Jag orkade helt enkelt inte, det kändes enklare att göra det själv. Att bara tänka tanken, var ett hinder alldeles för högt. Så jag valde att bita ihop ett tag till.

Redan efter några få inlägg här på bloggen, har jag mötts av reaktioner som; "tänk vad lite man vet om människor i ens närhet...", "vad modigt av dig att berätta..." "men inte du, "den glada tjejen", du kan väl inte ha kraschat?..."

Om man fortsätter att "blunda" för det som är jobbigt, och inte vågar eller orkar be om hjälp. Om man har bestämt sig för att leverera - oavsett vad. Då kan man krascha, riktigt hårt eller bara med en rejäl duns.

Du hamnar inte i den här situationen, för att du har slitit ut sig under en kort tid, några veckor eller månader. För att du har arbetat 80 timmar i veckan, med din mobiltelefon påslagen och använd dygnet runt.
Alla har vi olika genetiska förutsättningar, olika händelser med oss i bagaget. Vi har olika gränser.

Det är stress, oro, otydlighet, rädsla, maktlöshet, höga krav som finns inom dig. Det är de som tar dig hit. Och de har funnits där under en lång tid, i flera år.
När du har förnekat och förnekat, kämpat och kämpat utan att ha agerat eller bett om hjälp -det är då reserven töms helt. Det är då du måste hoppa av. Ta en timeout. Oavsett om du vill eller inte.

Det är då du måste erkänna att det är så här. Att du behöver hjälp. Att du måste vara ärlig - åtminstone mot dig själv. Det är svårt. Det gör ont.

Att berätta i en blogg var och är min chans att erkänna. Att sluta ljuga - för andra och för mig själv. Nu finns ingen återvändo. Jag måste resa mig, borsta av gruset.

Jag måste känna efter, hur många ben som är brutna. Var gör det mest ont? Orkar jag ställa mig upp utan hjälp? Nej, inte just nu och det behöver jag inte heller. Jag behöver vila, sova, ta det lugnt. Fylla på min kropp med kraft och energi.

Jag måste ingenting. Jag behöver.

Och jag får hjälp. Jag behöver inte göra det här själv, inte sy ihop, inte gipsa brutna ben. Det gör andra åt mig. Jag behöver bara erkänna, berätta och släppa ut allt.

Jag känner mig motiverad till att fortsätta väcka tankar i min blogg.

Det blir kanske inte varje dag. Det tar tid att skriva, många ord förvinner på vägen. Jag får läsa och läsa om och om igen. Men det går lättare för varje dag.

Nu när tankar äntligen börjar väckas igen, vill jag få de på pränt. Jag vill dela med mig, för jag tror och jag vet att jag inte är ensam om att känna så här.

PS! Lova mig en sak - var ärlig mot dig själv.

Varje dag försöker jag komma ut på en promenad. Jag har en runda som jag har gått hundratals gånger, alla olika tider på dygnet. När det är mörkt ute, går jag aldrig där ensam, men annars känns det ganska tryggt.
I somras gick jag och min man samma runda. Vi tvingade oss upp tidigt, för att hinna med lite motion innan arbetsdagen började för någon av oss. Det var inte bara jobbigt, det förde även med sig positiva saker.  T ex fick vi möjlighet att tala med varandra...

Nu är jag ensam och det går inte alls lika snabbt. Det går t om mycket långsamt vissa dagar.

I slutet av förra veckan bestämde jag mig för att söka mig in på en ny stig som jag upptäckte. Jag har passerat så många gånger och aldrig reflekterat över att den finns. Det är både spännande och ibland lite skrämmande att göra dessa nya upptäckter. Varför har jag inte sett det förut?
Den nya stigen finns bakom muren som löper parallellt med vägen där jag brukar gå. Det visade sig att den leder fram till en Minneslund. Jag vet inte om det är inbillning, men det känns lite speciellt att gå där. Fridfullt och lugnt på något sätt.

Precis när man kommer ner för den lilla backen i lundens slut, finns det en stubbe. En stubbe som en gång var ett träd, från roten format i tre stora stammar.

Jag satte mig där och såg ut över ängen och sjön. Solen sken, lite kallt, men jag blev sittande där en bra stund.

I dag bestämde jag mig för att gå samma väg. Det var precis som stubben drog mig till sig. Vädret lockade inte direkt till att sitta och njuta. Det blåste t om riktigt kallt. Men jag valde att trotsa det och sitta - i alla fall en liten stund.

Bilarna som passerade endast ett tiotal meter bakom mig, hördes knappt.

När jag satt där idag, kom jag plötsligt att tänka på en kvinna jag såg förra veckan, på en av mina promenader.

Jag är ofta rädd när jag går, rädd för att möta någon med elaka avsikter.

Jag såg den här personen på håll. Vid det avståndet var det svårt att bedöma kön och ålder. Reflexmässigt blev mina steg lite mer avvaktande. När jag kom närmare, såg jag att det var en kvinna, ganska till åren kommen. Hon stod med ryggen vänd mot gångvägen där jag gick. Jag andades ut av lättnad...

Hon stod bredvid en bänk och på bänken hade hon ställt sin blåa ryggsäck.

När jag kommer riktigt nära såg jag att hon stod med en kaffekopp i handen!

Det var ingen "farlig gubbe", det var bara en gammal kvinna, som hade stannat upp en stund.

Precis just det ögonblicket, kom jag att tänka på idag - när jag själv hade gjort samma sak. Stannat upp en stund. Tagit en avstickare från den vanliga rundan.

För vad gör det egentligen, om det tar 60 minuter, eller 90 minuter att gå?

Nu - spelar det ju absolut ingen roll. Och förmodligen inte sen heller. Man är bara så inrutad i att alltid ha en tid att passa, att alltid vara på väg någonstans, att "hinna med" en promenad. 

Jag har börjat fundera nu, hur det blir sen - när vardagen går tillbaka till "det vanliga livet" - med långa dagar, med tider att passa, saker att hinna med - hela tiden, dagar på arbetet. Jag kommer sällan så långt i mina tankar. Inte nu - det känns för avlägset.

Men jag hoppas verkligen att det inte blir "som vanligt", som det har varit.

För ut av alla dessa dagar, jag nu får - och ger mig själv - vill jag lära mig nya saker och nyttiga läxor.

Jag har valt att dela mina funderingar och dagar med er. Kanske inte det mest privata, det mest svåra - men ändå så pass mycket att det väcker tankar både hos mig och hos er som läser.

Redan nu förstår jag hur lite som behövs. Det räcker faktiskt att bara stanna upp en stund.

Jag lär mig att fånga dagen. Det borde alla människor göra - ta emot dagen som den kommer.

Vi bor precis vid skogen. För några år sedan hittade vi ett omkullfallet träd, där bark och barr försvunnit. Kvar finns bara slingrande grenar att klättra i, att leka i. En miljö som lätt lockar till spännande lekar där trollspön och droider är självklara inslag.

Idag fångade vi vår dag jag och mina barn -  i fantasins värld, vid trollträdet. Först lite matsäck som vi hade med oss. Nybakade hallonmuffins och varm choklad.
Vi hittade en solig glänta, där naturen skapat en lagom bekväm sittplats.

När barnen gick för att möta Harry Potter, Mario och figurerna i Star Wars, bakom träd och sten, satt jag själv och studerade dem. Så enkelt det är i barns värld. En pinne blir en trollstav, en stubbe blir ett slott... Och alla figurerna som gömde sig bakom träden - de såg aldrig jag....

Efter någon timme blev det kallt att sitta stilla. Barnen hade ju varmare kläder på sig - det hade deras mamma sett till... Nu ska jag se till att det även gäller mig i fortsättningen!

Och vem vet, kanske jag också får ett trollspö nästa gång.

Annars kan jag tänka mig att bara sitta där, i gläntan och endast njuta av tystnaden. Låta tankar komma till mig och bara andas.

Fånga dagen, precis som den är...

Nu är det dags att börja blogga igen.

Jag har provat förut,   jag -  "som alltid älskat att skriva, det var väl klart att jag skulle blogga". Men så hände nåt.... Eller det var precis det som inte hände,  "nåt" alltså. Det blev ingen blogg, bara några sporadiska inlägg - då och då. Stress, brist på tid, energi och kreativitet satte stopp för mina storslagna planer...

Men hur är det nu då? Är stressen som bortblåst? Finns både tid, energi och kreativitet?  Nja.... inte riktigt, inte än...

Sedan en tid tillbaka är jag sjukskriven för utmattningsdepression. Det är så det blir när all energi och kraft försvinner, när man tycker att det alltid finns något annat som är viktigare än sig själv och sin egen hälsa. 

Det börjar med små tecken - ni vet det vanliga, ont i nacken, ont i magen, huvudvärk. Det kan man leva med länge, i flera år faktiskt. Det finns många bra receptfria värktabletter som trollar bort sånt.
Sen kommer den dagen när någon står och pressar din bröstkorg inåt. Det känns svårt att andas. "Tryck i bröstet" står det i listan av symptom för ovan nämnda sjukdomstillstånd. De som fortfarande inte lyssnar på den signalen (jag är förstås en av dem) utan kör på dag efter dag,  börjar så småningom tappa håret, får svårt att skriva - alla ord kommer liksom inte med. Den personen kan också göra mycket märkliga saker. Lägga viktiga saker på ställen där de absolut inte ska ligga, ställa in kaffekokaren i kylskåpet (!) Jo jag vet - det finns ett visst inslag av humor i detta. Men när det händer gång efter annan, flera dagar samma vecka, varje dag - då är det inte längre roligt...

Och raka motsatsen blir det, när dessutom minnet sviker,  lite för ofta för att det ska kännas OK. När det varje dag är ett stort hål i huvudet. Hur mycket man än försöker, så "klickar inga tankar". Det är tomt, inkapslat. Det händer ingenting.

"Det kanske kan bero på B-vitaminbrist, eller sköldkörteln? För visst är väl symptomen nästan helt identiska?"

Proverna tas, provsvaren visar inga avvikelser, symptomen kvarstår. Jag fortsätter dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Nu reagerar jag inte längre. Inte ens när jag äter Ipren varje dag, inte när jag varje dag i duschen samlar ihop en större och större tuss med hår. Inte när jag vid fler och fler tillfällen besvarar frågorna med  "jag minns inte..." Inte när det jag har varit bäst på, känns helt oöverstigligt.  Det är så det blir till slut.

Jag hade tur. Jag mötte en person som skakade om mig rejält och fick mig att gå hem. Inte när det var mest lämpligt att vara ledig några dagar, inte när alla punkter på checklistan var avbockade, inte efter arbetsdagens slut - utan där och då. Direkt.

Nu ser mina dagar helt annorlunda ut. Jag får och måste ta det lugnt. Vila, sova, gå lugna promenader. Låta all stress, alla krav, alla måsten bara lämna mig. Jag har en fantastisk chef som följer mig på resan, vänner och familj som stöttar och finns till hands.

Jag tränar på att sitta stilla - kan ni tänka er?! För någon som aldrig tillåter sig att göra det, för någon som hela tiden känner sig onyttig, för någon som hela tiden har något annat som borde göras - som kan göras istället  - ÄR det faktiskt svårt. Jättesvårt. Den enorma tröttheten hjälper till förstås. Den som jag trotsat och förträngt så länge, den tar jag emot nu...

Det kändes naturligt att börja här, när livet måste bli lite annorlunda, när jag måste tänka lite annorlunda. Men - jag har faktiskt inte tänkt att den här
bloggen ska handla om utmattningsdepression specifikt - utan mer om livet i synnerhet. Livet, som det kan vara för en helt vanlig tjej. En "duktig flicka", livrädd för att misslyckas eller inte vara omtyckt. Som hellre sätter andra och deras behov, före sig själv och sina egna.

Jag har fått en chans att hela mig själv. Ta en timeout (det låter mycket bättre än sjukskriven) och bryta ihop rejält (för det gör man och det gör jävligt ont...) för att så småningom börja om, stark och modig.

Jag har döpt min blogg till "Julieanna". Namnet betyder "youthful - vigorous and fresh". Ungdomlig, kraftfull, vital - så som jag vill vara.

Början på något nytt....